Ankor på vift

A freedom-oriented lifestyle blog

The second pregnancy part IV – Vitamin D, Corona lock down and a 3D ultrasound

I didn’t feel so good when we went into December and the Christmas month. The nausea and aversions had returned and now a great fatigue also returned. I suspected that I was not getting enough iron because I couldn’t eat that much meat, but I was too tired to go test myself. I found iron deficiency to most likely be the cause of my fatigue so I started with iron supplements and already after a week on iron supplements I felt fit enough to take me to a test site. It was not just iron levels I want to keep track of now during this pregnancy.

Christmas decorations and preparing for yule at our home.

Jag mådde inte så bra när vi gick in i december och julmånaden. Illamåendet och aversionerna hade kommit tillbaka och nu kom även den stora tröttheten tillbaka. Jag misstänkte att jag inte fick i mig tillräckligt med järn då jag inte kunde äta så mycket kött, men jag var för trött för att gå att testa mig. Jag fann järnbrist mest sannolikt så jag började med järntillskott och redan efter en vecka på järntillskott kände jag mig tillräckligt pigg för att ta mig till ett testställe. Det var inte bara järnnivåer jag vill hålla koll på nu under graviditeten.

Week 24 examination and vitamin D

When it was time for the week 24 check-up, I had declined to do it through my obgyn clinic. It was just a general check of blood pressure and blood tests that would be done in that case and I felt that I could arrange this myself. I measure blood pressure and blood glucose levels from home, as well as protein in urine at a slightly later stage in the pregnancy, and a blood test I can do through a private company (Prevedig) where it goes quickly and smoothly (have written about the whole procedure in a previous post).
The fatigue turned out to be iron deficiency and everything else looked good so I could go into the Christmas holidays with a clear conscience.

The most important test for me was to see that I eat enough vitamin D3, it is both for protection against Corona and my immune system, but also for the baby’s development and my aging.

I have been eating 6000 IU vitamin D3 (150 micrograms) per day since the beginning of the autumn and the important thing is not the amount of supplement you eat, but what concentration you have in the blood of 25-hydroxyvitamin D3 (the metabolite of vitamin D3 that is actually transported in the blood). Both me and Pontus carry mutations that result in our livers not converting vitamin D3 to 25-hydroxyvitamin D3 in the same amount as in others. Some of the vitamin D3 we eat or get through the sun goes straight through the liver via the bile out with the feces.

I have eaten 6000 IU (150 micrograms) of vitamin D3 per day during the darker part of the year and it has been shown that this dose is good for me. I have been stable at about 42 ng/ml over this time and I’m exactly where I want to be with the concentration of 25-hydroxyvitamin D3 in the blood as the optimal dose is between 40-60 ng/ml. For protection against Corona, you should also be above 40 ng/ml and absolutely not below 30 ng/ml, so it is important to look at your levels ​​in the blood over time and adjust your intake of vitamin D3 so that it suits you. Excessive levels of vitamin D are also harmful.

December and the sun will not give you any vitamin D in this part of the world!

När det var dags för vecka 24-kontrollen så hade jag tackat nej till att göra den via min obgyn-klinik. Det vara bara en allmän kontroll av blodtryck och blodprov som isåfall skulle göras och det kände jag att jag kunde ordna själv. Blodtryck och glukosmätningar sköter jag hemifrån, samt även protein i urin vid ett lite senare stadie i graviditeten, och ett blodprov kan jag göra via ett privat företag (Prevedig) där det går snabbt och smidigt (har skrivit om hela proceduren i ett tidigare inlägg).
Tröttheten visade sig vara järnbrist och allt annat såg bra ut så jag kunde gå in i julhelgerna med gott samvete.


Det viktigaste testet för mig var att se att jag äter tillräcklig mängd vitamin D3, det är både för skydd mot Corona och mitt immunförsvar, men också för barnets utveckling och mitt åldrande. 

Jag har sedan början på hösten ätit 6000 IU vitamin D3 (150 mikrogram) per dag och det viktiga är inte mängden du stoppar i dig utan vad för koncentration du har i blodet av  25-hydroxyvitamin D3 (metaboliten av vitamin D3 som faktiskt transporteras i blodet). Både jag och Pontus bär på mutationer som gör att vår lever inte omvandlar vitamin D3 till 25-hydroxyvitamin D3 i samma mängd som hos andra. En del av det vitamin D3 vi äter eller får genom solen åker rätt igenom levern via gallan ut med avföringen.

Jag har ätit 6000 IU (150 mikrogram) vitamin D3 per dag under mörkare delen av året och det har visat sig att den dosen är bra för mig. Jag har legat stabilt på ca 42 ng/ml över denna tid och jag är precis där jag vill vara med koncentrationen av 25-hydroxyvitamin D3 i blodet då den optimala dosen ligger på mellan 40-60 ng/ml. För skydd mot Corona ska du även ligga på över 40 ng/ml och absolut inte under 30 ng/ml, så det är viktigt att titta på dina värden i blodet över tid och justera ditt intag av vitamin D3 så att det passar dig. För höga doser vitamin D är också skadligt.

Being pregnant during Corona lock down

For me, the Corona Restrictions have not affected me that much. Although the Czech Republic has been more or less closed since October, all visits by my midwife or to my obgyn clinic have worked smoothly and Pontus has been present on all visits. The mask restrictions are only in spaces where you can not keep more than 2 meters between each other and in our part of Prague it means we only need to use a mask in the public transportation system or in the shops. The worst thing is what a lock down is doing to the psyche and we get depressed from being trapped for this long.
The big question will be the birth as it has gone back and forth here in the Czech Republic whether one’s partner can attend or not. We will see what the situation looks like in April and I have some options depending on what any restrictions look like then. I want both my husband and my midwife with me to the birthing center so we have to see which alternative I decide to go with in the end.

This is what lock down is for us right now.

För mig har Coronarestriktionerna inte påverkat mig så mycket. Även om Tjeckien har varit mer eller mindre nedstängt sedan oktober så har alla besök av barnmorska eller hos obgynkliniken fungerat smidigt och Pontus har varit med på alla besök. Masktvånget är bara i utrymmen där man inte kan hålla mer än 2 meter mellan varandra och i vår del av Prag betyder det av vi bara behöver använda mask i lokaltrafik eller i affärer. Det som är värst  är psyket och man blir deprimerad av att vara instängd så här länge.
Det stora frågetecknet kommer vara förlossningen då det gått fram och tillbaka här i Tjeckien om ens partner kan vara med eller inte. Vi får se hur läget ser ut i April och jag har en del alternativ beroende på hur eventuella restriktioner ser ut då. Jag vill ju ha både min man och min barnmorska med mig så vi får se vilket alternativ jag bestämmer mig för i slutändan. 

The end of the second trimester and 3D ultrasound

The nausea and aversions eased again after week 24 and I was able to enjoy the last part of the second trimester. Little brother is active in the stomach now and I have been able to feel proper movements since week 18. Othilia was also calm in the stomach, but I think that little brother is calmer than her. It is rare that I feel proper kicks from him and the activity from little brother comes from the fact that he occasionally moves in his cocoon. We’ll see if he keeps that personality outside the womb as well.

I ended the second trimester with a +8 kg (17.6 lbs) on the scale, a blood pressure on its way to normal and a 3D ultrasound in week 28 to see if we could see more of little brother than we did during the week 20 ultrasound. Unfortunately, little brother didn’t want to reveal his face this time either. At least we got to see a nice heart, hands and feet, as well as an ear. Everything looked good in his development and that is the most important thing. Now there are only three months, or less than 100 days, left before we get to see him anyway.

I’ve been so bad at taking pictures during this pregnancy, so I have to make it up in writing. This is me at 27 weeks pregnant with our second child and the scale says +8 kg.

Illamåendet och aversionerna lättade igen efter vecka 24 och jag kunde njuta av sista delen av den andra trimestern. Lillebror är aktiv i magen nu och jag har kunnat känna ordentliga rörelser sedan vecka 18. Othilia var också lugn i magen, men jag anser nog att lillebror är lugnare. Det är sällan som jag känner ordentliga sparkar utan aktiviteten från lillebror kommer med från att han då och då rör sig i sin kokong. Vi får se om han behåller den personligheten även utanför livmodern.  

Jag avslutade den andra trimestern med ett +8 kg på vågen, ett blodtryck på väg till det normala  och ett 3D-ultraljud i vecka 28 för att se om vi kunde få se av lillebror än vad vi gjorde under vecka 20 ultraljudet. Tyvärr ville lillebror inte visa sig denna gången heller. Vi fick iallafall se ett fint hjärta, händer och fötter, samt ett öra. Allt såg bra ut i hans utveckling och det är vad som är huvudsaken. Nu är det bara tre månader eller mindre än 100 dagar kvar innan vi får se honom ändå. 

Little brother at week 28 and hiding his face with both hands and feet.

We say hello to the third trimester and I have at least caught up to present time here on our blog. Parts I, II and III of this pregnancy story are now available as links.


Vi säger hej till tredje trimestern och nu är jag iallafall ifatt tidsmässigt på vår blogg. Del I, II och III av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar. 

The second pregnancy part III – Insurance and week 20 ultrasound

I left the pregnancy story at week 14 + 0 in the previous post and how I chose the hospital to give birth at and I wish to clarify. The hospital you choose is where you will give birth if nothing urgent happens along the way. Then of course you go to the nearest hospital and they by law must take you in even though you are not registered there.
My registration at Bulovka took a little longer than usual as I did not yet have a pregnancy insurance and it was only this week that I turned around and actually considered taking out an insurance policy due to reasons that will be explained below.

I do all my planning with my midwife and she came for a home visit to discuss birthing options and Othilia got to hear little brother’s heart beat.

Jag lämnade graviditetsberättelsen vid vecka 14+0 i förra posten och hur jag valde sjukhus att föda vid och för att klargöra. Det sjukhus man väljer är det man föder vid om inte något akut händer på vägen. Annars åker man till det närmaste och enligt lag måste de ta emot dig även fast du inte är registrerad där. 
Min registrering vid Bulovka tog dock lite längre tid än vad som är normalt då jag ännu inte hade en graviditetsförsäkring och det var först i denna vecka som jag svängde och faktiskt övervägde att teckna en försäkring av förklaringar som kommer nedan.

Pregnancy insurance 

In order to obtain a long-term stay permit in the Czech Republic, the Czech state requires that you take out a health insurance with one of the players in the country.

We are a bit outside the system here in the Czech Republic and for different reasons we are not entitled to any of the state health insurances. It doesn’t matter to us as for ideological reasons we do not want a state insurance, so we have a completely private health insurance, which is approved by the Czech state. This insurance doesn’t include a pregnancy insurance for me, but  I can upgrade to an insurance which includes pregnancy cover with the insurance company. We had asked what one would cost before we went with our health insurances and the price was outrageous in relation to what the actual cost is for a birth here in the Czech Republic. We knew what Othilia’s entire birth, the days on maternity ward, all the tests, and my emergency operation after the blood loss costed (53,000 CZK or about 2000 Euro) and we felt that we could take that cost ourselves instead.

However, we contacted the insurance company after our week 12 ultrasound and were able to get a new quote as everything looked good at that ultrasound. Now we got a much cheaper cost proposal of 75,000 CZK (ie about 2500 Euro or about 25,000 SEK) and then all examinations until the birth are included in that insurance as well. 
We accepted this new offer, which was much closer to the actual cost of giving birth in this country. I can add that it is much cheaper to give birth here than it is in, for instance, Sweden.
To clarify, this is a new health insurance for me, so this cost is not on top of my original one. I got the money back for what time it was left of the old one and signed this new health insurance for a full year, which also includes the pregnancy. So in all, this was a good price option for us.

Now insurance and maternity hospital were arranged and I was now in the second trimester.

All this, registering at a maternity hospital and dealing with the insurance company and the paperwork needed to sign a pregnancy insurance, was happening in the beginning of the second lock down in the Czech Republic. Fortunately, lock down in the Czech Republic doesn’t mean that you can’t be outdoors. So we got to hang out with friends at a small airport and Othilia got to get the first feeling of a cockpit.

För att få ett “long-term stay permit” i Tjeckien, så kräver den tjeckiska staten att man tecknar en sjukförsäkring med någon av aktörerna i landet.

Vi står lite utanför systemet här i Tjeckien och av vissa skäl så är vi inte berättigade någon av de statliga sjukförsäkringarna. Det gör oss inget då vi av ideologiska skäl inte vill ha statliga försäkringar, så vi har tecknat en helt privat sjukförsäkring, som dock fortfarande är godkänd av den tjeckiska staten. I denna försäkring ingår inte en graviditetsförsäkring för mig utan en sådan får man teckna separat med företaget. Vi hade frågat vad en sådan skulle kosta innan vi tecknade vår familjeförsäkring och det var hutlöst mycket i förhållande till vad den faktiska kostnaden är för en förlossning här i Tjeckien. Vi visste vad Othilias hela förlossning, dagarna på bb, alla tester, samt min akuta operation efter blodförlusten kostade (53 000 CZK eller ca 2000 Euro) och vi kände att vi isåfall fick ta den kostnaden själva istället. 

Vi kontaktade dock försäkringsbolaget efter vårt vecka 12 ultraljud och kunde få en ny offert då allt såg bra ut vid det ultraljudet. Nu fick vi ett betydligt billigare kostnadsförslag på 75 000 CZK (dvs ca 2500 Euro eller ca 25 000 SEK) och då ingår alla undersökningar fram till förlossningen i den försäkringen också. Vi tackade ja till denna nya offert som låg betydligt närmare den faktiska kostnaden här i landet. Jag kan tillägga att det är betydligt billigare att föda barn här än vad det är i exempelvis Sverige. 
För att klargöra så är detta en ny sjukförsäkring för mig, så denna kostnad är inte ovanpå min ursprungliga försäkring. Jag fick pengarna tillbaka för den tid det var kvar av den gamla och undertecknade denna nya sjukförsäkringen för ett helt år, som också inkluderar graviditeten. Totalt sett var detta helt plötsligt ett prisvärt alternativ för mig.

Nu var försäkring och förlossningssjukhus ordnade och jag var nu en bit inne i den andra trimestern.

Second trimester and hanging out at the new metrofarm during the second lock down in the Czech Republic in 2020. Goats needed to be herded so we did that. Thank you Caroline for taking this picture!

The second trimester begins

I felt good the first weeks of the second trimester and the only thing that happened was a blood test for the triple test in week 16 when they also looked for bacteria in my urine and my general condition.

Then came week 18 and nausea and the strong aversions came back with full force. It was now that the symphysis pubis dysfunction also began to manifest itself and my mobility and social energy decreased drastically. I was not used to this as I never had pains in the joints when I was pregnant with Othilia. I have learned that I can avoid pain if I walk with the right posture, i.e. have the pelvis below my upper body all the time when I walk (imagine that you try to push the tailbone down towards the ground when you walk). However, it is not possible to keep that posture when I’m with Othilia and then I have a pelvic belt on hand, as well as an absolutely wonderful TENS device that helps me get rid of the pain effectively so far.

My blood pressure had also started to drop, as it had during my previous pregnancy with Othilia, so I got dizzy from too rapid movements. All this meant that I now had to go down to the lowest gear to cope with the days with Othilia. I have been absent socially and that is because this pregnancy is much tougher than the previous one. I also want to point out that this is definitely not a difficult pregnancy, it’s just that the pregnancy I compare with was the one with Othilia and the pregnancy with her was very easy in comparison. For example, I had no problem hiking 10-15 km in the Alps at the beginning of the third trimester with her. I would not be able to do that now.

Us during the good weeks, I could carry both children without any effort!

Jag mådde bra de första veckorna i andra trimestern och det enda som hände var ett blodprov för trippeltestet i vecka 16 då de även tittade efter bakterier i mitt urin och mitt allmäntillstånd. 

Sedan kom vecka 18 och mitt illamående och den starka aversionen kom tillbaka med full kraft. Det var nu som även foglossningen började ge sig tilllkänna och min rörlighet och den sociala orken minskade drastiskt. Jag var inte van med detta då jag aldrig hade känningar i fogarna när jag var gravid med Othilia. Jag kan dock undvika smärta om jag går med rätt hållning, dvs ha bäckenet precis under min överkropp hela tiden när jag går (tänk dig att du försöker trycka ned svanskotan i backen när du går). Det går dock inte att hålla den hållningen när jag är med Othilia och då har jag ett bäckenbälte tillhands, samt en helt underbar tens-apparat som hjälper mig att få bort smärtan väldigt bra än så länge.

Mitt blodtryck hade också börjat sjunka, det gjorde även det vid min förra graviditet med Othilia, så jag fick en yrsel av för hastiga rörelser.  Allt detta gjorde att jag nu fick gå ned på lägsta växeln för att orka med dagarna med Othilia. Jag har varit frånvarande socialt en del och det är för att denna graviditet är mycket tuffare än den förra. Jag vill även poängtera att det absolut inte är en svår graviditet, det är bara att den graviditet jag jämför med var den med Othilia och graviditeten med henne var väldigt lätt i jämförelse. Exempelvis hade jag inga problem att vandra 10-15 km i alperna i början av tredje trimestern med henne. Det skulle jag inte klara av att göra nu. 

Week 20 ultrasound

It was now time for the week 20 ultrasound and it was booked with another obgyn doctor at the clinic I am registered at and unfortunately the female obgyn doctor doesn’t give as good of an impression on me as the doctor I had earlier. I’m used to a thorough examination after having an absolutely wonderfully thorough examination of Othilia in week 20 at an obgyn clinic in Tallinn, Estonia. The male doctor at the week 12 examination was also very thorough, but unfortunately this examination did not feel as good. The female doctor went through everything very quickly and I noticed a lot of things that she missed to check that were checked at Othilia’s week 20 examination. She looked at the big things such as the function of the heart, but I have booked another examination in week 28 with another company to check a little more. What we most wanted to see was little brother’s face as we have a picture of Othilia in 3D from week 20, but unfortunately little brother hid his face during this examination so we never got the chance to see him. We hope this can be changed at my next extra examination.

Little brother waving to us!

Nu var det dags för vecka 20 ultraljudet och det var inbokad hos en annan obgyn på den klinik som jag är registrerad vid och tyvärr ger inte den kvinnliga obgynläkaren lika bra intryck hos mig. Jag är van med en noggrann undersökning efter att ha haft en helt underbart noggrann genomgång av Othilia i vecka 20 hos en obgyn i Tallinn, Estland. Den manliga läkaren vid vecka 12 undersökningen var också väldigt noggrann, men denna undersökning kändes tyvärr inte lika bra. Den kvinnliga läkaren gick igenom allt väldigt fort och jag noterade en massa saker som hon missade att kolla som kollades vid Othilias vecka 20 undersökning. De stora sakerna såsom hjärtats funktion tittade hon på, men jag har bokat in en till undersökning i vecka 28 med ett annat företag för att se lite mer. Det vi mest ville se var lillebrors ansikte då vi har en bild på Othilia i 3D från vecka 20, men tyvärr så borrade lillebror in sig och gömde ansiktet vid denna undersökning så att vi aldrig fick chansen att se honom. Vi hoppas på att det kan ändras nu vid min nästa extra undersökning.  

We are leaving this blog post with Othilia at the new Metrofarm! Winter was coming and soon it would be christmas.

The continuation of the pregnancy story will be in part IV soon and there the second part of the second trimester, week 20-28, will also be described. See you!


Fortsättningen av gravidföljetongen kommer i del IV snart och där kommer även andra delen av andra trimestern, vecka 20-28, klaras av. Vi ses!

The second pregnancy part II – it is a boy and choosing a maternity hospital

I left you in the previous post with a ticking heart in week 9 and a loose plan for this pregnancy. I came back to the obgyn clinic the following week to take a blood sample before the KUB test (combined ultrasound and biochemical test) to see the risk of carrying a child with, among other things, trisomy 21.


Jag lämnade er i förra inlägget med ett tickande hjärta i vecka 9 och en lös plan för graviditeten. Jag kom tillbaka till obgyn-kliniken veckan efter för att ta ett blodprov inför KUB-testet för att se risken för att bära ett barn med bland annat trisomi 21.

Week 12 ultrasound

The week 12 ultrasound went very well and I had an obgyn doctor who was very knowledgeable and thorough. It was also at this ultrasound that we clearly saw that it was a little boy lying in there growing. Let’s just say that we were not able to avoid seeing what gender our baby had.

As I’m 37 years old when I’m expecting child number 2, I had plans to do the Panorama test, an extended genetic test, if the week 12 ultrasound did not look excellent. The calculated risk of trisomy 21 in this case was 1:10 000 (it is 1:190 for my age) and I was also told by my obgyn that he rarely met pregnant women my age who had such good values ​​on all the markers they look at. I felt that the Panorama test was unnecessary after hearing all that. Instead, I would agree to do the triple test through my obgyn clinic to investigate the risks of the other two trisomies (13 and 18), among a few other genetic defects, a few weeks later.

Now that everything looked good, we could also go public with the happy news that we were expecting a little brother to join our family in the spring of 2021.

Little brother at week 12!

Vecka 12 ultraljudet gick väldigt bra och jag hade en obgyn-läkare som var väldigt kunnig och noggrann. Det var även vid detta ultraljud som vi klart och tydligt såg att det var en liten pojke som låg där inne och växte. Låt oss bara säga att vi inte kunde undvika att se vilket kön vår bebis hade.

Då jag är 37 år nu när jag väntar barn nummer 2 så hade jag planer på att göra Panoramatestet, ett utökat genetiskt test, om vecka 12 ultraljudet inte såg utmärkt ut. Jag kände dock att det inte behövdes efter att få reda på att den uppmätta risken för trisomi 21 i detta fall var 1:10 000 (ligger på 1:190 för min ålder) och att jag från min obgyn fick höra att det var sällan han träffade gravida kvinnor i min ålder som hade så bra värden på alla markörer de tittar på. Istället skulle jag acceptera att göra trippeltestet via min obgyn-klinik för att undersöka riskerna för de två andra trisomierna (13 och 18), samt några andra genetiska defekter, några veckor senare. 

Nu när allt såg bra ut så kunde vi även gå ut med den glada nyheten att vi till våren 2021 väntade en liten bror till familjen.

Ulrika’s family came to visit us in late September and Othilia got the honor of telling them that she would become a big sister! Thank you Rebecca for this lovely photo!

My status during the first trimester

Between week 6 and week 12/13 I felt very low. I experienced another type of nausea and aversion that I didn’t experience with my previous pregnancy. With Othilia, I vomited every day and was triggered by many odors, but the nausea was not constant. After vomiting, I usually felt pretty good. This time I didn’t vomit once, but had nausea that was far up my throat all the time. This time I didn’t have a problem with the smell of coffee, however, I could not stand either the smell or taste of red meat. I have had more aversions this time around, but the strongest was the one towards red meat.

The fatigue was not of this world this time either. But now I had a two-year-old as well, so I want to say that I was much more tired this time than when I carried Othilia.
I started to feel better after week 12/13 and I got a few weeks of well-being before the nausea struck again. More about that in the next blog post.

Othilia turned two during those days of nausea and fatigue. We managed to create a lovely birthday party for her even though I wasn’t feeling well. Thank you Caroline for such a lovely photo of our daughter.

Mellan vecka 6 och vecka 12/13 mådde jag väldigt dåligt. Jag upplevde en annan typ av illamående och aversion som jag inte upplevde med förra graviditeten. Med Othilia kräktes jag varje dag och triggades av många lukter, men illamåendet var inte konstant. Efter en kräkning mådde jag rätt så bra. Denna gång kräktes jag inte en enda gång, men hade ett illamående som satt långt upp halsen hela tiden. Denna gång hade jag inte problem med kaffedoften, däremot klarade jag inte av varken lukt eller smak av rött kött. Jag har betydligt fler aversioner denna gång, men den starkaste var den mot rött kött.  

Tröttheten var inte av denna värld heller denna gång. Nu hade jag dock en tvååring också, så jag vill säga att jag var mycket tröttare denna gång än när jag bar på Othilia. 
Jag började må bättre efter vecka 12/13 och jag fick några veckor av välmående innan illamåendet slog till igen. Mer om det i nästa blogginlägg.

Register at a maternity hospital

Depending on where in the Czech Republic the maternity hospital is located, the rules for registration may be different. For all maternity hospitals in Prague, registration opens on the day you enter week 14+0. You can not register earlier. For hospitals outside the Prague area, later registrations apply and I had to make a choice before week 14+0 which hospital I want to give birth to little brother in. I have so far counted 7 maternity hospitals located in or near Prague so I had research to do.

With Othilia, I had chosen Rakovnik, a hospital about an hour from where we live in Prague. Rakovnik is the maternity hospital with the absolute best reputation for what I was looking for. This time Rakovnik must be my second choice as I want to stay at home as long as possible before we go in as we now also have a little Othilia at home. Rakovnik also has a later registration, so depending on what the Corona situation looks like in April, I can always fall back on Rakovnik as a maternity hospital.

What I’m looking for is a place to give birth to a child that feels like a home birth, but that is located in a hospital area. I got that feeling at Rakovnik, but this time I needed to find a place closer to our home to welcome our little brother.

My first choice this time has fallen on Bulovka and their birthing center. There is a newly opened ward in the hospital area where midwives are responsible for the birth. At the same time, you are only a short way from the maternity ward at the hospital, where doctors are responsible for the birth and where you go if your birth suffers from complications. At the maternity center you can rent a maternity apartment and this is where I hope to go if no complications arise. I hope to have as good an experience here as I had at Othilia’s birth at Rakovnik.


Beroende på var i Tjeckien förlossningssjukhuset ligger så kan reglerna för inskrivning vara olika. För alla förlossningssjukhus i Prag så öppnar registreringen den dag du går in i vecka 14+0. Du kan inte skriva in dig tidigare. För sjukhus utanför Pragområdet gäller senare registreringar och jag behövde innan vecka 14+0 göra ett val för vilket sjukhus jag vill föda lillebror i. Jag har hittills räknat till 7 förlossningssjukhus som finns i eller i närheten av Prag så jag hade lite att göra. 

Med Othilia hade jag valt Rakovnik, ett sjukhus cirka en timme från Prag. Rakovnik är det förlossningssjukhus med absolut bäst rykte för vad jag letade efter. Denna gång får Rakovnik vara mitt andrahandsval då jag vill stanna så länge som möjligt hemma innan vi åker in då vi nu även har en liten Othilia hemma. Rakovnik har även en senare registrering så beroende på hur Corona-situationen ser ut i April så kan jag alltid falla tillbaka på Rakovnik som förlossningssjukhus

Det jag letar efter är en plats att föda barn på som känns som en hemförlossning, men som är på ett sjukhusområde. Den känslan fick jag på Rakovnik, men denna gång behövde jag finna en plats närmare vårt hem att välkomna vår lillebror.

Mitt försthandsval denna gång har fallit på Bulovka och deras förlossningscenter (birthing center). Det är en nyöppnad avdelning på sjukhusområdet där det är barnmorskor som är ansvariga för förlossningen. Samtidigt som du är ett stenkast från förlossningsavdelningen på sjukhuset där läkare är ansvariga för förlossningen och dit du kommer om din förlossning drabbas av komplikationer. På förlossningscentret kan man hyra en förlossningslägenhet och det är dit jag hoppas på att få komma om inga komplikationer uppstår. Jag hoppas på att få lika bra upplevelse här som jag hade vid Othilias födelse vid Rakovnik.

Bye for now! During a few weeks in October and beginnning of November I felt good and we could be outdoors exploring rural parts of the Czech Republic.

In order not to make the texts too long, I say goodbye for this post and welcome you to continue reading in part III a little later.


För att inte göra texterna för långa så säger jag hejdå för detta inlägg och välkomnar er att lite senare läsa fortsättningen i del III. 

 

The second pregnancy part I – Finding out and the first weeks of pregnancy

I want to try to document little brother’s pregnancy in the same way I did for Othilia, so I’m going to try my best to dust off our old blog. I’m now in the last days of the second trimester so it is time to write down what has happened in the last 27 weeks. Not easy, but I’ll give it a try.

With Othilia, it was pretty quick to get pregnant once we started trying and the nice plus on the stick came during the Christmas weekend in 2017 when we were in Cyprus and an expectant time began. With little brother it has taken a bit longer to get pregnant. Unfortunately, I had to stop breastfeeding Othilia when she was 19 months in the hope that my monthly cycle would return to normal. This time around, both ovulation tests and temperature measurements were used and they showed that I was on the verge of a too short luteal phase for a pregnancy to start (it was usually only 9 days for me). Even after I stopped breastfeeding, it did not get better, but the same cycle that I decided to support my luteal phase with a progesterone cream, what we wanted to happen would happened.

We were starting to wonder when a sibling would show up during the summer of 2020.

Jag vill försöka dokumentera lillebrors graviditet på samma sätt som jag gjorde för Othilia, så jag ska försöka damma av vår gamla blogg. Jag är nu i de sista dagarna av andra trimestern så det är dags nu att skriva ned vad som har hänt de senaste 27 veckorna. Inte lätt, men jag ska göra ett försök.

Med Othilia gick det rätt så snabbt att bli gravid när vi väl började försöka och det fina plusset på stickan kom under julhelgen 2017 när vi befann oss på Cypern och en förväntansfull tid började. Med lillebror har det tagit lite längre tid, vi fick tyvärr avsluta amningen för Othilia när hon var 19 månader i hopp att min cykel därefter skulle återgå till det normala. Denna gång användes både ägglossningstest och temperaturmätningar och de visade att jag hade på gränsen till för kort lutealfas (den var oftast bara 9 dagar) för att en graviditet skulle ske. Även efter avslutad amning så blev det inte bättre och samma cykel som jag bestämt mig för att hjälpa lutealfasen på traven med progesteronkräm så hände det vi ville skulle hända.

Finding out – August 1st

I had, by mistake, purchased a larger amount of extra sensitive pregnancy tests, so I started testing this cycle already at 8 days after ovulation. I wanted to see if it was the case that I became pregnant, but that it resulted in early miscarriages when my luteal phase was so short that a fertilized egg never had time to attach before it was flushed out with the endometrium (i.e menstruation).

Already in the morning of August 1 and day 9 after ovulation, we saw a faint positive pregnancy test and we were cautiously happy. Now we waited a few hours and then days to see if the “lilla fröet” (little seed) would be able to stay. The days went by and the pregnancy tests became more and more positive. We could breathe out for the moment, we had at least overcome the first obstacle in our way to a baby.

So hopeful, but also so cautious.

Jag hade råkat införskaffa en större mängd extra känsliga graviditetstest och jag började denna cykel testa redan från 8 dagar efter ägglossning. Jag ville se om det var så att jag blev gravid, men att det resulterade i tidiga missfall då min lutealfas var så kort så att ett befruktat ägg aldrig hann fästa innan det spolades ut med endometriet (dvs mens). 

Redan morgonen den 1 augusti och dag 9 efter ägglossning så fick vi se ett mycket svagt positivt graviditetstest och vi blev försiktigt glada. Nu väntade några timmar och sedan dagar för att se om det lilla fröet skulle klara av att stanna kvar. Dagarna gick och graviditetstesten blev bara mer och mer positiva. Vi kunde för tillfället andas ut, vi hade åtminstone klarat det första hindret i vår väg till ett litet barn.

First weeks of pregnancy with “ Lilla fröet” (the little seed)

With Othilia we had a spontaneity when we lived as nomads and we did the week 9 appointment in Athens (Greece) and the week 12 ultrasound in Torrevieja (Spain), but now we live in the Czech Republic so this time I will partly follow the Czech system.
Othilia was born in the Czech Republic and with her I had a wonderful private midwife who helped me through the end of pregnancy, birth and even afterwards with breastfeeding.
This time I wanted her by my side again so the first thing I did, when we could be sure that a pregnancy had started, was to contact and book her.

My first pregnancy-related meeting was with my midwife Marketá and she did go through and tell us what the Czech system looked like and how it worked. With that information, I was then able to make a loose plan on how I wanted the pregnancy to proceed.

Discussing the Czech system and planning my second pregnancy with my midwife.

Med Othilia så hade vi en spontanitet då vi levde som nomader och vi gjorde vecka 9 undersökningen i Athen (Grekland) och vecka 12-undersökningen i Torrevieja (Spanien), men nu bor vi i Tjeckien så denna gång kommer jag delvis följa Tjeckiens system. 
Othilia är född i Tjeckien och med henne så hade jag en underbar privat barnmorska som hjälpte mig igenom hela slutet av graviditeten, förlossningen och även efteråt med amningen.
Denna gång ville jag ha henne vid min sida igen så det första jag gjorde, när vi kunde vara säkra på att en graviditet hade startat, var att kontakta och boka henne.

Mitt första graviditetsrelaterade möte var med min barnmorska Marketá och hon fick gå igenom och berätta för oss hur det tjeckiska systemet såg ut och fungerade. Med den informationen kunde jag sedan göra upp en lös plan för hur jag ville att graviditeten skulle fortskrida. 

Private self-check up

In connection with the meeting with my midwife, I had also gone to a private lab to take an arsenal of tests, where especially vitamin d and thyroid status was most interesting at this point in the pregnancy. I carry a mutation that makes me need extra vitamin D supplement to get optimal blood levels of this vitamin, so it is extra important to review my vitamin D levels now during pregnancy and not just for protection against Corona or general aging.

When you come from Sweden, you appreciate the simplicity here in Prague when it comes to taking blood tests that you can do by yourself. Just print out the price list at the Prevedig website, mark the tests you want to order and then visit one of their blood test facilites during blood collecting hours and take a queue note. No appointment required (required though for Corona tests), it is cheap and you will receive your test result the same day. Some tests require you to be fasting beforehand so that is what you need to keep in mind before going there.

Corona times and blood samples are taken outdoors during the summer months.

I samband med mitt möte med barnmorskan så hade jag även tagit mig till ett privat labb för att ta en arsenal av prover, där speciellt vitamin d och tyreoidea (sköldkörtel) status var intressantast. Jag bär på en mutation som gör att jag behöver extra vitamin d för att få optimala blodnivåer av denna vitamin, så det är extra viktigt att se över mina vitamin d nivåer nu under graviditeten och inte bara för skydd mot corona eller allmänt åldrande. 

När man kommer från Sverige så uppskattar man enkelheten i att ta blodprover som man kan göra här i Prag. Det är bara att skriva ut prislistan hos Prevedig, pricka för de tester du vill beställa och sedan åka dit under deras provtagningstider och ta en kölapp. Ingen tidsbokning krävs (gäller dock ej för Corona-tester), det är billigt och du får ditt provsvar samma dag. Vissa prover kräver att man är fastande så det är det man måste tänka på. 

First Obgyn appointment – week 9

My midwife Marketá could recommend an Obgyn clinic in Prague 1 that had a good reputation and was known for knowing English so I turned to them to book a first meeting in pregnancy week 9 for enrollment and ultrasound to ensure a ticking heart in the right place in the abdomen. It was very quick and easy and since then I have booked one visit at a time with them.

It is normal in the Czech Republic that you have booked examinations every four weeks after pregnancy week 8 until it is time for the birth, then the hospital you have chosen takes over. Below is a chart of how a pregnancy is monitored here in the Czech Republic. However, I have chosen to have some of my check ups with my private midwife instead of my obgyn.

The first look at “lilla fröet” (the little seed) as we started to call our growing life.

Min barnmorska Marketá kunde rekommendera en Obgyn-klinik i Prag 1 som hade gott rykte och var kända för att kunna bra engelska så det var dit jag vände mig för att boka i mig för ett första möte i graviditetsvecka 9 för inskrivning och ultraljud för att säkerställa ett tickande hjärta på rätt plats i buken. Det gick väldigt snabbt och enkelt och därefter har jag bokat in ett besök i taget. 

Normalt i Tjeckien är att man har inbokade undersökningar var fjärde vecka efter graviditetsvecka 8 fram till att det är dags för förlossningen och då tar det sjukhus man har valt över. Nedan finns ett schema över hur en graviditet monitoreras här i Tjeckien. Jag har dock valt att lägga vissa undersökningar med min privata barnmorska istället för min obgyn.

The Czech pregnancy schedule

Week 8/9 Ultrasound, enrollment obgyn
Week 10 Blood test for NIPT-test (trisomy 21 etc)
Week 12 Big routine ultrasound
Week 16 blood test, extended genetic test (trisomy 13, 18, cleft palate, neural tube defect etc)
Week 20 Big anatomy scan, ultrasound
Week 24 Regular standard examination (blood pressure, urine test etc)
Week 28 Glucose challenge test etc
Week 32 Ultrasound appointment, including placenta and umbilical cord examination
Week 36 Enrollment and examination at the maternity hospital. Then check up every week until birth.

Registering at the Obgyn in September 2020

This is part I of my pregnancy follow-up story for 2020/2021. More about how I’ve been feeling, pregnancy insurance, maternity hospital choice, Corona lock-downs and the end of the first trimester will be in part II and other future blog posts.

Detta får bli del I av min graviditetsföljetång anno 2020/2021. Mer om mitt mående, graviditetsförsäkring, sjukhusval, Coronanedstängningar och slutet av första trimestern kommer i del II och andra framtida blogginlägg. 

Looking for our home – Prague

I want to post how we was able to find the home we were dreaming of in Prague so here it goes. It took two and a half week, from the day we arrived to Prague to the day we signed the contract, but we did not know that beforehand, and it felt longer because we were searching intensively. We were prepared for that finding our home would to take time, but in retrospect it could have been even faster to find a home if we had been less discriminating about location, style and neighborhood.

First we started to look at different web pages where rentals are listed. Some of the pages have a realtor as an intermediary (S reality, Expats and Happy house rentals), but we found our home through the website Bez realitky (meaning “without a realtor” in Czech). Be aware that some realtors or landlords can ignore your interest request if you don’t communicate in Czech, so just send your information to several you are interested in at the same time, there will be people that reply in English, often using Google translate.

We were on a few apartment tours during that time, but while we were waiting on replies on our interest requests we were out scouting different areas or just enjoyed that the spring was about to arrive in Prague. The surrounding was important to us and we were not keen on settling down were most other expats do, we wanted to be in the outskirts and feel like we live on the countryside even though we are in a big city. We ended up making Kobylisy our home and this area was where we welcomed our daughter to the world, so we are happy with our choice.


Jag vill berätta hur vi hittade det hem vi drömde om här i Prag så här kommer den berättelsen. Det tog två och en halv vecka, från den dag vi anlände till Prag till den dag då vi tecknade kontraktet, detta visste vi dock inte förväg, och det kändes som att det tog längre tid eftersom vi letade intensivt. Vi var beredda för att de kunde ta tid, men i retrospektiv så kunde det ha gått snabbare att hitta ett hem om vi hade varit mindre noga med plats, stil och stadsdel.

Det första vi gjorde var att undersöka olika webbsidor där hyreslägenheter listas. Några av sidorna har en fastighetsmäklare som mellanhand (S reality, Expats och Happy house rentals), men vi hittade vårt hem via webbplatsen Bez realitky (vilket på tjeckiska betyder “utan fastighetsmäklare”). Var medveten om att fastighetsmäklare eller hyresvärdar kan ignorera din intresseanmälan om du inte kommunicerar på tjeckiska, så skicka din information till flera objekt du är intresserad av samtidigt, det kommer att finnas personer som svarar på engelska och ofta med hjälp av Google translate för översättning.

Vi var på några lägenhetsvisningar under denna tid, men medan vi väntade på svar på våra intresseobjekt var vi ute och tittade på olika områden eller bara njöt av att våren var på väg att anlända till Prag. Omgivningen var viktig för oss och vi var inte angelägna att bosätta oss där de flera andra expats bosätter sig, vi ville vara i utkanten och känna att vi bor på landsbygden även om vi är i en storstad. Nu är Kobylisy vårt hem och det är området där vi välkomnade vår dotter till världen, så vi är nöjda med vårt val.

We were back in Prague again and enjoying familiar grounds, here on a walk in the Stromovka Park.
Beginning of March and we were anticipating spring around the corner. We had a mission this spring, to find our home.
Back in familiar playgrounds.
with familiar faces.
We went to Metrofarm to say hello to the animals.
Othilia in the bunker. It is a stage on Metrofarm where they had a war-inspired show set up.
We also visited the Agricultural museum where they have a lot of stuff for children. Highly recommend a visit.
This is one of the places we would love to open up soon.
So back on the home finding track. We were fortunate to rent a home from friends while we were looking for our own. This was familiar grounds as well and Othilia was happy.
We started to purchase some of our own furniture even though we hadn’t found our own home yet. Othilia got her own bed for the first time in 1.5 years. It doesn’t mean that she will sleep a whole night in her bed, but it is a start to her independence and she will show us the way.
Here we are at IKEA looking at potential furniture to place in our then future home.
There were many areas we were looking at. This one is an example of a place we almost called our home, but in the end it wasn’t our place. Our place was here.

Slottsskogen with family

We planned our journey from Thailand to Prague via Sweden and family. We were only a few days in Sweden, but before we took the ferry to the rest of Europe, we visited Othilia’s cousin Filip. This was before the quarantine days due to the Corona virus, so we were out enjoying the Gothenburg weather in February. One of our favorite parks in Gothenburg is Slottsskogen and we went there with the kids before going to Prague.


Vi planerade vår resa från Thailand till Prag via Sverige och familjen. Vi var bara några dagar i Sverige, men innan vi tog färjan till resten av Europa så besökte vi Othilias kusin Filip. Detta var före karantändagarna på grund av Corona-viruset, så vi var ute och njöt av Göteborgsvädret i februari. En av våra favoritparker i Göteborg är Slottsskogen och vi åkte dit med barnen innan vi åkte till Prag.

These two! It is not easy to get both of them to stick in one picture.
Our Othilia look so big in this outfit, where has our baby gone?
We took our children to Slottskogen to look at the animals, but one had fallen asleep!
He soon woke up and joined the exploration.
Othilia was happy!
We soon came to the playground Plikta (what a name on a playground meaning somewhere close to oblige in English)
Our children were soon running different ways on the playground, while the mothers were occupied (notice Rebecca on the left)
Just happy memories!
So lovely to have these moments together with the cousins. Here Filip is showing his aunts the numbers 1-10. Soon we would say goodbye for this time.
The ferry between Gothenburg and Kiel would bring us closer to Prague and this boat had a play area that Othilia liked.
We fell asleep on a rocking boat not knowing that in a few weeks we would have keys to our own home, the first home for Othilia.

1878 days – a new chapter begins

1878 days are how long we have been voluntarily homeless, but this has now changed. After five years we now have keys and a contract for our own home. Home is no longer Sweden for us, but Prague. There are many reasons behind this, but one reason spells worldschooling, which is not allowed in Sweden. Other reasons we may perhaps share in the future, but for now we will make Prague, the Czech people and their culture our home in the world.
I don’t know how frequent our updates here will be, but we will still update you on Othilia’s development and special occasions.

We hope to see you in Praha!


1878 dagar är hur länge vi har varit frivilligt hemlösa, men detta har nu förändrats. Efter fem år har vi nu nycklar och ett kontrakt för vårt eget hem. Hem är inte längre Sverige för oss, utan Prag. Det finns många orsaker bakom detta, men en anledning stavas världsskolning, vilket inte är tillåtet i Sverige. Det finns också andra skäl, som vi kanske delar med oss till er i framtiden, men för tillfället kommer vi fokusera på att göra Prag, det tjeckiska folket och deras kultur till vårt hem i världen.
Jag vet inte hur ofta vi kommer uppdatera här, men vi kommer fortfarande att uppdatera bloggen om Othilias utveckling och speciella tillfällen.

Vi hoppas på att få träffas i Praha!

The keys to our home – after 1878 days it feels almost surreal.
Our home just after we signed the contract. Our home is on the upper floor.
This is our door. We feel so excited to open this new chapter in our life. We will not call ourselves nomads anymore, our homebase is here behind this door.

Last days on Koh Lanta

We had our last days on Koh Lanta and we took the opportunity to spend time at our closest beach, Long beach, and hang out with our nomad friend Jonas. We have known Jonas since the Corax conference on Malta in 2017 and we usually meet up when we are close to each other. Now Thailand was our latest close encounter.
We also enjoyed our last sunsets on the beach, soon we would go back to much colder weather and darker days so we wanted to enjoy the sun before leaving.


Vi hade våra sista dagar på Koh Lanta och vi tog chansen att spendera denna tid på vår närmaste strand, Long beach, och umgås med vår nomadvän Jonas. Vi har känt Jonas sedan Corax-konferensen på Malta 2017 och vi brukar ses när vi befinner oss nära varandra. Nu var Thailand vår senaste sammanstrålning.
Vi har också njutit av våra sista solnedgångar på stranden, snart skulle vi tillbaka till mycket kallare väder och mörkare dagar så vi ville njuta av solen innan vi åkte.

We found a lovely restaurant/hotel which had a Swedish owner and he let us use their swimming pool in exchange of that we ate at their restaurant, so we did. Papillon Bungalows had lovely food so we would go there anyway.
Othilia and her balls, it is her favorite thing to play with.
She even dared to wet her head in this pool and jump from the edge.
Dad started to be alright again after a developmental leap that Othilia went through.
More things we wanted to do before leaving Koh Lanta. Othilia got to try sitting in the front of the scooter (on a parking lot).
She also got to try our friend Jonas’s upgraded scooter.
Our friend Jonas is a nomad as well. Before we left the island Pontus and Jonas went out on a off-grid dirt bike tour. They had a couple of hours riding a dirt bike around the island and they had a lovely time.
The days were running out so we also spent a few sunsets on the beach.
I will miss this!
Our last evening on Koh Lanta!
Had our last dinner with Jonas for a while and we found a ping pong table that we used. It was 10 to 0 to Ulrika before she let Jonas know that she was left handed. Then he won!
Next evening our view was the mountains in Northern Afghanistan while we were flying back to Europe. It was time for a big change!

Koh Lanta – North and South

We had already traveled from the West to the East coast on Koh Lanta, but we also wanted to see the North and South part of the island. In the South we found Koh Lanta National park and in the North we found a lovely beach.


Vi hade redan åkt från väst- till östkusten på Koh Lanta, men vi ville också se den norra och södra delen av ön. I söder hittade vi Koh Lantas nationalpark och i norra delen hittade vi en härlig strand.

We drove all the way down to the South tip to see the lighthouse.
Othilia walking on the rocks. It was incredibly warm this day, so we didn’t want to be out in the sun to long.
We wanted to get up there!
We reached the lighthouse! Drank a lot of water though. Othilia is happy!
We had a lovely view over the National Park area from the lighthouse.
There was an option to hike around 2 kilometer in the djungle and see animals, but the heat and the fact that Ulrika at the time was the only person allowed to carry Othilia discouraged us to hike this time around.
We took our scooter and visited one of the Northernmost beaches on Koh Lanta, Laem Kho Kwang Beach.
We stayed in the shadow.
Othilia was skeptical towards sand when we first arrived to Koh Lanta, but over the course of days she slowly changed her mind about sand as you will see.
The water left beautiful marks in the sand. It was not all days we went to the beach, we didn’t want to expose ourselves to the sun so much.
It can be tricky with animal sanctuaries, but we found one for cats and dogs run by a Norwegian woman who works on getting her abandoned animals to be internationally adopted. We lived quite near this place so we visited the cat city one day. There is no entrance fee, but donations are most welcome.
We thought Othilia would love to visit the cats, but she was more interested in the balls (the cat’s toys) and the water fountain in the middle, so we didn’t stay so long.

Soon our days here on Koh Lanta would end for this time.

Old town Koh Lanta twice

We like to explore wherever we go so naturally we wanted to see the other side of Koh Lanta and visit Old town which is located there. We took the scooter and traveled over the mountain and came to a different part of Koh Lanta. Old town looks quite different from the towns located on the west side, and has much less tourists.


Vi tycker om att utforska platser vi är på så naturligtvis ville vi se den andra sidan av Koh Lanta och besöka Old town som ligger där. Vi tog mopeden och körde över berget och kom till en annan del av Koh Lanta. Old town ser ganska annorlunda ut än byarna på västsidan och har mycket mindre turister.

On our way to the other side of the island! We went twice to old town so this will be pictures in random order from both times.
Ulrika managed to take a pciture of us three on the scooter. The traffic is so easy here and we take it slowly.
We are driving over a mountain that separates the eat and west coast of Koh Lanta. Here we saw the east side for the first time. So we had to stop and take a picture.
Old town is so cozy and looks a lot different from the other places on Koh Lanta.
The tuk tuks are so beautiful in Old town.
We found a huge lobster at the pier.
We walked all the way out on the pier and realised that we could have taken our scooter out. It was kind of a hot day so our minds weren’t with us at the time.
The view from the pier and a fisherman’s boat.
We had read that there was a playground near the pier in Old town so we wanted to go there with Othilia.
Othilia on her way up to the slide.
Now it is only the down part that can be a little scary and Othilia wants to hold a hand when going down.
Pontus found a playground for adults as well.
Lunch time and we tried two different restaurants next to the pier. The first one we tried was called Fresh and Othilia needed a snack before lunch.
The second time we tried a really cozy restaurant called Pinto. Othilia was fascinated by the tables that were converted sewing machines.
Back at our beach we needed to jump in the water after being out in the sun all day on a scooter. We are both wearing dresses we found in Old town.

I’m so blessed to walk beside you my wonderful daughter and experience the world with you!
« Older posts

© 2021 Ankor på vift

Theme by Anders NorenUp ↑