Tag: Bulovka hospital

Third pregnancy and Alvar’s birth story

February 2, 2024 / Ulrika / 0 Comments

This pregnancy has been surprisingly easy despite being diagnosed with gestational diabetes at 28 weeks (which I was able to manage with diet) and a flare of pelvic girdle pain in the second trimester that went away at the beginning of the third trimester.

I only gained 13 kg this time and I was very mobile right up until the last weeks of pregnancy.

Alvar was born on the 28th of November and up until the 27th of November I had no feeling that a birth would be imminent.

Denna graviditet har varit förvånansvärt lätt trots diagnosen graviditetsdiabetes i vecka 28 (som jag kunde sköta med kosten) och en sväng av foglossning i andra trimestern som försvann i början av den tredje trimestern.

Jag gick bara upp 13 kg denna gång och jag var väldigt rörlig ända upp till de sista graviditetsveckorna.

Alvar är född den 28:e november och upp till den 27:e november hade jag inga känningar att en förlossning skulle vara nära förestående.

Monday 27th November

On this day, I had reached 40 full weeks of pregnancy and I went for a check-up at the maternity hospital Bulovka, where I had registered for the birth of our little one (the same hospital as with Ossian.) As I had gestational diabetes, I had booked an induction on Thursday, November 30. I would prefer a spontaneous start of the birth so I agreed to perform a membrane sweep then and there.

The membrane sweep didn’t do much so in the afternoon I ate some yogurt containing the L-reuteri bacteria (which increases your oxytocin levels) and about two hours later I felt that something was going on and I started to feel contractions that came every 10-15 minutes.

At 11 pm in the evening I was very tired and had a headache so I needed to rest. That’s why I took paracetamol and that meant that I got 4.5 lovely hours of sleep before everything started. I am incredibly grateful to have had this sleep before the contractions took off.

Jag hade denna dag gått 40 hela graviditetsveckor och var på kontroll på förlossningssjukhuset Bulovka där jag även denna gång hade registrerat mig för födseln av vår minsting (samma sjukhus som med Ossian.) I och med att jag hade graviditetsdiabetes så hade jag bokat in en igångsättning torsdagen den 30:e november. Jag skulle föredra en spontan igångsättning så jag tackade ja till att utföra en hinnsvepning.

Hinnsvepningen gjorde inte så mycket så på eftermiddagen åt jag lite yoghurt innehållandes L-reuteri bakterien (som ökar ens oxytocinnivåer) och cirka två timmar senare kände jag att något var på gång och jag började känna värkar som kom var 10-15 minut.

Vid 23 tiden på kvällen var jag väldigt trött och hade huvudvärk så jag behövde vila. Därför tog jag paracetamoltabletter och det gjorde att jag fick 4.5 härliga sovtimmar innan allt drog igång. Denna sömn är jag otroligt tacksam över att ha fått innan värkarna tog fart.

Tuesday 28th November

The contractions started at four in the morning and I got up to prepare to go to the hospital during the day (had breakfast and finished packing). At five o’clock I called my doula to warn her that labor had started and at half past five I woke up Pontus.

I had been instructed to come in to the hospital if either the water broke or if the contractions were 45-60 seconds long, coming every 5 minutes and really strong, so that’s what I was waiting for.

The problem was that throughout the morning and forenoon I had irregular contractions that shifted between very strong 1-min contractions (every 5-6 min) lying down and fairly weak 30-sec contractions (every 3-4 min) standing up without any downward pressure. By lunch, this pattern of labor had lasted for 8 hours and I really didn’t think that anything had happened and I was expecting a long labor past midnight. Just before 2 pm, me and my doula decided to meet up at the hospital so I could get some help from her and see where I was in the opening phase.

We took a Bolt taxi to the hospital and I was admitted at 14.35. I was connected to the CTG monitor and given my first IV-bag of antibiotics. I was GBS positive this time, so I was supposed to get two bags of antibiotics a few hours before the birth of our son, but we didn’t have time for that.

I was very surprised to hear that I was 6 cm dilated at 14.50 and after that it went quickly without me knowing it. We were allowed into the delivery room that my doula had booked for me when we were on our way. There are normal birthing rooms and then there are “above standard” birthing rooms that you have to pay for yourself and those rooms are larger, have a kitchen and a sofa, and very nice bathrooms.

Värkarna startade fyra på morgonen och då gick jag upp för att förbereda oss för att åka till förlossningen denna dag (åt frukost och packade klart). Vid klockan fem ringde jag min doula för att förvarna henne om att förlossningen hade startat och vid halv sex väckte jag Pontus.

Jag hade fått instruktioner om att komma till förlossningen om antingen vattnet gick eller om värkarna var 45-60 sekunder långa, kom var 5:e minut och var ordentligt starka, så det var det jag väntade på.

Problemet var att under hela morgonen och förmiddagen så hade jag oregelbundna värkar som skiftade mellan väldigt starka 1-min värkar (var 5-6 min) liggandes och hyfsat svaga 30-sek värkar (var 3-4 min) ståendes utan något tryck nedåt. Vid lunch hade jag haft detta värkmönster i 8 timmar och då trodde jag verkligen inte att något hade hänt och väntade mig en lång förlossning över midnatt. Strax innan klockan 14 bestämde jag med min doula att mötas på sjukhuset så att jag kunde få lite hjälp av henne och se var jag var i öppningsfasen.

Vi tog en Bolt till sjukhuset och jag blev inskriven kl 14.35. Jag blev uppkopplad till CTG-mätaren och fick min första intravenösa påse antibiotika. Jag var GBS-positiv denna gång så därför skulle jag få två påsar med antibiotika några timmar innan krystvärkarna var planen, men det hann vi inte med.

Jag blev väldigt förvånad att höra att jag var öppen 6 cm vid 14.50 och därefter gick det fort utan att jag visste om det. Vi fick komma in till förlossningsrummet, som min doula hade bokat åt mig när vi var på väg in. Det finns vanliga förlossningsrum och sedan finns det “above standard” förlossningsrum som man får betala för själv och de rummen är större, har kök och en soffa, samt väldigt fina badrum.

The CTG measurement was to continue in the room so I took a few contractions standing up hooked up to the CTG monitor, but felt tired in my legs so I asked to lie down for a while. I had just finished the first bag of antibiotics and was about to get the second bag when the next phase suddenly started.

In the middle of a contraction, the water suddenly broke and the contraction turned into a strong urge to push. I shouted to the midwife that I needed to push and in this first push our son’s head came out. Almost the entire shoulders came out on the second push and little brother was out on the third one. The water broke at 15.53 and Alvar was born at 15.55, so the whole work pushing him out only took 2 minutes.

It went so fast that the midwife had to run and shout for the doctor to come and she only had time to put on one glove to catch little brother before he was out.

Little brother was big. He weighed 4250 grams and was 51 cm long, so our little one turned out to be the biggest one I have given birth to.

CTG-mätningen skulle fortsätta inne på rummet så jag tog några värkar stående där, men kände mig väldigt trött i benen så jag bad om att få lägga mig på britsen. Jag hade precis blivit klar med första antibiotikapåsen och skulle få en andra när nästa fas plötsligt startade.
Mitt i en värk så gick plötsligt vattnet och värken förvandlades till en krystvärk. Jag ropade till barnmorskan att jag behövde krysta och i denna första krystvärk så kom huvudet ut. Vid nästa krystvärk så kom nästan hela axlarna ut och på den tredje krystvärken var lillebror ute. Vattnet gick 15.53 och Alvar är född 15.55 så hela krystvärksarbetet tog 2 minuter.

Det gick så fort att barnmorskan fick springa och ropa på att läkaren skulle komma och hon hann bara få på sig en handske för att ta emot lillebror innan han var ute.

Lillebror var stor och han vägde 4250 gram och var 51 cm lång så vår minsting visade sig vara den störste som jag fött ut. Trots den snabba förlossningen så sprack jag nästan inget. Bara två små stygn blev resultatet av att föda ut en 4.2 kilos pojke på 2 minuter.

We had two names for our little brother before the birth and we both thought it was an Alvar who had come to us so that is his name. We stayed for seven hours after he was born because the doctors wanted to check his blood sugar hours after the birth as I had gestational diabetes in the last trimester. His blood sugar was good so we could go home at 10.30 pm to big sister, big brother, grandmother and Nattaj.

Vi hade två namn till lillebror inför förlossningen och vi båda tyckte att det var en Alvar som hade kommit till oss så det är hans namn. Vi stannade i sju timmar efter att han fötts för att läkarna ville kolla hans blodsocker timmarna efter förlossningen då jag hade graviditetsdiabetes under sista trimestern. Blodsockret var bra så vi fick åka hem igen kl 22.30 till storasyster, storebror, mormor och Nattaj.

The birth of Ossian Lars Olof Englund

May 31, 2021 / Ulrika / 1 Comment

Estimated date of birth was April 15th and that date came and went and little brother was now baking on overtime. I had an appointment at the hospital booked on Thursday the 15th and there the doctor could see that the body was ready and that the birth could start at any time. I started to feel pre-contractions during the weekend and every day I hoped that the birth would start, but it always ended with the contractions stopping later in the night. The advantage was that I got proper sleep the days before, but I also felt quite tired of being pregnant and I just wanted to meet our son.

Examination at the risk pregnancy ward at Bulovka hospital in week 41.

Beräknat födelsedatum var den 15:e April och det datumet kom och gick och lillebror bakades nu på övertid. Jag hade ett besök på sjukhuset inbokat torsdagen den 15:e och där kunde läkaren se att kroppen var redo och att förlossningen kund starta närsomhelst. Jag började känna av förvärkar under helgen och varje dag hoppades jag att förlossningen skulle dra igång, men det slutade alltid med att förvärkarna stannade av framåt natten. Fördelen var att jag fick ordentligt med sömn dagarna innan, men jag kände mig även rätt less på att vara gravid och jag ville bara få träffa vår son nu.

Monday April 19th

On Monday I had another examination at the hospital and at that point I had gone 4 days over the estimated date of birth, but according to the hospital I was 6 days passed due date because they calculated it differently. In the Czech Republic, you are not allowed to go more than 10 days passed the due date, so it was during this visit that we would plan a day to induce the birth. The appointment was at lunch time and a ctg-measurement was done and I was examined. I had pre-contractions before the examination and in connection with the doctor examining me, I felt that the birth started properly. As the examination also showed that I was open 3 cm, we planned that I would come to the birthing ward in the evening if I felt that I needed help with the progression.

På måndagen hade jag ännu en undersökning på sjukhuset och då hade jag gått 4 dagar över tiden från beräknat födelsedatum, men enligt sjukhuset så var jag 6 dagar över tiden då de räknade annorlunda. I Tjeckien får man ej gå mer än 10 dagar över tiden så det var vid detta besök vi skulle planera in en dag för att sätta igång förlossningen. Besöket var vid lunchtid och då gjordes en ctg-mätning och jag blev undersökt igen. Jag hade förvärkar innan undersökningen gjordes och i samband med att läkaren undersökte mig så kände jag att förlossningen drog igång ordentligt. I och med att undersökningen även visade att jag var öppen 3 cm så planerade vi in att jag skulle komma in på förlossningen till kvällen om jag kände att jag behövde hjälp med progressionen.

At home

Pontus and I went home and I informed my doula and midwife that everything was up and running. I took relatively hard labor contractions for a few hours myself at home before my midwife came by at 5pm to see how it went and help me with the labor. We worked together until 8 pm when my midwife examined me and then it turned out that I was still only open 3 cm.

Now I felt I was facing a big decision. I wanted to stay home as long as possible, but I was also afraid of having another long and difficult birthing experience. I had a lot of energy at this point and I was afraid of having to stay awake all night without getting any reward for the work I did and then be completely exhausted as I was with Othilia in the final stages of childbirth. So I chose to go to the birthing ward at 8.30 pm to get some help from the hospital to be able to start progressing.

Othilia took over as my doctor at home monitoring my contractions with her doctor’s kit.

Jag och Pontus åkte hem och jag meddelade min doula och barnmorska att allt nu var igång. Jag tog relativt jobbiga värkar i några timmar själv hemma innan min barnmorska kom förbi vid 17-tiden för att se hur det gick och hjälpa mig i förlossningsarbetet. Vi arbetade tillsammans fram till 20-tiden och då min barnmorska undersökte mig visade det sig att jag fortfarande bara var öppen 3 cm.

Nu kände jag att jag stod inför ett stort beslut. Jag ville helst vara så länge som möjligt hemma, men jag var också rädd för att få ännu en lång och jobbig förlossning. Jag var pigg vid denna tidpunkt då jag fått ordentligt med sömn dagarna innan och jag var rädd att behöva vara vaken hela natten utan att få någon belöning för arbetet jag gjorde och sedan vara helt slut så som jag var med Othilia i förlossningens slutskede. Så jag valde att åka in till förlossningen vid 20.30 för att få lite hjälp på traven nu när jag ändå var pigg.

At Bulovka

Once inside the birthing ward, Pontus had to go and buy a Corona antigen test while I was admitted, being connected to a Ctg-machine and tested for corona. We were both negative for Corona so that meant that Pontus could come in and be by my side during the birth.

The birthing could not have started better in the hospital. The obstetrician was very nice and open to discussing alternatives. My own midwife was not allowed to come, but my doula (you can find her here) met us at the birth to help me through the night. I also got a very nice midwife by my side who spoke good English and who also knew my midwife Marketa and had worked with her before at Rakovnik. I was also the only one at the birthing ward at that time so I could choose which delivery room I wanted. I had previously asked for an “above standard” maternity apartment and I knew exactly which room I wanted as I had previously used Bulovka’s virtual tour to look around in the ward.

The doctor and I had agreed to start lightly with aids, so at 9.30 pm I received an enema and this caused my pain to reach new levels. The pains now were worse than any of the pains I had with Othilia. I can not describe the pains more than that they were right at the border of what I could manage without losing my mind completely. To help me, I had my doula Lenka who kept me in my bubble and helped me breathe through every contraction. Pontus took care of the music and a bath was poured and soon I was in the bath and took contraction after contraction with great calm. I was in good spirits and I thought that these strong contractions and my relaxed inward bubble would do the trick.

Pontus had to wait outside these doors until I’ve had tested negative for Corona. Then it was his turn to take the antigen test to see if he could be by my side during the birth.

Väl inne på förlossningen så fick Pontus gå och köpa ett corona antigentest medan jag blev insläppt, kopplad till en ctg-maskin och testad för corona. Vi båda var negativa så det betydde att Pontus fick komma in och vara vid min sida under förlossningen.
Förlossningen kunde inte ha börjat bättre på sjukhuset. Förlossningsläkaren var väldigt trevlig och öppen för att diskutera alternativ. Min egna barnmorska fick inte följa med, men min doula (du hittar henne här) mötte upp oss vid förlossningen för att hjälpa mig genom natten. Jag fick även en väldigt trevlig barnmorska vid min sida som pratade bra engelska och som även kände min barnmorska Marketa och hade arbetat tillsammans med henne tidigare på förlossningen på Rakovnik. Jag var även den enda på förlossningen just vid det tillfället så jag fick välja vilket förlossningsrum jag ville ha. Jag hade tidigare bett om en “above standard” förlossningslägenhet och jag visste precis vilket rum jag ville ha då jag innan använt mig av Bulovkas virtuella rundtur.

Jag och läkaren hade kommit överens om att starta lätt med hjälpmedel så vid 21.30 fick jag lavemang och det gjorde så att mina värkar nådde nya nivåer i smärta. Värkarna nu var värre än någon av värkarna som jag hade med Othilia. Jag kan inte beskriva värkarna mer än att de var på precis vid gränsen vad jag klarade av utan att tappa fattningen helt. Till min hjälp hade jag min doula Lenka som höll mig kvar i min bubbla och hjälpte mig andas genom varenda värk. Pontus skötte musiken och ett bad tappades upp och snart låg jag i badet och tog värk efter värk i ett stort lugn. Jag var vid gott mod då jag trodde att dessa starka värkar och min avslappnade bubbla skulle göra susen.

Tuesday April 20th

The clock was ticking and at 1 aḿ at night it had been 12 hours since the birth started and I was still only open 3 cm. All pain for nothing.

I was disappointed in my own body, all these hours were with incredible pain without any reward. I got concerned then, but decided with my doula to start taking contractions in different positions that could help me progress and for two hours we did this. I had also had a fever and during this point in the labor I started to feel sick and my energy levels dropped. At 03 am I was examined again and was then told that I was now open 4-5 cm and this made me lose all faith in myself. I had lasted for 14 hours and now everything seemed to be a 27 hours of childbirth experience again, so I asked for an epidural. I was very sad about to have to take an epidural and risk prolonging the birth even more, but I could not function with such strong contractions anymore without getting anything in return and I now doubted my body’s ability to give birth and sat and cried while we were waiting for the anesthesiologist.

I’m so glad that we could have the “above standard” apartment at the birthing ward. We had a cozy room, a lovely bathroom and a birthing pool. We could even cook some food in the kitchenette if we were up for it. My doula Lenka was a tremendous help during my labor helping me dealing with the painful contractions.

Klockan tickade på och vid 01 på natten så hade det gått 12 timmar sedan förlossningen startade och jag var fortfarande bara öppen 3 cm. All smärta för ingenting. Jag blev besviken på min egen kropp, alla dessa timmar med otrolig smärta utan någon som helst belöning. Jag blev lite less då, men bestämde mig med min doula att börja ta värkar i olika positioner som kunde hjälpa och under två timmar så höll vi på med detta. Jag hade också fått feber och under denna punkt i förlossningsarbetet så började jag känna mig sjuk och mina energinivåer sjönk. Vid kl 03 så blev jag undersökt igen och fick då veta att jag nu var öppen 4-5 cm och detta fick mig att tappa all tro på mig själv. Jag hade hållit på i 14 timmar och nu såg allt ut att bli en till 27 timmars förlossning, så där bad jag om en epidural. Jag var jätteledsen över att behöva ta en epidural och riskera att förlänga förlossningen ännu mer, men jag orkade inte arbeta med så starka värkar längre utan att få något i gengäld och jag tvivlade nu på min kropps förmåga att föda barn och satt och grät medan vi väntade på anestesiologen.

The epidural

The anesthesiologist came quickly and I was prepared to have a needle put right into my spine. At this point my body decided to get contraction spasms so waves of contractions now came with no more than 20-30 seconds between each contraction, which made the actual insertion of the epidural a difficult experience. I had to take several contractions in a sitting (bent forward) position with admonitions not to move a fin due to the fact that the needle was in my spine and they had to wait until a gap between the contractions came to be able to administer the drug.

At 03.40 the epidural had been administered and I could feel its effect and exhale in relief. Now I thought that I would get some rest, but it did not happen. The time between the epidural was put in place to our son was out, was 22 minutes. At 03.45 I was suddenly open 7-8 cm. At 03.50 I was open 9.5 cm and I felt the first pushing contraction.

The epidural was given in the birthing room of my birthing apartment and the anesthesiologist was there about 15 minutes after I had asked for an epidural.

Anestesiologen kom relativt snabbt och jag förbereddes på att få en nål inkörd i ryggraden. Då bestämmer sig min kropp att få värkspasmer så en våg av värkar kom nu med inte mer än 20-30 sekunder mellan varje värk, som gjorde själva sättandet av epiduralen till en jobbig upplevelse. Jag fick ta flera värkar i sittande position och med förmaningar om att inte röra en fena då nålen satt i ryggen, men de var tvungna att vänta tills en lucka mellan värkarna kom för att kunna administrera drogen.

Vid 03.40 så hade epiduralen satts och jag kunde känna dess effekt och andas ut. Nu skulle jag få vila lite trodde jag, men så blev det inte. Från att epiduralen var satt till att vår son var ute tog det 22 minuter. Kl 03.45 var jag helt plötsligt öppen 7-8 cm. Vid 03.50 så var jag öppen 9.5 cm och jag kände den första krystvärken.

Ossian is born

At the first pushing contraction, my doctor asked me to try to breathe through it due to that I was not fully open, but when the next pushing contraction came it was just a matter of join the feeling and I felt how our son was on his way out. Ossian was born on three contractions at 04.02 on April 20th and it felt as if he was coming out at rocket speed through a water slide. At the second pushing contraction the head was suddenly almost out and at the third pushing contraction the rest of his body came out and he could be laid on my chest. Now our son was finally here.

Vid den första krystvärken så bad läkaren mig att försöka andas igenom den då jag inte var öppen helt, men när nästa värk kom så var det bara att trycka och jag kände hur vår son var på väg ut. Ossian föddes på tre krystvärkar kl 04.02 den 20:e April och det kändes som om han kom ut i raketfart genom en vattenrutschkana. Vid den andra krystvärken så var huvudet helt plötsligt nästan ute och vid den tredje krystvärken kom resten av kroppen ut och han fick läggas på mitt bröst. Nu var vår son äntligen här.

The aftermath

With Othilia, I was anesthetized immediately after she was born to stop the bleeding and then the placenta was also removed, so this time I got to experience pushing out the placenta as well. It was surprisingly simple, I barely felt it and it went very fast. The placenta was heart-shaped and I have read that children who is born with a heart-shaped placenta are called heart babies.

I barely bled this time and I thought I would rupture as everything went so fast in the end, but my doctor examined me very carefully and we were both so surprised that it could go so fast without getting any injuries.

Then we got two hours together all three of us, where we decided on his name, before me and Ossian were rolled up to the neonatal ward and we had to say goodbye to dad who was not allowed to come with us due to the Corona restrictions.

Two hours together! The birthing experience at Bulovka was lovely, I can highly recommend going here to give birth!

Med Othilia så blev jag sövd direkt efter att hon fötts för att stoppa blödningen och då blev även moderkakan utopererad, så denna gång fick jag uppleva att föda ut moderkakan också. Det var förvånansvärt enkelt, kändes knappt och gick jättesnabbt. Moderkakan var hjärtformad och jag har läst att barn som kommer med en hjärtformad moderkaka kallas hjärtebarn.

Jag blödde knappt något denna gång och jag trodde att jag skulle spricka då allt gick så fort på slutet men min läkare undersökte mig väldigt noggrant och vi båda var så förvånade att det kunna gå så snabbt utan att få några bristningar.
Sedan fick vi två timmar tillsammans alla tre, där vi bestämde att Ossian skulle heta Ossian, innan jag och Ossian blev upprullade till neonatalen och vi fick säga hejdå till pappa som inte fick följa med oss pga coronarestriktioner.

Pontus leaving us at 6 am in the morning, the sun was rising and Ossian was now with us.

Me and Ossian spent two nights at the neonatal ward before we could go home to big sister, dad, grandma and “Nattaj”.

Home to be a family of four individuals!

Det blev två nätter på neonatalen innan jag och Ossian fick åka hem till storasyster, pappa, mormor och “Nattaj”

Hem för att vara en familj på fyra individer!

The second pregnancy part VII – The last weeks of pregnancy and weeks of hard anxiety finally disappeared

April 9, 2021 / Ulrika / 0 Comments

It’s the last week before the due date and this blog post will be the last one before little brother is here. I would like to briefly tell you about the weeks after the turning attempt and what it has done for my mental health.

In the end of February, the Czech Republic closed down even more than they had already done and the weeks went by. March came and I went into the last month of pregnancy and felt that the coming birth had become even more uncertain than it had been before and the big question was who would take care of Othilia when it was time to go to the hospital. The heavy lockdown was extended in mid-March and now it looked highly uncertain whether our plan A for Othilia could be implemented at all. Our Plan B had already been locked out from the Czech Republic and it all depended on when the hard restrictions would ease for them to return home. We had received a helping hand at the beginning of March when I was so anxious about what to do with Othilia, so by then we at least also had a plan C, but no plan D.

In mid-March, Plan C announces that the mother in the family tested positive for corona and they were now in quarantine until the end of March. We simply had to wait and see if the rest of the family would be tested positive and thus the quarantine would be extended until mid-April if that was the case.

It was extremely uncertain what it would look like in April for us and I had to choose the nearest hospital to try to reduce my anxiety and mentally start preparing for the birth, but this also meant that it was a foreign place for me to give birth in as this was not the hospital we welcomed Othilia to the world. The hard lockdown had also meant that no tours were made at the Bulovka Hospital before the birthing, so there were no opportunities to get acquainted with the premises or meet the staff who work there beforehand. However, the Bulovka hospital has a 3D-tour of the maternity ward that I used, but the biggest anxiety comes from not knowing what kind of people are working there.

The big question was who would take care of Othilia while we were at the hospital.

Nu är det den sista veckan innan beräknat födelsedatum och detta inlägg blir det sista innan lillebror är här. Jag skulle vilja kort berätta om veckorna efter vändningsförsöket och vad det har gjort för min mentala hälsa.

I slutet av februari så stängde Tjeckien ned ännu mer än vad de redan hade gjort och veckorna gick. Mars kom och jag gick in i sista gravida månaden och kände att den kommande förlossningen hade blivit ännu mer osäker än vad den redan varit innan angående vem det var som skulle ta hand om Othilia när det väl var dags. Den hårda nedstängningen förlängdes i mitten av Mars och nu såg det högst osäkert ut om vår plan A för Othilia skulle kunna genomföras överhuvudtaget. Vår plan B hade redan blivit utestängda från Tjeckien och allt berodde på när de hårda restriktionerna skulle lätta för att de skulle kunna återvända hem. Vi hade fått hjälp i början av mars då jag hade sådan ångest över hur vi skulle göra med Othilia, så vi hade iallafall en plan C, men ingen plan D.

I mitten av mars meddelar plan C att mamman i familjen testat positivt för corona och var nu i karantän till slutet av mars. Vi fick helt enkelt vänta och se om resten av familjen skulle testas positivt och därmed skulle karantänen förlängas in till mitten av april om så var fallet.

Det var oerhört ovisst för hur det skulle se ut i april för oss och jag blev tvungen att välja det närmaste sjukhuset för att försöka minska på min ångest och mentalt börja förbereda mig för förlossningen, men detta innebar också att det var främmande mark att föda på då detta inte var det sjukhus som vi välkomnade Othilia vid. Den hårda nedstängningen hade också gjort att inga rundvisningar gjordes på Bulovkasjukhuset innan förlossning, så det fanns inga möjligheter att bekanta sig med lokalerna eller träffa personalen som arbetar där innan. Bulovkasjukhuset har dock en 3D-rundtur av förlossningsavsdelningen som jag använt mig av, men den stora ångesten kommer från att inte veta vad för sorts personer det är som arbetar där.

The anxiety is lifted and the pieces falls into place

The Week 37 registration came and little brother was still in the breech position, which in itself also contributed to my anxiety, but it was in the end this situation that finally resolved much of my anxiety. The turning attempt was made in the maternity ward and thus I had the opportunity to spend 1.5 days there and get a feeling of the atmosphere and meet doctors and midwives who work there.

There was a very calm atmosphere in the maternity ward and the energy between the staff who work there contributes completely to this calmness. I do not understand much Czech, but I have spent enough time in the country to be able to listen to body language and tone of their voices when Czech people speak and what I felt was a friendly and familiar atmosphere between the staff members and also towards me as a non-Czech speaking patient in the ward. It felt very promising.

The turning attempt was successful and now a calmness manifested in me which got even deeper when our plan C happily informed us that the whole family was now out of quarantine. The pieces fell slowly into place.

Now it seems that the hard restrictions in the Czech Republic will be lifted on April 12 and that means that our plan B now could come home. The closer we get to the estimated date of birth without set backs, the greater the possibilities that plan A also can come.

April came and we could have a calm Easter knowing that everything had come together for us before the birth.

Vecka 37 registreringen kom och lillebror låg fortfarande i säte, som i sig också bidrog till ångesten, men det var tillslut denna situation som till slut löste upp mycket av min stress. Vändningsförsöket gjordes på förlossningsavdelningen och därmed fick jag möjlighet att spendera 1.5 dagar där och känna av atmosfären och möta läkare och barnmorskor som arbetar där. Det var en väldigt lugn stämning i förlossningsavdelningen och energin mellan personalen som arbetar där bidrar helt till detta lugn. Jag förstår inte så mycket tjeckiska, men jag har spenderat tillräckligt mycket tid i landet för att kunna lyssna av kroppsspråk och tonläge när tjecker pratar och vad jag kände var en vänlig och familjär stämning mellan personalen och även gentemot mig som patient på avdelningen. Det kändes väldigt lovande.
Vändningsförsöket för lillebror lyckades och nu inföll sig ett lugn i mig som cementerades när vår plan C glatt meddelade oss att hela familjen nu var ute ur karantänen. Bitarna föll sakta på plats.

Nu verkar det som om de hårda restriktionerna i Tjeckien lyfts den 12:e april och det betyder att vår plan B skulle kunna komma hem. Ju närmare vi kommer beräknat födelsedatum utan motgångar så ökar även möjligheterna för att plan A även kan komma.

My status weeks 37-40

The last weeks of pregnancy have been really good for my mind when the anxiety went away. I’m not in any pain, I can still move around easily and I sleep well. The turning of little brother triggered some painful pre-contractions, which were not regular or frequent, but since this week they have completely disappeared. This week I have also entered week 40 and with that, my belly has dropped significantly and the activity inside has decreased.

De sista veckorna av graviditeten har varit riktigt bra för mitt mående då ångesten släppt. Jag har inte ont någonstans, har lätt att röra på mig fortfarande och får sova ordentligt. Vändningen av lillebror triggade lite smärtsamma förvärkar, som dock inte var regelbundna eller frekventa, men sedan denna vecka så har de helt försvunnit. Denna vecka har jag även gått in i vecka 40 och med det så har magen sjunkit betydligt och aktiviteten där inne har gått ned.

It feels as if it is the calm before the storm and that we are now playing the waiting game. Soon little brother will be here.
Parts I, II , III, IV , V and VI of this pregnancy story are now available as links.

Det känns som om det är lugnet före stormen och att vi nu går i väntans tider. Snart är lillebror här.
Del I, II, III, IV , V och VI av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.