Ankor på vift

Third pregnancy and Alvar’s birth story

February 2, 2024 / Ulrika / 0 Comments

This pregnancy has been surprisingly easy despite being diagnosed with gestational diabetes at 28 weeks (which I was able to manage with diet) and a flare of pelvic girdle pain in the second trimester that went away at the beginning of the third trimester.

I only gained 13 kg this time and I was very mobile right up until the last weeks of pregnancy.

Alvar was born on the 28th of November and up until the 27th of November I had no feeling that a birth would be imminent.

Denna graviditet har varit förvånansvärt lätt trots diagnosen graviditetsdiabetes i vecka 28 (som jag kunde sköta med kosten) och en sväng av foglossning i andra trimestern som försvann i början av den tredje trimestern.

Jag gick bara upp 13 kg denna gång och jag var väldigt rörlig ända upp till de sista graviditetsveckorna.

Alvar är född den 28:e november och upp till den 27:e november hade jag inga känningar att en förlossning skulle vara nära förestående.

Monday 27th November

On this day, I had reached 40 full weeks of pregnancy and I went for a check-up at the maternity hospital Bulovka, where I had registered for the birth of our little one (the same hospital as with Ossian.) As I had gestational diabetes, I had booked an induction on Thursday, November 30. I would prefer a spontaneous start of the birth so I agreed to perform a membrane sweep then and there.

The membrane sweep didn’t do much so in the afternoon I ate some yogurt containing the L-reuteri bacteria (which increases your oxytocin levels) and about two hours later I felt that something was going on and I started to feel contractions that came every 10-15 minutes.

At 11 pm in the evening I was very tired and had a headache so I needed to rest. That’s why I took paracetamol and that meant that I got 4.5 lovely hours of sleep before everything started. I am incredibly grateful to have had this sleep before the contractions took off.

Jag hade denna dag gått 40 hela graviditetsveckor och var på kontroll på förlossningssjukhuset Bulovka där jag även denna gång hade registrerat mig för födseln av vår minsting (samma sjukhus som med Ossian.) I och med att jag hade graviditetsdiabetes så hade jag bokat in en igångsättning torsdagen den 30:e november. Jag skulle föredra en spontan igångsättning så jag tackade ja till att utföra en hinnsvepning.

Hinnsvepningen gjorde inte så mycket så på eftermiddagen åt jag lite yoghurt innehållandes L-reuteri bakterien (som ökar ens oxytocinnivåer) och cirka två timmar senare kände jag att något var på gång och jag började känna värkar som kom var 10-15 minut.

Vid 23 tiden på kvällen var jag väldigt trött och hade huvudvärk så jag behövde vila. Därför tog jag paracetamoltabletter och det gjorde att jag fick 4.5 härliga sovtimmar innan allt drog igång. Denna sömn är jag otroligt tacksam över att ha fått innan värkarna tog fart.

Tuesday 28th November

The contractions started at four in the morning and I got up to prepare to go to the hospital during the day (had breakfast and finished packing). At five o’clock I called my doula to warn her that labor had started and at half past five I woke up Pontus.

I had been instructed to come in to the hospital if either the water broke or if the contractions were 45-60 seconds long, coming every 5 minutes and really strong, so that’s what I was waiting for.

The problem was that throughout the morning and forenoon I had irregular contractions that shifted between very strong 1-min contractions (every 5-6 min) lying down and fairly weak 30-sec contractions (every 3-4 min) standing up without any downward pressure. By lunch, this pattern of labor had lasted for 8 hours and I really didn’t think that anything had happened and I was expecting a long labor past midnight. Just before 2 pm, me and my doula decided to meet up at the hospital so I could get some help from her and see where I was in the opening phase.

We took a Bolt taxi to the hospital and I was admitted at 14.35. I was connected to the CTG monitor and given my first IV-bag of antibiotics. I was GBS positive this time, so I was supposed to get two bags of antibiotics a few hours before the birth of our son, but we didn’t have time for that.

I was very surprised to hear that I was 6 cm dilated at 14.50 and after that it went quickly without me knowing it. We were allowed into the delivery room that my doula had booked for me when we were on our way. There are normal birthing rooms and then there are “above standard” birthing rooms that you have to pay for yourself and those rooms are larger, have a kitchen and a sofa, and very nice bathrooms.

Värkarna startade fyra på morgonen och då gick jag upp för att förbereda oss för att åka till förlossningen denna dag (åt frukost och packade klart). Vid klockan fem ringde jag min doula för att förvarna henne om att förlossningen hade startat och vid halv sex väckte jag Pontus.

Jag hade fått instruktioner om att komma till förlossningen om antingen vattnet gick eller om värkarna var 45-60 sekunder långa, kom var 5:e minut och var ordentligt starka, så det var det jag väntade på.

Problemet var att under hela morgonen och förmiddagen så hade jag oregelbundna värkar som skiftade mellan väldigt starka 1-min värkar (var 5-6 min) liggandes och hyfsat svaga 30-sek värkar (var 3-4 min) ståendes utan något tryck nedåt. Vid lunch hade jag haft detta värkmönster i 8 timmar och då trodde jag verkligen inte att något hade hänt och väntade mig en lång förlossning över midnatt. Strax innan klockan 14 bestämde jag med min doula att mötas på sjukhuset så att jag kunde få lite hjälp av henne och se var jag var i öppningsfasen.

Vi tog en Bolt till sjukhuset och jag blev inskriven kl 14.35. Jag blev uppkopplad till CTG-mätaren och fick min första intravenösa påse antibiotika. Jag var GBS-positiv denna gång så därför skulle jag få två påsar med antibiotika några timmar innan krystvärkarna var planen, men det hann vi inte med.

Jag blev väldigt förvånad att höra att jag var öppen 6 cm vid 14.50 och därefter gick det fort utan att jag visste om det. Vi fick komma in till förlossningsrummet, som min doula hade bokat åt mig när vi var på väg in. Det finns vanliga förlossningsrum och sedan finns det “above standard” förlossningsrum som man får betala för själv och de rummen är större, har kök och en soffa, samt väldigt fina badrum.

The CTG measurement was to continue in the room so I took a few contractions standing up hooked up to the CTG monitor, but felt tired in my legs so I asked to lie down for a while. I had just finished the first bag of antibiotics and was about to get the second bag when the next phase suddenly started.

In the middle of a contraction, the water suddenly broke and the contraction turned into a strong urge to push. I shouted to the midwife that I needed to push and in this first push our son’s head came out. Almost the entire shoulders came out on the second push and little brother was out on the third one. The water broke at 15.53 and Alvar was born at 15.55, so the whole work pushing him out only took 2 minutes.

It went so fast that the midwife had to run and shout for the doctor to come and she only had time to put on one glove to catch little brother before he was out.

Little brother was big. He weighed 4250 grams and was 51 cm long, so our little one turned out to be the biggest one I have given birth to.

CTG-mätningen skulle fortsätta inne på rummet så jag tog några värkar stående där, men kände mig väldigt trött i benen så jag bad om att få lägga mig på britsen. Jag hade precis blivit klar med första antibiotikapåsen och skulle få en andra när nästa fas plötsligt startade.
Mitt i en värk så gick plötsligt vattnet och värken förvandlades till en krystvärk. Jag ropade till barnmorskan att jag behövde krysta och i denna första krystvärk så kom huvudet ut. Vid nästa krystvärk så kom nästan hela axlarna ut och på den tredje krystvärken var lillebror ute. Vattnet gick 15.53 och Alvar är född 15.55 så hela krystvärksarbetet tog 2 minuter.

Det gick så fort att barnmorskan fick springa och ropa på att läkaren skulle komma och hon hann bara få på sig en handske för att ta emot lillebror innan han var ute.

Lillebror var stor och han vägde 4250 gram och var 51 cm lång så vår minsting visade sig vara den störste som jag fött ut. Trots den snabba förlossningen så sprack jag nästan inget. Bara två små stygn blev resultatet av att föda ut en 4.2 kilos pojke på 2 minuter.

We had two names for our little brother before the birth and we both thought it was an Alvar who had come to us so that is his name. We stayed for seven hours after he was born because the doctors wanted to check his blood sugar hours after the birth as I had gestational diabetes in the last trimester. His blood sugar was good so we could go home at 10.30 pm to big sister, big brother, grandmother and Nattaj.

Vi hade två namn till lillebror inför förlossningen och vi båda tyckte att det var en Alvar som hade kommit till oss så det är hans namn. Vi stannade i sju timmar efter att han fötts för att läkarna ville kolla hans blodsocker timmarna efter förlossningen då jag hade graviditetsdiabetes under sista trimestern. Blodsockret var bra så vi fick åka hem igen kl 22.30 till storasyster, storebror, mormor och Nattaj.

Increasing our family – the third pregnancy

May 28, 2023 / Ulrika / 0 Comments

The first trimester is over and the countdown to when baby number 3 is joining our family has begun. We have now announced that we are expecting a child again, so then it felt right to also dust off our old blog to be able to keep the same documentation of this pregnancy as for our first two children.

Första trimestern är över och nedräkningen till att nummer 3 ansluter till vår barnaskara har börjat. Vi har nu gått ut med att vi väntar barn igen så då kändes det rätt att även damma av vår gamla blogg för att kunna föra en likadan dokumentation över denna graviditet som för våra två första barn.

The first twelve weeks

The first thing that happened was that I thought I was having an anovulatory cycle (one month without ovulation, which is normal) so twelve days passed before I even took a pregnancy test and I was pretty sure the test would be negative as well. It didn’t take many seconds before the test showed positive and that shock cannot be described. I didn’t believe the test at first and it took a few days before the test response had sunk in and I dared to trust the result.

I had no obvious symptoms this time, other than that I swelled up and put on a lot of weight very early (+5 kg in just a week or so). Then came the nausea and vomiting in week 7 and it was almost as bad as when I was expecting our first born, Othilia. It lasted until the twelfth week. The food aversion also came and it lasted as long as the nausea and vomiting. Now I’ve been able to start longing for certain dishes again, before it was mostly about finding something to eat that didn’t trigger vomiting.

Me and the children got sick when I was in week 7 and it was a prolonged illness that ravaged for two weeks and it was not fun to be sick at the same time as I was early in the pregnancy. The days were all about phlegm, snot, cough, fever and vomiting, as well as a fatigue that was not of this world.

Det första som hände var att jag trodde att jag hade en anovulatorisk cykel (en månad utan ägglossning, vilket är normalt) så det hann gå tolv dagar över tiden innan jag ens tog ett graviditetstest och jag var tvärsäker på att testet skulle bli negativt också. Det tog inte många sekunder innan testet visade positivt och den chocken går inte att beskriva. Jag trodde först inte på testet och det tog några dagar innan testsvaret hade sjunkit in och jag vågade lita på det.

Jag hade inga tydliga symtom denna gång, mer än att jag svullnade upp och lade på mig mycket vikt väldigt tidigt (+5 kg på bara någon vecka). Sedan kom illamåendet och kräkningarna i vecka 7 och det var nästan lika illa som när jag väntade vår förstfödda, Othilia. Det höll i sig ända till den tolfte veckan. Mataversionen kom också och det höll i sig lika länge som illamåendet och kräkningarna. Nu har jag kunna börja längta lite efter vissa maträtter igen, innan var det mest att hitta något att äta som inte triggade kräkningar.

Jag och barnen blev sjuka när jag var i vecka 7 och det var en långdragen sjuka som härjade i två veckor och det var inte roligt att vara sjuk samtidigt som jag var tidigt inne i graviditeten. Dagarna handlade bara om slem, snor, hosta, feber och kräkningar, samt en trötthet som inte var av denna värld.

Ultrasound week 9

I made an initial appointment with my OB/GYN at week 9 and there this slightly unbelievable pregnancy was finally confirmed to be real and that the fetus was growing in the right part of the belly and had a heartbeat. I go to the same doctor I went to when I carried Ossian in my womb. Partly because I think he is thorough, but also because he is listed as one of the doctors you can contact if you want to do a Panorama test, a so-called NIPT (Non-invasive prenatal test). Considering my age at the time of this pregnancy, it is something that I want to have performed and then I can do the test with someone I trust. More on that in the next post.

Hello little bean! We are so glad that you have chosen to come to us this winter!

Jag bokade in ett första träff hos min OB/GYN i vecka 9 och där kunde denna smått otroliga graviditet äntligen bekräftas att den var verklig och att det fostret växte i rätt del på magen och hade ett hjärtljud. Jag går till samma läkare som jag gick till när jag bar Ossian i magen. Dels för att jag tycker att han är noggrann, men också för att han är listad som en av läkarna man kan kontakta om man vill göra ett Panoramatest, ett så kallat NIPT (Non-invasive prenataltest). Med tanke på min ålder vid denna graviditet så är det något som jag vill göra och då kan jag göra testet hos någon som jag har förtroende för. Mer om det i nästa inlägg.

The birth of Ossian Lars Olof Englund

May 31, 2021 / Ulrika / 1 Comment

Estimated date of birth was April 15th and that date came and went and little brother was now baking on overtime. I had an appointment at the hospital booked on Thursday the 15th and there the doctor could see that the body was ready and that the birth could start at any time. I started to feel pre-contractions during the weekend and every day I hoped that the birth would start, but it always ended with the contractions stopping later in the night. The advantage was that I got proper sleep the days before, but I also felt quite tired of being pregnant and I just wanted to meet our son.

Examination at the risk pregnancy ward at Bulovka hospital in week 41.

Beräknat födelsedatum var den 15:e April och det datumet kom och gick och lillebror bakades nu på övertid. Jag hade ett besök på sjukhuset inbokat torsdagen den 15:e och där kunde läkaren se att kroppen var redo och att förlossningen kund starta närsomhelst. Jag började känna av förvärkar under helgen och varje dag hoppades jag att förlossningen skulle dra igång, men det slutade alltid med att förvärkarna stannade av framåt natten. Fördelen var att jag fick ordentligt med sömn dagarna innan, men jag kände mig även rätt less på att vara gravid och jag ville bara få träffa vår son nu.

Monday April 19th

On Monday I had another examination at the hospital and at that point I had gone 4 days over the estimated date of birth, but according to the hospital I was 6 days passed due date because they calculated it differently. In the Czech Republic, you are not allowed to go more than 10 days passed the due date, so it was during this visit that we would plan a day to induce the birth. The appointment was at lunch time and a ctg-measurement was done and I was examined. I had pre-contractions before the examination and in connection with the doctor examining me, I felt that the birth started properly. As the examination also showed that I was open 3 cm, we planned that I would come to the birthing ward in the evening if I felt that I needed help with the progression.

På måndagen hade jag ännu en undersökning på sjukhuset och då hade jag gått 4 dagar över tiden från beräknat födelsedatum, men enligt sjukhuset så var jag 6 dagar över tiden då de räknade annorlunda. I Tjeckien får man ej gå mer än 10 dagar över tiden så det var vid detta besök vi skulle planera in en dag för att sätta igång förlossningen. Besöket var vid lunchtid och då gjordes en ctg-mätning och jag blev undersökt igen. Jag hade förvärkar innan undersökningen gjordes och i samband med att läkaren undersökte mig så kände jag att förlossningen drog igång ordentligt. I och med att undersökningen även visade att jag var öppen 3 cm så planerade vi in att jag skulle komma in på förlossningen till kvällen om jag kände att jag behövde hjälp med progressionen.

At home

Pontus and I went home and I informed my doula and midwife that everything was up and running. I took relatively hard labor contractions for a few hours myself at home before my midwife came by at 5pm to see how it went and help me with the labor. We worked together until 8 pm when my midwife examined me and then it turned out that I was still only open 3 cm.

Now I felt I was facing a big decision. I wanted to stay home as long as possible, but I was also afraid of having another long and difficult birthing experience. I had a lot of energy at this point and I was afraid of having to stay awake all night without getting any reward for the work I did and then be completely exhausted as I was with Othilia in the final stages of childbirth. So I chose to go to the birthing ward at 8.30 pm to get some help from the hospital to be able to start progressing.

Othilia took over as my doctor at home monitoring my contractions with her doctor’s kit.

Jag och Pontus åkte hem och jag meddelade min doula och barnmorska att allt nu var igång. Jag tog relativt jobbiga värkar i några timmar själv hemma innan min barnmorska kom förbi vid 17-tiden för att se hur det gick och hjälpa mig i förlossningsarbetet. Vi arbetade tillsammans fram till 20-tiden och då min barnmorska undersökte mig visade det sig att jag fortfarande bara var öppen 3 cm.

Nu kände jag att jag stod inför ett stort beslut. Jag ville helst vara så länge som möjligt hemma, men jag var också rädd för att få ännu en lång och jobbig förlossning. Jag var pigg vid denna tidpunkt då jag fått ordentligt med sömn dagarna innan och jag var rädd att behöva vara vaken hela natten utan att få någon belöning för arbetet jag gjorde och sedan vara helt slut så som jag var med Othilia i förlossningens slutskede. Så jag valde att åka in till förlossningen vid 20.30 för att få lite hjälp på traven nu när jag ändå var pigg.

At Bulovka

Once inside the birthing ward, Pontus had to go and buy a Corona antigen test while I was admitted, being connected to a Ctg-machine and tested for corona. We were both negative for Corona so that meant that Pontus could come in and be by my side during the birth.

The birthing could not have started better in the hospital. The obstetrician was very nice and open to discussing alternatives. My own midwife was not allowed to come, but my doula (you can find her here) met us at the birth to help me through the night. I also got a very nice midwife by my side who spoke good English and who also knew my midwife Marketa and had worked with her before at Rakovnik. I was also the only one at the birthing ward at that time so I could choose which delivery room I wanted. I had previously asked for an “above standard” maternity apartment and I knew exactly which room I wanted as I had previously used Bulovka’s virtual tour to look around in the ward.

The doctor and I had agreed to start lightly with aids, so at 9.30 pm I received an enema and this caused my pain to reach new levels. The pains now were worse than any of the pains I had with Othilia. I can not describe the pains more than that they were right at the border of what I could manage without losing my mind completely. To help me, I had my doula Lenka who kept me in my bubble and helped me breathe through every contraction. Pontus took care of the music and a bath was poured and soon I was in the bath and took contraction after contraction with great calm. I was in good spirits and I thought that these strong contractions and my relaxed inward bubble would do the trick.

Pontus had to wait outside these doors until I’ve had tested negative for Corona. Then it was his turn to take the antigen test to see if he could be by my side during the birth.

Väl inne på förlossningen så fick Pontus gå och köpa ett corona antigentest medan jag blev insläppt, kopplad till en ctg-maskin och testad för corona. Vi båda var negativa så det betydde att Pontus fick komma in och vara vid min sida under förlossningen.
Förlossningen kunde inte ha börjat bättre på sjukhuset. Förlossningsläkaren var väldigt trevlig och öppen för att diskutera alternativ. Min egna barnmorska fick inte följa med, men min doula (du hittar henne här) mötte upp oss vid förlossningen för att hjälpa mig genom natten. Jag fick även en väldigt trevlig barnmorska vid min sida som pratade bra engelska och som även kände min barnmorska Marketa och hade arbetat tillsammans med henne tidigare på förlossningen på Rakovnik. Jag var även den enda på förlossningen just vid det tillfället så jag fick välja vilket förlossningsrum jag ville ha. Jag hade tidigare bett om en “above standard” förlossningslägenhet och jag visste precis vilket rum jag ville ha då jag innan använt mig av Bulovkas virtuella rundtur.

Jag och läkaren hade kommit överens om att starta lätt med hjälpmedel så vid 21.30 fick jag lavemang och det gjorde så att mina värkar nådde nya nivåer i smärta. Värkarna nu var värre än någon av värkarna som jag hade med Othilia. Jag kan inte beskriva värkarna mer än att de var på precis vid gränsen vad jag klarade av utan att tappa fattningen helt. Till min hjälp hade jag min doula Lenka som höll mig kvar i min bubbla och hjälpte mig andas genom varenda värk. Pontus skötte musiken och ett bad tappades upp och snart låg jag i badet och tog värk efter värk i ett stort lugn. Jag var vid gott mod då jag trodde att dessa starka värkar och min avslappnade bubbla skulle göra susen.

Tuesday April 20th

The clock was ticking and at 1 aḿ at night it had been 12 hours since the birth started and I was still only open 3 cm. All pain for nothing.

I was disappointed in my own body, all these hours were with incredible pain without any reward. I got concerned then, but decided with my doula to start taking contractions in different positions that could help me progress and for two hours we did this. I had also had a fever and during this point in the labor I started to feel sick and my energy levels dropped. At 03 am I was examined again and was then told that I was now open 4-5 cm and this made me lose all faith in myself. I had lasted for 14 hours and now everything seemed to be a 27 hours of childbirth experience again, so I asked for an epidural. I was very sad about to have to take an epidural and risk prolonging the birth even more, but I could not function with such strong contractions anymore without getting anything in return and I now doubted my body’s ability to give birth and sat and cried while we were waiting for the anesthesiologist.

I’m so glad that we could have the “above standard” apartment at the birthing ward. We had a cozy room, a lovely bathroom and a birthing pool. We could even cook some food in the kitchenette if we were up for it. My doula Lenka was a tremendous help during my labor helping me dealing with the painful contractions.

Klockan tickade på och vid 01 på natten så hade det gått 12 timmar sedan förlossningen startade och jag var fortfarande bara öppen 3 cm. All smärta för ingenting. Jag blev besviken på min egen kropp, alla dessa timmar med otrolig smärta utan någon som helst belöning. Jag blev lite less då, men bestämde mig med min doula att börja ta värkar i olika positioner som kunde hjälpa och under två timmar så höll vi på med detta. Jag hade också fått feber och under denna punkt i förlossningsarbetet så började jag känna mig sjuk och mina energinivåer sjönk. Vid kl 03 så blev jag undersökt igen och fick då veta att jag nu var öppen 4-5 cm och detta fick mig att tappa all tro på mig själv. Jag hade hållit på i 14 timmar och nu såg allt ut att bli en till 27 timmars förlossning, så där bad jag om en epidural. Jag var jätteledsen över att behöva ta en epidural och riskera att förlänga förlossningen ännu mer, men jag orkade inte arbeta med så starka värkar längre utan att få något i gengäld och jag tvivlade nu på min kropps förmåga att föda barn och satt och grät medan vi väntade på anestesiologen.

The epidural

The anesthesiologist came quickly and I was prepared to have a needle put right into my spine. At this point my body decided to get contraction spasms so waves of contractions now came with no more than 20-30 seconds between each contraction, which made the actual insertion of the epidural a difficult experience. I had to take several contractions in a sitting (bent forward) position with admonitions not to move a fin due to the fact that the needle was in my spine and they had to wait until a gap between the contractions came to be able to administer the drug.

At 03.40 the epidural had been administered and I could feel its effect and exhale in relief. Now I thought that I would get some rest, but it did not happen. The time between the epidural was put in place to our son was out, was 22 minutes. At 03.45 I was suddenly open 7-8 cm. At 03.50 I was open 9.5 cm and I felt the first pushing contraction.

The epidural was given in the birthing room of my birthing apartment and the anesthesiologist was there about 15 minutes after I had asked for an epidural.

Anestesiologen kom relativt snabbt och jag förbereddes på att få en nål inkörd i ryggraden. Då bestämmer sig min kropp att få värkspasmer så en våg av värkar kom nu med inte mer än 20-30 sekunder mellan varje värk, som gjorde själva sättandet av epiduralen till en jobbig upplevelse. Jag fick ta flera värkar i sittande position och med förmaningar om att inte röra en fena då nålen satt i ryggen, men de var tvungna att vänta tills en lucka mellan värkarna kom för att kunna administrera drogen.

Vid 03.40 så hade epiduralen satts och jag kunde känna dess effekt och andas ut. Nu skulle jag få vila lite trodde jag, men så blev det inte. Från att epiduralen var satt till att vår son var ute tog det 22 minuter. Kl 03.45 var jag helt plötsligt öppen 7-8 cm. Vid 03.50 så var jag öppen 9.5 cm och jag kände den första krystvärken.

Ossian is born

At the first pushing contraction, my doctor asked me to try to breathe through it due to that I was not fully open, but when the next pushing contraction came it was just a matter of join the feeling and I felt how our son was on his way out. Ossian was born on three contractions at 04.02 on April 20th and it felt as if he was coming out at rocket speed through a water slide. At the second pushing contraction the head was suddenly almost out and at the third pushing contraction the rest of his body came out and he could be laid on my chest. Now our son was finally here.

Vid den första krystvärken så bad läkaren mig att försöka andas igenom den då jag inte var öppen helt, men när nästa värk kom så var det bara att trycka och jag kände hur vår son var på väg ut. Ossian föddes på tre krystvärkar kl 04.02 den 20:e April och det kändes som om han kom ut i raketfart genom en vattenrutschkana. Vid den andra krystvärken så var huvudet helt plötsligt nästan ute och vid den tredje krystvärken kom resten av kroppen ut och han fick läggas på mitt bröst. Nu var vår son äntligen här.

The aftermath

With Othilia, I was anesthetized immediately after she was born to stop the bleeding and then the placenta was also removed, so this time I got to experience pushing out the placenta as well. It was surprisingly simple, I barely felt it and it went very fast. The placenta was heart-shaped and I have read that children who is born with a heart-shaped placenta are called heart babies.

I barely bled this time and I thought I would rupture as everything went so fast in the end, but my doctor examined me very carefully and we were both so surprised that it could go so fast without getting any injuries.

Then we got two hours together all three of us, where we decided on his name, before me and Ossian were rolled up to the neonatal ward and we had to say goodbye to dad who was not allowed to come with us due to the Corona restrictions.

Two hours together! The birthing experience at Bulovka was lovely, I can highly recommend going here to give birth!

Med Othilia så blev jag sövd direkt efter att hon fötts för att stoppa blödningen och då blev även moderkakan utopererad, så denna gång fick jag uppleva att föda ut moderkakan också. Det var förvånansvärt enkelt, kändes knappt och gick jättesnabbt. Moderkakan var hjärtformad och jag har läst att barn som kommer med en hjärtformad moderkaka kallas hjärtebarn.

Jag blödde knappt något denna gång och jag trodde att jag skulle spricka då allt gick så fort på slutet men min läkare undersökte mig väldigt noggrant och vi båda var så förvånade att det kunna gå så snabbt utan att få några bristningar.
Sedan fick vi två timmar tillsammans alla tre, där vi bestämde att Ossian skulle heta Ossian, innan jag och Ossian blev upprullade till neonatalen och vi fick säga hejdå till pappa som inte fick följa med oss pga coronarestriktioner.

Pontus leaving us at 6 am in the morning, the sun was rising and Ossian was now with us.

Me and Ossian spent two nights at the neonatal ward before we could go home to big sister, dad, grandma and “Nattaj”.

Home to be a family of four individuals!

Det blev två nätter på neonatalen innan jag och Ossian fick åka hem till storasyster, pappa, mormor och “Nattaj”

Hem för att vara en familj på fyra individer!

The second pregnancy part VII – The last weeks of pregnancy and weeks of hard anxiety finally disappeared

April 9, 2021 / Ulrika / 0 Comments

It’s the last week before the due date and this blog post will be the last one before little brother is here. I would like to briefly tell you about the weeks after the turning attempt and what it has done for my mental health.

In the end of February, the Czech Republic closed down even more than they had already done and the weeks went by. March came and I went into the last month of pregnancy and felt that the coming birth had become even more uncertain than it had been before and the big question was who would take care of Othilia when it was time to go to the hospital. The heavy lockdown was extended in mid-March and now it looked highly uncertain whether our plan A for Othilia could be implemented at all. Our Plan B had already been locked out from the Czech Republic and it all depended on when the hard restrictions would ease for them to return home. We had received a helping hand at the beginning of March when I was so anxious about what to do with Othilia, so by then we at least also had a plan C, but no plan D.

In mid-March, Plan C announces that the mother in the family tested positive for corona and they were now in quarantine until the end of March. We simply had to wait and see if the rest of the family would be tested positive and thus the quarantine would be extended until mid-April if that was the case.

It was extremely uncertain what it would look like in April for us and I had to choose the nearest hospital to try to reduce my anxiety and mentally start preparing for the birth, but this also meant that it was a foreign place for me to give birth in as this was not the hospital we welcomed Othilia to the world. The hard lockdown had also meant that no tours were made at the Bulovka Hospital before the birthing, so there were no opportunities to get acquainted with the premises or meet the staff who work there beforehand. However, the Bulovka hospital has a 3D-tour of the maternity ward that I used, but the biggest anxiety comes from not knowing what kind of people are working there.

The big question was who would take care of Othilia while we were at the hospital.

Nu är det den sista veckan innan beräknat födelsedatum och detta inlägg blir det sista innan lillebror är här. Jag skulle vilja kort berätta om veckorna efter vändningsförsöket och vad det har gjort för min mentala hälsa.

I slutet av februari så stängde Tjeckien ned ännu mer än vad de redan hade gjort och veckorna gick. Mars kom och jag gick in i sista gravida månaden och kände att den kommande förlossningen hade blivit ännu mer osäker än vad den redan varit innan angående vem det var som skulle ta hand om Othilia när det väl var dags. Den hårda nedstängningen förlängdes i mitten av Mars och nu såg det högst osäkert ut om vår plan A för Othilia skulle kunna genomföras överhuvudtaget. Vår plan B hade redan blivit utestängda från Tjeckien och allt berodde på när de hårda restriktionerna skulle lätta för att de skulle kunna återvända hem. Vi hade fått hjälp i början av mars då jag hade sådan ångest över hur vi skulle göra med Othilia, så vi hade iallafall en plan C, men ingen plan D.

I mitten av mars meddelar plan C att mamman i familjen testat positivt för corona och var nu i karantän till slutet av mars. Vi fick helt enkelt vänta och se om resten av familjen skulle testas positivt och därmed skulle karantänen förlängas in till mitten av april om så var fallet.

Det var oerhört ovisst för hur det skulle se ut i april för oss och jag blev tvungen att välja det närmaste sjukhuset för att försöka minska på min ångest och mentalt börja förbereda mig för förlossningen, men detta innebar också att det var främmande mark att föda på då detta inte var det sjukhus som vi välkomnade Othilia vid. Den hårda nedstängningen hade också gjort att inga rundvisningar gjordes på Bulovkasjukhuset innan förlossning, så det fanns inga möjligheter att bekanta sig med lokalerna eller träffa personalen som arbetar där innan. Bulovkasjukhuset har dock en 3D-rundtur av förlossningsavsdelningen som jag använt mig av, men den stora ångesten kommer från att inte veta vad för sorts personer det är som arbetar där.

The anxiety is lifted and the pieces falls into place

The Week 37 registration came and little brother was still in the breech position, which in itself also contributed to my anxiety, but it was in the end this situation that finally resolved much of my anxiety. The turning attempt was made in the maternity ward and thus I had the opportunity to spend 1.5 days there and get a feeling of the atmosphere and meet doctors and midwives who work there.

There was a very calm atmosphere in the maternity ward and the energy between the staff who work there contributes completely to this calmness. I do not understand much Czech, but I have spent enough time in the country to be able to listen to body language and tone of their voices when Czech people speak and what I felt was a friendly and familiar atmosphere between the staff members and also towards me as a non-Czech speaking patient in the ward. It felt very promising.

The turning attempt was successful and now a calmness manifested in me which got even deeper when our plan C happily informed us that the whole family was now out of quarantine. The pieces fell slowly into place.

Now it seems that the hard restrictions in the Czech Republic will be lifted on April 12 and that means that our plan B now could come home. The closer we get to the estimated date of birth without set backs, the greater the possibilities that plan A also can come.

April came and we could have a calm Easter knowing that everything had come together for us before the birth.

Vecka 37 registreringen kom och lillebror låg fortfarande i säte, som i sig också bidrog till ångesten, men det var tillslut denna situation som till slut löste upp mycket av min stress. Vändningsförsöket gjordes på förlossningsavdelningen och därmed fick jag möjlighet att spendera 1.5 dagar där och känna av atmosfären och möta läkare och barnmorskor som arbetar där. Det var en väldigt lugn stämning i förlossningsavdelningen och energin mellan personalen som arbetar där bidrar helt till detta lugn. Jag förstår inte så mycket tjeckiska, men jag har spenderat tillräckligt mycket tid i landet för att kunna lyssna av kroppsspråk och tonläge när tjecker pratar och vad jag kände var en vänlig och familjär stämning mellan personalen och även gentemot mig som patient på avdelningen. Det kändes väldigt lovande.
Vändningsförsöket för lillebror lyckades och nu inföll sig ett lugn i mig som cementerades när vår plan C glatt meddelade oss att hela familjen nu var ute ur karantänen. Bitarna föll sakta på plats.

Nu verkar det som om de hårda restriktionerna i Tjeckien lyfts den 12:e april och det betyder att vår plan B skulle kunna komma hem. Ju närmare vi kommer beräknat födelsedatum utan motgångar så ökar även möjligheterna för att plan A även kan komma.

My status weeks 37-40

The last weeks of pregnancy have been really good for my mind when the anxiety went away. I’m not in any pain, I can still move around easily and I sleep well. The turning of little brother triggered some painful pre-contractions, which were not regular or frequent, but since this week they have completely disappeared. This week I have also entered week 40 and with that, my belly has dropped significantly and the activity inside has decreased.

De sista veckorna av graviditeten har varit riktigt bra för mitt mående då ångesten släppt. Jag har inte ont någonstans, har lätt att röra på mig fortfarande och får sova ordentligt. Vändningen av lillebror triggade lite smärtsamma förvärkar, som dock inte var regelbundna eller frekventa, men sedan denna vecka så har de helt försvunnit. Denna vecka har jag även gått in i vecka 40 och med det så har magen sjunkit betydligt och aktiviteten där inne har gått ned.

It feels as if it is the calm before the storm and that we are now playing the waiting game. Soon little brother will be here.
Parts I, II , III, IV , V and VI of this pregnancy story are now available as links.

Det känns som om det är lugnet före stormen och att vi nu går i väntans tider. Snart är lillebror här.
Del I, II, III, IV , V och VI av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.

The second pregnancy part VI – turning of a breech baby

April 4, 2021 / Ulrika / 0 Comments

I registered at the Bulovka hospital in week 37 and on this registration it turned out that little brother was still in breech position despite all the housewife and yoga tips I have tried in recent weeks.

This, together with the large blood loss that occurred during Othilia’s delivery, meant that I was now classified as a high-risk pregnancy and had to go to the high-risk ward in the delivery part of the hospital until the birth.

Jag registrerade mig vid Bulovka i vecka 37 och på denna registrering visade det sig att lillebror fortfarande låg i sätesbjudning trots alla husmors- och yogatips jag har provat under de senaste veckorna.

Detta tillsammans med den stora blodförlusten under Othilias förlossning gjorde att jag nu klassas som en högriskgraviditet och får fram till förlossningen gå till högriskavdelningen på förlossningsdelen av sjukhuset.

The entrance to the birthing ward and high risk pregnancy facility at Bulovka.

To turn a breech baby

My midwife has connected me with a lovely doula who works at Bulovka, and she was with me at the registration and could hear that I was referred to the high-risk department. The doula made sure that I got an appointment booked at the high-risk ward that day of the week when a well-known and highly skilled doctor is stationed at the high-risk ward. That doctor has a very good reputation for his careful and successful turns of breech babies so I was happy to have my doula with me who knows the staff in the maternity ward.

One week after my registration appointment, it was time to come back to be assesed if a turning attempt would be possible. I really liked the doctor, I received a very good treatment and the examination went smoothly. The doctor gave me a 70% chance of succeeding with the turn so the next day (in week 37+1) it was time to try to turn little brother to a head down position.

The turning appointment began with a ctg-monitoring, then a peripheral venous catheter was put in, blood samples were taken and a corona test was performed, which was negative. Then I had to lie down on the hospital bed and a drug was continousely put in my peripheral venous catheter to relax the abdominal muscles during the actual turn. Then there were two doctors, of which the doctor who was responsible for the turn was the one I met in the high-risk ward and the other doctor was holding the ultrasound device so that they could constantly follow what was happening inside the uterus.

My responsibility was, despite palpitations (from the drug) and enormous pressure, just to be calm, relax and breathe, which was easier said than done when someone digs their hands deep into your stomach from the outside. It was a huge pressure in the abdomen and the closest I come to a description of the feeling is a really hard Thai massage, one that you just wait for to be over. However, this procedure should not hurt and it didn’t for me.

The doctor was incredibly gentle and took small steps in the movements so I felt well taken care of. First, the doctor had to dig his hand under little brother’s butt, which was deep in my pelvis. Thereafter, a movement of little brother’s lower body parts upwards in the abdomen began. Then the doctor took his other hand and buried it between my left rib cages and little brother’s head. This movement was the one that took the longest, to get little brother’s head off from under my left chest. When little brother’s head was loose, the doctor began to gently rotate little brother 180 degrees and then let little brother’s head slide downward in the abdomen. Little brother’s head ended up in my left groin so the last thing that happened was that the doctor had to center little brother’s head in my pelvis. Then the turn was complete. A final sweep with the ultrasound was done to see the status of little brother (who slept through the entire turn), placenta and umbilical cord. It all took 10 minutes, but it felt much longer for me.

Min barnmorska har kopplat ihop mig med en trevlig doula som själv arbetar på Bulovka, och hon var med mig vid registreringen och fick höra att jag blev vidareskickad till högriskavdelningen. Då såg hon till att jag fick tid inbokad vid högriskavdelningen den dagen i veckan då en erkänt duktig läkare är stationerad på högriskavdelningen. Den läkaren har ett väldigt gott rykte med varsamma och lyckade vändningar så jag var glad att ha min doula med mig som känner personalen på förlossningsavdelningen.

En vecka efter registreringen så var det dags att komma tillbaka och bli bedömd om ett vändningsförsök skulle vara möjligt. Jag fick träffa denna läkare och jag fick ett väldigt bra bemötande och undersökningen gick smidigt. Läkaren gav mig 70% chans att lyckas med vändningen, så dagen efter ( i vecka 37+1) var det dags att försöka vända lillebror rätt.

Vändningsbesöket började med en ctg-mätning, sedan sattes en infart, blodprover togs och ett coronatest gjordes som var negativt. Sedan fick jag lägga mig på britsen och ett dropp med läkemedel sattes i infarten för att relaxera bukmuskulaturen under själva vändningen. Sedan var det två läkare, varav den läkaren som var ansvarig för vändningen var den jag träffade på högriskavdelningen och den andra höll i ultraljudsapparaten för att hela tiden följa vad som hände inne i livmodern.

Mitt ansvar, trots hjärtklappning (orsakad av läkemedlet) och ett enormt tryck, var bara att vara lugn, slappna av och andas, vilket var lättare sagt än gjort när någon gräver ned sina händer djupt in i ens mage utifrån. Det var ett enormt tryck i buken och det närmaste jag kommer i beskrivning av känslan är en riktigt hård thailändsk massage, en sådan som man bara väntar på ska vara över. Detta ska dock inte göra ont och det gjorde det inte heller för mig.

Läkaren var otroligt varsam och tog steg för steg i små rörelser så jag kände mig väl omhändertagen. Först fick läkaren gräva ned sin hand under lillebrors rumpa som låg djupt nere i mitt bäcken. Därefter påbörjades en förflyttning av lillebrors nedre kroppsdelar uppåt i magen. Sedan tog läkaren sin andra hand och grävde ned den mellan mitt vänstra revben och lillebrors huvud. Detta var det som tog längst tid, att få loss lillebrors huvud från under min vänstra bröstkorg. När lillebrors huvud var loss så började läkaren försiktigt att rotera lillebror 180 grader och sedan låta lillebrors huvud glida nedåt i magen. Lillebrors huvud hamnade i min vänstra ljumske så det sista som hände var att läkaren fick centrera lillebrors huvud i mitt bäcken. Sedan var vändningen klar. Ett sista svep med ultraljudet gjordes för att se status på lillebror (som sov sig igenom hela vändningen), placenta och navelsträng. Det hela tog 10 minuter, men det kändes mycket längre för mig.

Monitoring of me and little brother

I was put under observation after the successful turn with two rolled up sheets on each side of my abdomen. The sheets were there to physically prevent little brother from turning back. I got a bed in the waiting room at the maternity ward and was connected to a ctg the first hour after the turn.

A turn is not risk-free, the statistics said that 1/200 turn attempts ends with an emergency caesarean section and the birth itself starts for about 1/1000 pregnant women after turning of breech babies. This is also why they wait to make the turn to these weeks of pregnancy. The child must be sufficiently developed to cope well outside, but not large enough so that a turn cannot be carried out because the space in the uterus is too small and the amount of amniotic fluid has decreased.

After the first ctg measurement, which went without complications, I had to rest for 2 hours. I was allowed to leave the hospital if I wanted to, but I gratefully stayed. It was a huge effort for my heavily pregnant body to make the turn so I just wanted to rest during this time. Then it was time for a second ctg measurement and it also lasted for an hour. It went without any complications and now it was 4 hours after the turning of little brother and I showed no signs that the birth would have started or any bleeding, so then I was allowed to go home to sleep. The next day I went back to the hospital for a visit in the morning and there was another ctg monitoring, this time for only 40 minutes. A doctor then did an ultrasound and saw that little brother’s head was still down and then they could finally declare that little brother’s turn was successful and without complications.

Exhausted and shaking, but I was happy to be here and with little brother successfully turned head down.

Jag blev satt under observation efter den lyckade vändningen med två ihoprullade lakan på varsin sida av magen. Lakanen var där för att fysiskt hindra lillebror från att vända tillbaka. Jag fick en säng i förlossningsavdelningens väntsal och var uppkopplad till en ctg första timmen efter vändningen.
En vändning är inte riskfri, statistiken sa att 1/200 vändningsförsök slutar med ett akut kejsarsnitt och själva förlossningen startar för ca 1/1000 gravida vid vändningsförsök. Det är också därför de väntar med att göra vändningen till dessa veckor av graviditeten. Barnet ska vara tillräckligt utvecklat för att klara sig bra utanför, men inte tillräckligt stor för att en vändning inte ska kunna genomföras för att utrymmet är för litet och mängden fostervatten är lägre.

Efter första ctg-mätningen som var utan komplikationer så fick jag vila 2 timmar. Jag fick lämna sjukhuset om jag ville, men jag stannade tacksamt kvar. Det var en enorm ansträngning för min höggravida kropp att göra vändningen så jag ville bara vila under denna tid. Sedan var det dags för ctg-mätning nr 2 och den varade också i en timme. Den skedde också utan några komplikationer och nu hade det också gått 4 timmar efter vändningen och jag visade inga tecken på att förlossningen skulle ha startat eller någon blödning, så då fick jag åka hem för att sova hemma denna natt. Dagen efter var jag kallad på återbesök på morgonen och där blev det ännu en ctg-övervakning, denna gång i endast 40 minuter. En läkare gjorde sedan ultraljud och såg att lillebrors huvud fortfarande låg nedåt därefter konstaterade de att lillebrors vändning varit lyckad utan komplikationer.

Now spring is here and the birth month of little brother. I can start to look forward to the coming birthing now when a lot of my anxiety has been dissolved.

Several worries had now disappeared for me and I began to feel ready for the birthing. More about my worries in the next post.

Parts I, II , III, IV and V of this pregnancy story are now available as links.

Flera orosmoment hade nu försvunnit och jag började känna mig redo för en förlossning. Mer om orosmomenten i nästa inlägg.

Del I, II, III, IV och V av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.

The second pregnancy part V – Breech position, lockdown and Othilia becoming a big sister

March 25, 2021 / Ulrika / 0 Comments

The third trimester started with a week 28 appointment with my midwife. She came for a home visit and checked that everything looked good with both little brother and me. I’m monitoring my own blood pressure, blood glucose levels and looking out for protein in urea and other general things, so I updated her on that.

The next event was the week 32 appointment and this was an ultrasound to look at the growth of little brother and to check the amount of amniotic fluid, the umbilical cord and the placement of the placenta. Little brother measured completely average on all parameters and I was also doing good as long as I’m not triggering the pain in the pelvis. Everything looked good except for that little brother had turned and has since the week 32 examination been in breech position.
For the past few weeks I have been on a mission to gently try to convince little brother to turn again to a head downward position. So far my mission has failed, but I’m hoping that he will turn again in the coming weeks. He likes to have his head stuck under my left rib cage and this is starting to get a bit uncomfortable for me. It feels like he’s pushing my lungs and stomach further up in my torso so I get easily out of breath and I can’t eat as much as I want. The 36 weeks registration at the hospital is coming up in week 37 so I will find out what their strategies are to turn little brother around.

Othilia inspecting my midwife while she is feeling little brother.

Den tredje trimestern började med en vecka 28-undersökning med min barnmorska. Hon kom hem till oss och kontrollerade att allt såg bra ut för mig och lillebror. Jag övervakar mitt eget blodtryck, blodsockernivåer och protein i urinen och andra allmänna saker så det uppdaterade jag henne om.

Nästa händelse var vecka 32-undersökningen och där gjordes ett ultraljud för att titta på lillebrors tillväxt och för att kontrollera mängden fostervatten, navelsträngen och placentan. Lillebror mätte helt genomsnittligt på alla parametrar och min status var bra så länge jag inte utlöser smärtan i bäckenet. Allt var bra förutom att lillebror vänt sig och har sedan vecka 32 varit i sätesbjudning.
Under de senaste veckorna har mitt uppdrag varit att försiktigt försöka övertyga lillebror att åter vända sig med huvudet nedåt. Hittills har mitt uppdrag misslyckats, men jag hoppas att han kommer att vända sig igen de närmaste veckorna. Han tycker om att ha huvudet under mina vänstra revben och det börjar bli lite obekvämt för mig. Det känns som att han skjuter mina lungor och mage längre upp i min torso så jag blir lätt andfådd och jag kan inte äta så mycket jag vill. 36 veckors-registreringen på sjukhuset kommer i vecka 37 så jag kommer att ta reda på vad deras strategier är för att vända lillebror.

Lockdown again

During this period, the third lockdown occurred in the Czech Republic. Or let’s just say that the second lockdown from October hasn’t gone away, the restrictions on human’s freedom has only become tighter now.

This takes a toll on your mental health and it is not easy to stay positive for the coming birth when everything is so uncertain. In normal times I would by now have a solid plan on where I will give birth in April, who will be there to help me through the birthing and where and with whom Othilia will be with when we are at the hospital. The answer to these questions until now is that I do not know. The hard lockdown has been extended to April 5th (the first call was that it would be until March 21st), so we’ll just have to wait and see what happens in April. This is an anxiety that I would not want to have.

It’s hard to fix everything that we need for little brother when all the physical stores are closed, but we manage anyway to slowly fill our home with baby stuff (It’s not a real pacifier Othilia has gotten in her mouth, it is for one of her dolls. Othilia has never used a pacifier.)

Under denna period inträffade den tredje nedstängningen i Tjeckien. Eller egentligen är det den andra nedstängningen från oktober förra året som inte har försvunnit, begränsningarna i människors frihet har bara blivit stramare nu.

Ens mentala hälsa tar stryk av detta och det är inte lätt att vara positiv för den kommande födelsen när allt är så osäkert. I normala tider skulle jag nu ha en gedigen plan om var jag ska föda i april, vem som kommer att vara där för att hjälpa mig igenom förlossningen och var och vem som kommer att vara med Othilia när vi är på sjukhuset. Svaret på dessa frågor fram tills nu är att jag inte vet. Den hårda nedstängningen har förlängts till 5 april (första beskedet var att det skulle bli till 21 mars), så vi får bara vänta med att se vad som händer i april. Det här är en ångest som jag inte skulle vilja ha.

Othilia is having fun though, dad has made a hand swing for her that she loves.

Preparing Othilia

We have begun the process to prepare Othilia for her upcoming role as a big sister and that soon a baby will join our family. She is only 2.5 years old so I don’t have high expectations that she understands what it means, but we think she is on board with having a baby in the family. She is very caring towards her dolls and stuffed animals and we have books about babies coming to the family that we read to her. We talk about little brother and she can point and hug my belly when we bring up little brother. One funny anecdote happened when I first read a book to her about babies in the stomach. She laughed so much in disbelief that a baby could be in mummy’s belly. Who would have figured that talking animals would be more real and accepted by her than a baby in the belly.

Othilia gets excited when stuff for little brother arrives to our home.

Vi har påbörjat processen för att förbereda Othilia för hennes kommande roll som storasyster och att det snart kommer en bebis till vår familj. Hon är bara 2,5 år så jag har inte stora förväntningar på att hon förstår vad det betyder, men vi tror att hon är ombord med att ha en bebis i familjen. Hon är mycket omtänksam mot sina dockor och uppstoppade djur och vi har böcker om bebisar som kommer till familjen som vi läser för henne. Vi pratar om lillebror och hon kan peka och krama min mage när vi tar upp lillebror. En rolig anekdot hände när jag först läste en bok för henne om bebisar i magen. Hon skrattade så mycket i misstro att en bebis kunde vara i mammans mage. Vem kunde tänka sig att talande djur skulle vara mer verkliga och accepterade av henne än en bebis i magen.

Spring is here and I have entered the last month as pregnant (37 weeks here in the picture). Soon little brother will be here.

Now I have entered the last month as pregnant and the next blog post will be about this, the week 36 registration at the hospital and the art of turning breech babies around.
Parts I, II , III and IV of this pregnancy story are now available as links.

Nu har jag gått in den sista månaden som gravid och nästa blogginlägg kommer handla om detta, vecka 36 registreringen på sjukhuset och hantverket att vända på barn i sätesbjudning.
Del I, II, III och IV av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.

The second pregnancy part IV – Vitamin D, Corona lock down and a 3D ultrasound

January 20, 2021 / Ulrika / 0 Comments

I didn’t feel so good when we went into December and the Christmas month. The nausea and aversions had returned and now a great fatigue also returned. I suspected that I was not getting enough iron because I couldn’t eat that much meat, but I was too tired to go test myself. I found iron deficiency to most likely be the cause of my fatigue so I started with iron supplements and already after a week on iron supplements I felt fit enough to take me to a test site. It was not just iron levels I want to keep track of now during this pregnancy.

Christmas decorations and preparing for yule at our home.

Jag mådde inte så bra när vi gick in i december och julmånaden. Illamåendet och aversionerna hade kommit tillbaka och nu kom även den stora tröttheten tillbaka. Jag misstänkte att jag inte fick i mig tillräckligt med järn då jag inte kunde äta så mycket kött, men jag var för trött för att gå att testa mig. Jag fann järnbrist mest sannolikt så jag började med järntillskott och redan efter en vecka på järntillskott kände jag mig tillräckligt pigg för att ta mig till ett testställe. Det var inte bara järnnivåer jag vill hålla koll på nu under graviditeten.

Week 24 examination and vitamin D

When it was time for the week 24 check-up, I had declined to do it through my obgyn clinic. It was just a general check of blood pressure and blood tests that would be done in that case and I felt that I could arrange this myself. I measure blood pressure and blood glucose levels from home, as well as protein in urine at a slightly later stage in the pregnancy, and a blood test I can do through a private company (Prevedig) where it goes quickly and smoothly (have written about the whole procedure in a previous post).
The fatigue turned out to be iron deficiency and everything else looked good so I could go into the Christmas holidays with a clear conscience.

The most important test for me was to see that I eat enough vitamin D3, it is both for protection against Corona and my immune system, but also for the baby’s development and my aging.

I have been eating 6000 IU vitamin D3 (150 micrograms) per day since the beginning of the autumn and the important thing is not the amount of supplement you eat, but what concentration you have in the blood of 25-hydroxyvitamin D3 (the metabolite of vitamin D3 that is actually transported in the blood). Both me and Pontus carry mutations that result in our livers not converting vitamin D3 to 25-hydroxyvitamin D3 in the same amount as in others. Some of the vitamin D3 we eat or get through the sun goes straight through the liver via the bile out with the feces.

I have eaten 6000 IU (150 micrograms) of vitamin D3 per day during the darker part of the year and it has been shown that this dose is good for me. I have been stable at about 42 ng/ml over this time and I’m exactly where I want to be with the concentration of 25-hydroxyvitamin D3 in the blood as the optimal dose is between 40-60 ng/ml. For protection against Corona, you should also be above 40 ng/ml and absolutely not below 30 ng/ml, so it is important to look at your levels in the blood over time and adjust your intake of vitamin D3 so that it suits you. Excessive levels of vitamin D are also harmful.

December and the sun will not give you any vitamin D in this part of the world!

När det var dags för vecka 24-kontrollen så hade jag tackat nej till att göra den via min obgyn-klinik. Det vara bara en allmän kontroll av blodtryck och blodprov som isåfall skulle göras och det kände jag att jag kunde ordna själv. Blodtryck och glukosmätningar sköter jag hemifrån, samt även protein i urin vid ett lite senare stadie i graviditeten, och ett blodprov kan jag göra via ett privat företag (Prevedig) där det går snabbt och smidigt (har skrivit om hela proceduren i ett tidigare inlägg).
Tröttheten visade sig vara järnbrist och allt annat såg bra ut så jag kunde gå in i julhelgerna med gott samvete.

Det viktigaste testet för mig var att se att jag äter tillräcklig mängd vitamin D3, det är både för skydd mot Corona och mitt immunförsvar, men också för barnets utveckling och mitt åldrande.

Jag har sedan början på hösten ätit 6000 IU vitamin D3 (150 mikrogram) per dag och det viktiga är inte mängden du stoppar i dig utan vad för koncentration du har i blodet av 25-hydroxyvitamin D3 (metaboliten av vitamin D3 som faktiskt transporteras i blodet). Både jag och Pontus bär på mutationer som gör att vår lever inte omvandlar vitamin D3 till 25-hydroxyvitamin D3 i samma mängd som hos andra. En del av det vitamin D3 vi äter eller får genom solen åker rätt igenom levern via gallan ut med avföringen.

Jag har ätit 6000 IU (150 mikrogram) vitamin D3 per dag under mörkare delen av året och det har visat sig att den dosen är bra för mig. Jag har legat stabilt på ca 42 ng/ml över denna tid och jag är precis där jag vill vara med koncentrationen av 25-hydroxyvitamin D3 i blodet då den optimala dosen ligger på mellan 40-60 ng/ml. För skydd mot Corona ska du även ligga på över 40 ng/ml och absolut inte under 30 ng/ml, så det är viktigt att titta på dina värden i blodet över tid och justera ditt intag av vitamin D3 så att det passar dig. För höga doser vitamin D är också skadligt.

Being pregnant during Corona lock down

For me, the Corona Restrictions have not affected me that much. Although the Czech Republic has been more or less closed since October, all visits by my midwife or to my obgyn clinic have worked smoothly and Pontus has been present on all visits. The mask restrictions are only in spaces where you can not keep more than 2 meters between each other and in our part of Prague it means we only need to use a mask in the public transportation system or in the shops. The worst thing is what a lock down is doing to the psyche and we get depressed from being trapped for this long.
The big question will be the birth as it has gone back and forth here in the Czech Republic whether one’s partner can attend or not. We will see what the situation looks like in April and I have some options depending on what any restrictions look like then. I want both my husband and my midwife with me to the birthing center so we have to see which alternative I decide to go with in the end.

This is what lock down is for us right now.

För mig har Coronarestriktionerna inte påverkat mig så mycket. Även om Tjeckien har varit mer eller mindre nedstängt sedan oktober så har alla besök av barnmorska eller hos obgynkliniken fungerat smidigt och Pontus har varit med på alla besök. Masktvånget är bara i utrymmen där man inte kan hålla mer än 2 meter mellan varandra och i vår del av Prag betyder det av vi bara behöver använda mask i lokaltrafik eller i affärer. Det som är värst är psyket och man blir deprimerad av att vara instängd så här länge.
Det stora frågetecknet kommer vara förlossningen då det gått fram och tillbaka här i Tjeckien om ens partner kan vara med eller inte. Vi får se hur läget ser ut i April och jag har en del alternativ beroende på hur eventuella restriktioner ser ut då. Jag vill ju ha både min man och min barnmorska med mig så vi får se vilket alternativ jag bestämmer mig för i slutändan.

The end of the second trimester and 3D ultrasound

The nausea and aversions eased again after week 24 and I was able to enjoy the last part of the second trimester. Little brother is active in the stomach now and I have been able to feel proper movements since week 18. Othilia was also calm in the stomach, but I think that little brother is calmer than her. It is rare that I feel proper kicks from him and the activity from little brother comes from the fact that he occasionally moves in his cocoon. We’ll see if he keeps that personality outside the womb as well.

I ended the second trimester with a +8 kg (17.6 lbs) on the scale, a blood pressure on its way to normal and a 3D ultrasound in week 28 to see if we could see more of little brother than we did during the week 20 ultrasound. Unfortunately, little brother didn’t want to reveal his face this time either. At least we got to see a nice heart, hands and feet, as well as an ear. Everything looked good in his development and that is the most important thing. Now there are only three months, or less than 100 days, left before we get to see him anyway.

I’ve been so bad at taking pictures during this pregnancy, so I have to make it up in writing. This is me at 27 weeks pregnant with our second child and the scale says +8 kg.

Illamåendet och aversionerna lättade igen efter vecka 24 och jag kunde njuta av sista delen av den andra trimestern. Lillebror är aktiv i magen nu och jag har kunnat känna ordentliga rörelser sedan vecka 18. Othilia var också lugn i magen, men jag anser nog att lillebror är lugnare. Det är sällan som jag känner ordentliga sparkar utan aktiviteten från lillebror kommer med från att han då och då rör sig i sin kokong. Vi får se om han behåller den personligheten även utanför livmodern.

Jag avslutade den andra trimestern med ett +8 kg på vågen, ett blodtryck på väg till det normala och ett 3D-ultraljud i vecka 28 för att se om vi kunde få se av lillebror än vad vi gjorde under vecka 20 ultraljudet. Tyvärr ville lillebror inte visa sig denna gången heller. Vi fick iallafall se ett fint hjärta, händer och fötter, samt ett öra. Allt såg bra ut i hans utveckling och det är vad som är huvudsaken. Nu är det bara tre månader eller mindre än 100 dagar kvar innan vi får se honom ändå.

Little brother at week 28 and hiding his face with both hands and feet.

We say hello to the third trimester and I have at least caught up to present time here on our blog. Parts I, II and III of this pregnancy story are now available as links.

Vi säger hej till tredje trimestern och nu är jag iallafall ifatt tidsmässigt på vår blogg. Del I, II och III av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.

The second pregnancy part III – Insurance and week 20 ultrasound

January 17, 2021 / Ulrika / 0 Comments

I left the pregnancy story at week 14 + 0 in the previous post and how I chose the hospital to give birth at and I wish to clarify. The hospital you choose is where you will give birth if nothing urgent happens along the way. Then of course you go to the nearest hospital and they by law must take you in even though you are not registered there.
My registration at Bulovka took a little longer than usual as I did not yet have a pregnancy insurance and it was only this week that I turned around and actually considered taking out an insurance policy due to reasons that will be explained below.

I do all my planning with my midwife and she came for a home visit to discuss birthing options and Othilia got to hear little brother’s heart beat.

Jag lämnade graviditetsberättelsen vid vecka 14+0 i förra posten och hur jag valde sjukhus att föda vid och för att klargöra. Det sjukhus man väljer är det man föder vid om inte något akut händer på vägen. Annars åker man till det närmaste och enligt lag måste de ta emot dig även fast du inte är registrerad där.
Min registrering vid Bulovka tog dock lite längre tid än vad som är normalt då jag ännu inte hade en graviditetsförsäkring och det var först i denna vecka som jag svängde och faktiskt övervägde att teckna en försäkring av förklaringar som kommer nedan.

Pregnancy insurance

In order to obtain a long-term stay permit in the Czech Republic, the Czech state requires that you take out a health insurance with one of the players in the country.

We are a bit outside the system here in the Czech Republic and for different reasons we are not entitled to any of the state health insurances. It doesn’t matter to us as for ideological reasons we do not want a state insurance, so we have a completely private health insurance, which is approved by the Czech state. This insurance doesn’t include a pregnancy insurance for me, but I can upgrade to an insurance which includes pregnancy cover with the insurance company. We had asked what one would cost before we went with our health insurances and the price was outrageous in relation to what the actual cost is for a birth here in the Czech Republic. We knew what Othilia’s entire birth, the days on maternity ward, all the tests, and my emergency operation after the blood loss costed (53,000 CZK or about 2000 Euro) and we felt that we could take that cost ourselves instead.

However, we contacted the insurance company after our week 12 ultrasound and were able to get a new quote as everything looked good at that ultrasound. Now we got a much cheaper cost proposal of 75,000 CZK (ie about 2500 Euro or about 25,000 SEK) and then all examinations until the birth are included in that insurance as well.
We accepted this new offer, which was much closer to the actual cost of giving birth in this country. I can add that it is much cheaper to give birth here than it is in, for instance, Sweden.
To clarify, this is a new health insurance for me, so this cost is not on top of my original one. I got the money back for what time it was left of the old one and signed this new health insurance for a full year, which also includes the pregnancy. So in all, this was a good price option for us.

Now insurance and maternity hospital were arranged and I was now in the second trimester.

All this, registering at a maternity hospital and dealing with the insurance company and the paperwork needed to sign a pregnancy insurance, was happening in the beginning of the second lock down in the Czech Republic. Fortunately, lock down in the Czech Republic doesn’t mean that you can’t be outdoors. So we got to hang out with friends at a small airport and Othilia got to get the first feeling of a cockpit.

För att få ett “long-term stay permit” i Tjeckien, så kräver den tjeckiska staten att man tecknar en sjukförsäkring med någon av aktörerna i landet.

Vi står lite utanför systemet här i Tjeckien och av vissa skäl så är vi inte berättigade någon av de statliga sjukförsäkringarna. Det gör oss inget då vi av ideologiska skäl inte vill ha statliga försäkringar, så vi har tecknat en helt privat sjukförsäkring, som dock fortfarande är godkänd av den tjeckiska staten. I denna försäkring ingår inte en graviditetsförsäkring för mig utan en sådan får man teckna separat med företaget. Vi hade frågat vad en sådan skulle kosta innan vi tecknade vår familjeförsäkring och det var hutlöst mycket i förhållande till vad den faktiska kostnaden är för en förlossning här i Tjeckien. Vi visste vad Othilias hela förlossning, dagarna på bb, alla tester, samt min akuta operation efter blodförlusten kostade (53 000 CZK eller ca 2000 Euro) och vi kände att vi isåfall fick ta den kostnaden själva istället.

Vi kontaktade dock försäkringsbolaget efter vårt vecka 12 ultraljud och kunde få en ny offert då allt såg bra ut vid det ultraljudet. Nu fick vi ett betydligt billigare kostnadsförslag på 75 000 CZK (dvs ca 2500 Euro eller ca 25 000 SEK) och då ingår alla undersökningar fram till förlossningen i den försäkringen också. Vi tackade ja till denna nya offert som låg betydligt närmare den faktiska kostnaden här i landet. Jag kan tillägga att det är betydligt billigare att föda barn här än vad det är i exempelvis Sverige.
För att klargöra så är detta en ny sjukförsäkring för mig, så denna kostnad är inte ovanpå min ursprungliga försäkring. Jag fick pengarna tillbaka för den tid det var kvar av den gamla och undertecknade denna nya sjukförsäkringen för ett helt år, som också inkluderar graviditeten. Totalt sett var detta helt plötsligt ett prisvärt alternativ för mig.

Nu var försäkring och förlossningssjukhus ordnade och jag var nu en bit inne i den andra trimestern.

Second trimester and hanging out at the new metrofarm during the second lock down in the Czech Republic in 2020. Goats needed to be herded so we did that. Thank you Caroline for taking this picture!

The second trimester begins

I felt good the first weeks of the second trimester and the only thing that happened was a blood test for the triple test in week 16 when they also looked for bacteria in my urine and my general condition.

Then came week 18 and nausea and the strong aversions came back with full force. It was now that the symphysis pubis dysfunction also began to manifest itself and my mobility and social energy decreased drastically. I was not used to this as I never had pains in the joints when I was pregnant with Othilia. I have learned that I can avoid pain if I walk with the right posture, i.e. have the pelvis below my upper body all the time when I walk (imagine that you try to push the tailbone down towards the ground when you walk). However, it is not possible to keep that posture when I’m with Othilia and then I have a pelvic belt on hand, as well as an absolutely wonderful TENS device that helps me get rid of the pain effectively so far.

My blood pressure had also started to drop, as it had during my previous pregnancy with Othilia, so I got dizzy from too rapid movements. All this meant that I now had to go down to the lowest gear to cope with the days with Othilia. I have been absent socially and that is because this pregnancy is much tougher than the previous one. I also want to point out that this is definitely not a difficult pregnancy, it’s just that the pregnancy I compare with was the one with Othilia and the pregnancy with her was very easy in comparison. For example, I had no problem hiking 10-15 km in the Alps at the beginning of the third trimester with her. I would not be able to do that now.

Us during the good weeks, I could carry both children without any effort!

Jag mådde bra de första veckorna i andra trimestern och det enda som hände var ett blodprov för trippeltestet i vecka 16 då de även tittade efter bakterier i mitt urin och mitt allmäntillstånd.

Sedan kom vecka 18 och mitt illamående och den starka aversionen kom tillbaka med full kraft. Det var nu som även foglossningen började ge sig tilllkänna och min rörlighet och den sociala orken minskade drastiskt. Jag var inte van med detta då jag aldrig hade känningar i fogarna när jag var gravid med Othilia. Jag kan dock undvika smärta om jag går med rätt hållning, dvs ha bäckenet precis under min överkropp hela tiden när jag går (tänk dig att du försöker trycka ned svanskotan i backen när du går). Det går dock inte att hålla den hållningen när jag är med Othilia och då har jag ett bäckenbälte tillhands, samt en helt underbar tens-apparat som hjälper mig att få bort smärtan väldigt bra än så länge.

Mitt blodtryck hade också börjat sjunka, det gjorde även det vid min förra graviditet med Othilia, så jag fick en yrsel av för hastiga rörelser. Allt detta gjorde att jag nu fick gå ned på lägsta växeln för att orka med dagarna med Othilia. Jag har varit frånvarande socialt en del och det är för att denna graviditet är mycket tuffare än den förra. Jag vill även poängtera att det absolut inte är en svår graviditet, det är bara att den graviditet jag jämför med var den med Othilia och graviditeten med henne var väldigt lätt i jämförelse. Exempelvis hade jag inga problem att vandra 10-15 km i alperna i början av tredje trimestern med henne. Det skulle jag inte klara av att göra nu.

Week 20 ultrasound

It was now time for the week 20 ultrasound and it was booked with another obgyn doctor at the clinic I am registered at and unfortunately the female obgyn doctor doesn’t give as good of an impression on me as the doctor I had earlier. I’m used to a thorough examination after having an absolutely wonderfully thorough examination of Othilia in week 20 at an obgyn clinic in Tallinn, Estonia. The male doctor at the week 12 examination was also very thorough, but unfortunately this examination did not feel as good. The female doctor went through everything very quickly and I noticed a lot of things that she missed to check that were checked at Othilia’s week 20 examination. She looked at the big things such as the function of the heart, but I have booked another examination in week 28 with another company to check a little more. What we most wanted to see was little brother’s face as we have a picture of Othilia in 3D from week 20, but unfortunately little brother hid his face during this examination so we never got the chance to see him. We hope this can be changed at my next extra examination.

Nu var det dags för vecka 20 ultraljudet och det var inbokad hos en annan obgyn på den klinik som jag är registrerad vid och tyvärr ger inte den kvinnliga obgynläkaren lika bra intryck hos mig. Jag är van med en noggrann undersökning efter att ha haft en helt underbart noggrann genomgång av Othilia i vecka 20 hos en obgyn i Tallinn, Estland. Den manliga läkaren vid vecka 12 undersökningen var också väldigt noggrann, men denna undersökning kändes tyvärr inte lika bra. Den kvinnliga läkaren gick igenom allt väldigt fort och jag noterade en massa saker som hon missade att kolla som kollades vid Othilias vecka 20 undersökning. De stora sakerna såsom hjärtats funktion tittade hon på, men jag har bokat in en till undersökning i vecka 28 med ett annat företag för att se lite mer. Det vi mest ville se var lillebrors ansikte då vi har en bild på Othilia i 3D från vecka 20, men tyvärr så borrade lillebror in sig och gömde ansiktet vid denna undersökning så att vi aldrig fick chansen att se honom. Vi hoppas på att det kan ändras nu vid min nästa extra undersökning.

We are leaving this blog post with Othilia at the new Metrofarm! Winter was coming and soon it would be christmas.

The continuation of the pregnancy story will be in part IV soon and there the second part of the second trimester, week 20-28, will also be described. See you!

Fortsättningen av gravidföljetongen kommer i del IV snart och där kommer även andra delen av andra trimestern, vecka 20-28, klaras av. Vi ses!

The second pregnancy part II – it is a boy and choosing a maternity hospital

January 14, 2021 / Ulrika / 0 Comments

I left you in the previous post with a ticking heart in week 9 and a loose plan for this pregnancy. I came back to the obgyn clinic the following week to take a blood sample before the KUB test (combined ultrasound and biochemical test) to see the risk of carrying a child with, among other things, trisomy 21.

Jag lämnade er i förra inlägget med ett tickande hjärta i vecka 9 och en lös plan för graviditeten. Jag kom tillbaka till obgyn-kliniken veckan efter för att ta ett blodprov inför KUB-testet för att se risken för att bära ett barn med bland annat trisomi 21.

Week 12 ultrasound

The week 12 ultrasound went very well and I had an obgyn doctor who was very knowledgeable and thorough. It was also at this ultrasound that we clearly saw that it was a little boy lying in there growing. Let’s just say that we were not able to avoid seeing what gender our baby had.

As I’m 37 years old when I’m expecting child number 2, I had plans to do the Panorama test, an extended genetic test, if the week 12 ultrasound did not look excellent. The calculated risk of trisomy 21 in this case was 1:10 000 (it is 1:190 for my age) and I was also told by my obgyn that he rarely met pregnant women my age who had such good values on all the markers they look at. I felt that the Panorama test was unnecessary after hearing all that. Instead, I would agree to do the triple test through my obgyn clinic to investigate the risks of the other two trisomies (13 and 18), among a few other genetic defects, a few weeks later.

Now that everything looked good, we could also go public with the happy news that we were expecting a little brother to join our family in the spring of 2021.

Vecka 12 ultraljudet gick väldigt bra och jag hade en obgyn-läkare som var väldigt kunnig och noggrann. Det var även vid detta ultraljud som vi klart och tydligt såg att det var en liten pojke som låg där inne och växte. Låt oss bara säga att vi inte kunde undvika att se vilket kön vår bebis hade.

Då jag är 37 år nu när jag väntar barn nummer 2 så hade jag planer på att göra Panoramatestet, ett utökat genetiskt test, om vecka 12 ultraljudet inte såg utmärkt ut. Jag kände dock att det inte behövdes efter att få reda på att den uppmätta risken för trisomi 21 i detta fall var 1:10 000 (ligger på 1:190 för min ålder) och att jag från min obgyn fick höra att det var sällan han träffade gravida kvinnor i min ålder som hade så bra värden på alla markörer de tittar på. Istället skulle jag acceptera att göra trippeltestet via min obgyn-klinik för att undersöka riskerna för de två andra trisomierna (13 och 18), samt några andra genetiska defekter, några veckor senare.

Nu när allt såg bra ut så kunde vi även gå ut med den glada nyheten att vi till våren 2021 väntade en liten bror till familjen.

Ulrika’s family came to visit us in late September and Othilia got the honor of telling them that she would become a big sister! Thank you Rebecca for this lovely photo!

My status during the first trimester

Between week 6 and week 12/13 I felt very low. I experienced another type of nausea and aversion that I didn’t experience with my previous pregnancy. With Othilia, I vomited every day and was triggered by many odors, but the nausea was not constant. After vomiting, I usually felt pretty good. This time I didn’t vomit once, but had nausea that was far up my throat all the time. This time I didn’t have a problem with the smell of coffee, however, I could not stand either the smell or taste of red meat. I have had more aversions this time around, but the strongest was the one towards red meat.

The fatigue was not of this world this time either. But now I had a two-year-old as well, so I want to say that I was much more tired this time than when I carried Othilia.
I started to feel better after week 12/13 and I got a few weeks of well-being before the nausea struck again. More about that in the next blog post.

Othilia turned two during those days of nausea and fatigue. We managed to create a lovely birthday party for her even though I wasn’t feeling well. Thank you Caroline for such a lovely photo of our daughter.

Mellan vecka 6 och vecka 12/13 mådde jag väldigt dåligt. Jag upplevde en annan typ av illamående och aversion som jag inte upplevde med förra graviditeten. Med Othilia kräktes jag varje dag och triggades av många lukter, men illamåendet var inte konstant. Efter en kräkning mådde jag rätt så bra. Denna gång kräktes jag inte en enda gång, men hade ett illamående som satt långt upp halsen hela tiden. Denna gång hade jag inte problem med kaffedoften, däremot klarade jag inte av varken lukt eller smak av rött kött. Jag har betydligt fler aversioner denna gång, men den starkaste var den mot rött kött.

Tröttheten var inte av denna värld heller denna gång. Nu hade jag dock en tvååring också, så jag vill säga att jag var mycket tröttare denna gång än när jag bar på Othilia.
Jag började må bättre efter vecka 12/13 och jag fick några veckor av välmående innan illamåendet slog till igen. Mer om det i nästa blogginlägg.

Register at a maternity hospital

Depending on where in the Czech Republic the maternity hospital is located, the rules for registration may be different. For all maternity hospitals in Prague, registration opens on the day you enter week 14+0. You can not register earlier. For hospitals outside the Prague area, later registrations apply and I had to make a choice before week 14+0 which hospital I want to give birth to little brother in. I have so far counted 7 maternity hospitals located in or near Prague so I had research to do.

With Othilia, I had chosen Rakovnik, a hospital about an hour from where we live in Prague. Rakovnik is the maternity hospital with the absolute best reputation for what I was looking for. This time Rakovnik must be my second choice as I want to stay at home as long as possible before we go in as we now also have a little Othilia at home. Rakovnik also has a later registration, so depending on what the Corona situation looks like in April, I can always fall back on Rakovnik as a maternity hospital.

What I’m looking for is a place to give birth to a child that feels like a home birth, but that is located in a hospital area. I got that feeling at Rakovnik, but this time I needed to find a place closer to our home to welcome our little brother.

My first choice this time has fallen on Bulovka and their birthing center. There is a newly opened ward in the hospital area where midwives are responsible for the birth. At the same time, you are only a short way from the maternity ward at the hospital, where doctors are responsible for the birth and where you go if your birth suffers from complications. At the maternity center you can rent a maternity apartment and this is where I hope to go if no complications arise. I hope to have as good an experience here as I had at Othilia’s birth at Rakovnik.

Beroende på var i Tjeckien förlossningssjukhuset ligger så kan reglerna för inskrivning vara olika. För alla förlossningssjukhus i Prag så öppnar registreringen den dag du går in i vecka 14+0. Du kan inte skriva in dig tidigare. För sjukhus utanför Pragområdet gäller senare registreringar och jag behövde innan vecka 14+0 göra ett val för vilket sjukhus jag vill föda lillebror i. Jag har hittills räknat till 7 förlossningssjukhus som finns i eller i närheten av Prag så jag hade lite att göra.

Med Othilia hade jag valt Rakovnik, ett sjukhus cirka en timme från Prag. Rakovnik är det förlossningssjukhus med absolut bäst rykte för vad jag letade efter. Denna gång får Rakovnik vara mitt andrahandsval då jag vill stanna så länge som möjligt hemma innan vi åker in då vi nu även har en liten Othilia hemma. Rakovnik har även en senare registrering så beroende på hur Corona-situationen ser ut i April så kan jag alltid falla tillbaka på Rakovnik som förlossningssjukhus

Det jag letar efter är en plats att föda barn på som känns som en hemförlossning, men som är på ett sjukhusområde. Den känslan fick jag på Rakovnik, men denna gång behövde jag finna en plats närmare vårt hem att välkomna vår lillebror.

Mitt försthandsval denna gång har fallit på Bulovka och deras förlossningscenter (birthing center). Det är en nyöppnad avdelning på sjukhusområdet där det är barnmorskor som är ansvariga för förlossningen. Samtidigt som du är ett stenkast från förlossningsavdelningen på sjukhuset där läkare är ansvariga för förlossningen och dit du kommer om din förlossning drabbas av komplikationer. På förlossningscentret kan man hyra en förlossningslägenhet och det är dit jag hoppas på att få komma om inga komplikationer uppstår. Jag hoppas på att få lika bra upplevelse här som jag hade vid Othilias födelse vid Rakovnik.

Bye for now! During a few weeks in October and beginnning of November I felt good and we could be outdoors exploring rural parts of the Czech Republic.

In order not to make the texts too long, I say goodbye for this post and welcome you to continue reading in part III a little later.

För att inte göra texterna för långa så säger jag hejdå för detta inlägg och välkomnar er att lite senare läsa fortsättningen i del III.

The second pregnancy part I – Finding out and the first weeks of pregnancy

January 12, 2021 / Ulrika / 0 Comments

I want to try to document little brother’s pregnancy in the same way I did for Othilia, so I’m going to try my best to dust off our old blog. I’m now in the last days of the second trimester so it is time to write down what has happened in the last 27 weeks. Not easy, but I’ll give it a try.

With Othilia, it was pretty quick to get pregnant once we started trying and the nice plus on the stick came during the Christmas weekend in 2017 when we were in Cyprus and an expectant time began. With little brother it has taken a bit longer to get pregnant. Unfortunately, I had to stop breastfeeding Othilia when she was 19 months in the hope that my monthly cycle would return to normal. This time around, both ovulation tests and temperature measurements were used and they showed that I was on the verge of a too short luteal phase for a pregnancy to start (it was usually only 9 days for me). Even after I stopped breastfeeding, it did not get better, but the same cycle that I decided to support my luteal phase with a progesterone cream, what we wanted to happen would happened.

We were starting to wonder when a sibling would show up during the summer of 2020.

Jag vill försöka dokumentera lillebrors graviditet på samma sätt som jag gjorde för Othilia, så jag ska försöka damma av vår gamla blogg. Jag är nu i de sista dagarna av andra trimestern så det är dags nu att skriva ned vad som har hänt de senaste 27 veckorna. Inte lätt, men jag ska göra ett försök.

Med Othilia gick det rätt så snabbt att bli gravid när vi väl började försöka och det fina plusset på stickan kom under julhelgen 2017 när vi befann oss på Cypern och en förväntansfull tid började. Med lillebror har det tagit lite längre tid, vi fick tyvärr avsluta amningen för Othilia när hon var 19 månader i hopp att min cykel därefter skulle återgå till det normala. Denna gång användes både ägglossningstest och temperaturmätningar och de visade att jag hade på gränsen till för kort lutealfas (den var oftast bara 9 dagar) för att en graviditet skulle ske. Även efter avslutad amning så blev det inte bättre och samma cykel som jag bestämt mig för att hjälpa lutealfasen på traven med progesteronkräm så hände det vi ville skulle hända.

Finding out – August 1st

I had, by mistake, purchased a larger amount of extra sensitive pregnancy tests, so I started testing this cycle already at 8 days after ovulation. I wanted to see if it was the case that I became pregnant, but that it resulted in early miscarriages when my luteal phase was so short that a fertilized egg never had time to attach before it was flushed out with the endometrium (i.e menstruation).

Already in the morning of August 1 and day 9 after ovulation, we saw a faint positive pregnancy test and we were cautiously happy. Now we waited a few hours and then days to see if the “lilla fröet” (little seed) would be able to stay. The days went by and the pregnancy tests became more and more positive. We could breathe out for the moment, we had at least overcome the first obstacle in our way to a baby.

Jag hade råkat införskaffa en större mängd extra känsliga graviditetstest och jag började denna cykel testa redan från 8 dagar efter ägglossning. Jag ville se om det var så att jag blev gravid, men att det resulterade i tidiga missfall då min lutealfas var så kort så att ett befruktat ägg aldrig hann fästa innan det spolades ut med endometriet (dvs mens).

Redan morgonen den 1 augusti och dag 9 efter ägglossning så fick vi se ett mycket svagt positivt graviditetstest och vi blev försiktigt glada. Nu väntade några timmar och sedan dagar för att se om det lilla fröet skulle klara av att stanna kvar. Dagarna gick och graviditetstesten blev bara mer och mer positiva. Vi kunde för tillfället andas ut, vi hade åtminstone klarat det första hindret i vår väg till ett litet barn.

First weeks of pregnancy with “ Lilla fröet” (the little seed)

With Othilia we had a spontaneity when we lived as nomads and we did the week 9 appointment in Athens (Greece) and the week 12 ultrasound in Torrevieja (Spain), but now we live in the Czech Republic so this time I will partly follow the Czech system.
Othilia was born in the Czech Republic and with her I had a wonderful private midwife who helped me through the end of pregnancy, birth and even afterwards with breastfeeding.
This time I wanted her by my side again so the first thing I did, when we could be sure that a pregnancy had started, was to contact and book her.

My first pregnancy-related meeting was with my midwife Marketá and she did go through and tell us what the Czech system looked like and how it worked. With that information, I was then able to make a loose plan on how I wanted the pregnancy to proceed.

Discussing the Czech system and planning my second pregnancy with my midwife.

Med Othilia så hade vi en spontanitet då vi levde som nomader och vi gjorde vecka 9 undersökningen i Athen (Grekland) och vecka 12-undersökningen i Torrevieja (Spanien), men nu bor vi i Tjeckien så denna gång kommer jag delvis följa Tjeckiens system.
Othilia är född i Tjeckien och med henne så hade jag en underbar privat barnmorska som hjälpte mig igenom hela slutet av graviditeten, förlossningen och även efteråt med amningen.
Denna gång ville jag ha henne vid min sida igen så det första jag gjorde, när vi kunde vara säkra på att en graviditet hade startat, var att kontakta och boka henne.

Mitt första graviditetsrelaterade möte var med min barnmorska Marketá och hon fick gå igenom och berätta för oss hur det tjeckiska systemet såg ut och fungerade. Med den informationen kunde jag sedan göra upp en lös plan för hur jag ville att graviditeten skulle fortskrida.

Private self-check up

In connection with the meeting with my midwife, I had also gone to a private lab to take an arsenal of tests, where especially vitamin d and thyroid status was most interesting at this point in the pregnancy. I carry a mutation that makes me need extra vitamin D supplement to get optimal blood levels of this vitamin, so it is extra important to review my vitamin D levels now during pregnancy and not just for protection against Corona or general aging.

When you come from Sweden, you appreciate the simplicity here in Prague when it comes to taking blood tests that you can do by yourself. Just print out the price list at the Prevedig website, mark the tests you want to order and then visit one of their blood test facilites during blood collecting hours and take a queue note. No appointment required (required though for Corona tests), it is cheap and you will receive your test result the same day. Some tests require you to be fasting beforehand so that is what you need to keep in mind before going there.

Corona times and blood samples are taken outdoors during the summer months.

I samband med mitt möte med barnmorskan så hade jag även tagit mig till ett privat labb för att ta en arsenal av prover, där speciellt vitamin d och tyreoidea (sköldkörtel) status var intressantast. Jag bär på en mutation som gör att jag behöver extra vitamin d för att få optimala blodnivåer av denna vitamin, så det är extra viktigt att se över mina vitamin d nivåer nu under graviditeten och inte bara för skydd mot corona eller allmänt åldrande.

När man kommer från Sverige så uppskattar man enkelheten i att ta blodprover som man kan göra här i Prag. Det är bara att skriva ut prislistan hos Prevedig, pricka för de tester du vill beställa och sedan åka dit under deras provtagningstider och ta en kölapp. Ingen tidsbokning krävs (gäller dock ej för Corona-tester), det är billigt och du får ditt provsvar samma dag. Vissa prover kräver att man är fastande så det är det man måste tänka på.

First Obgyn appointment – week 9

My midwife Marketá could recommend an Obgyn clinic in Prague 1 that had a good reputation and was known for knowing English so I turned to them to book a first meeting in pregnancy week 9 for enrollment and ultrasound to ensure a ticking heart in the right place in the abdomen. It was very quick and easy and since then I have booked one visit at a time with them.

It is normal in the Czech Republic that you have booked examinations every four weeks after pregnancy week 8 until it is time for the birth, then the hospital you have chosen takes over. Below is a chart of how a pregnancy is monitored here in the Czech Republic. However, I have chosen to have some of my check ups with my private midwife instead of my obgyn.

The first look at “lilla fröet” (the little seed) as we started to call our growing life.

Min barnmorska Marketá kunde rekommendera en Obgyn-klinik i Prag 1 som hade gott rykte och var kända för att kunna bra engelska så det var dit jag vände mig för att boka i mig för ett första möte i graviditetsvecka 9 för inskrivning och ultraljud för att säkerställa ett tickande hjärta på rätt plats i buken. Det gick väldigt snabbt och enkelt och därefter har jag bokat in ett besök i taget.

Normalt i Tjeckien är att man har inbokade undersökningar var fjärde vecka efter graviditetsvecka 8 fram till att det är dags för förlossningen och då tar det sjukhus man har valt över. Nedan finns ett schema över hur en graviditet monitoreras här i Tjeckien. Jag har dock valt att lägga vissa undersökningar med min privata barnmorska istället för min obgyn.

The Czech pregnancy schedule

Week 8/9 Ultrasound, enrollment obgyn
Week 10 Blood test for NIPT-test (trisomy 21 etc)
Week 12 Big routine ultrasound
Week 16 blood test, extended genetic test (trisomy 13, 18, cleft palate, neural tube defect etc)
Week 20 Big anatomy scan, ultrasound
Week 24 Regular standard examination (blood pressure, urine test etc)
Week 28 Glucose challenge test etc
Week 32 Ultrasound appointment, including placenta and umbilical cord examination
Week 36 Enrollment and examination at the maternity hospital. Then check up every week until birth.

Registering at the Obgyn in September 2020

This is part I of my pregnancy follow-up story for 2020/2021. More about how I’ve been feeling, pregnancy insurance, maternity hospital choice, Corona lock-downs and the end of the first trimester will be in part II and other future blog posts.

Detta får bli del I av min graviditetsföljetång anno 2020/2021. Mer om mitt mående, graviditetsförsäkring, sjukhusval, Coronanedstängningar och slutet av första trimestern kommer i del II och andra framtida blogginlägg.