Ankor på vift

A freedom-oriented travel blog

Tag: Rakovnik

The birth of Othilia Svea Margit Englund

Sensitive readers are warned in advance. I want to write down what happened when Othilia decided to come to us and this story comes with specific details.

On September 5th, our beloved daughter came to the world after a long, hard and intense birth that ended in a bloodbath. We have decided that her name is Othilia Svea Margit Englund and she was 49 cm tall and weighed 3770 grams. Svea and Margit are after our paternal grandmothers, two women both born around the start of the First World War and they both were strong women from another time, so we wanted her to carry their names into the future.


Känsliga läsare varnas på förhand. Jag vill skriva ned hur det gick till när Othilia bestämde sig för att komma till oss och denna historia kommer med specifika detaljer

Den 5:e september kom vår älskade dotter till världen efter ett lång, hård och intensiv förlossning som slutade i ett blodbad. Vi har bestämt att hon ska heta Othilia Svea Margit Englund och hon var 49 cm lång och vägde 3770 gram. Svea och Margit är efter våra farmödrar, två kvinnor båda födda runt starten av första världskriget och de båda var starka kvinnor av en annan tid, så vi ville att hon skulle bära med sig deras namn in i framtiden.

Our Othilia Svea Margit Englund!

September 3rd, Monday

September 3rd was the calculated date of birth according to the first day of my last menstruation and this is the method used here in the Czech Republic, but I think that September 5th is the more correct date that we got from the week 20 ultrasound.

I have barely had any pre-contractions and they were definitely not regular, so when three contractions appeared in a row around 10 pm in the evening I began to track them. Over the next hour I measured 30 second contractions that came every 10 minutes, so I thought something was about to happen. I decided to take paracetamol and sleep to gather energy for a possible start of the birth.


3:e september var beräknat födelsedatum enligt uträkningen från sista mensens första dag och det är så det beräknas här i Tjeckien, men jag anser att 5:e september är den mer korrekta då vi fick det datumet vid vecka 20 ultraljudet.  
Jag har knappt haft några förvärkar och ännu mindre några regelbundna sådana, så när tre stycken värkar dök upp runt kl 22 på kvällen, så började jag mäta värktiderna. Under kommande timme mätte jag 30 sekunders värkar med 10 minuters mellanrum, så jag anade att något var på gång. Jag bestämde mig för att ta paracetamol och sova för att samla kraft inför en eventuell start på förlossningen.

Picture taken September 3rd (39+5)

September 4th, Tuesday

I woke up at 6.30 am by a contraction and I was glad I got to sleep all night. Next contraction did not come until 07.40 and I managed to close my eyes between the two contractions. After that, the contractions came every 10 minutes and lasted about 50 seconds until 1.30 pm when the water broke and the mucus plug was pushed out. After that, the contractions changed character to appearing every 5 minutes and continued for 1 minute.
I had contact with my midwife Marketa and we decided to go to the hospital around 3 pm to avoid the afternoon traffic in Prague. Just before we arrived at Rakovnik, the contractions started coming closer together (2-2.5 minutes apart). At Rakovnik, a CTG measurement was done to check how Othilia was doing and at 4.30 pm, I was examined and I was only open 2-3 centimeters.

Hours went by and I was taking each contraction without any pain relief. we did try the birthing pool, it didn’t help much for the pain (I only got pain in my knees), and  showering. At 11 pm, I was examined again and at that time I was 5-6 centimeters opened. I felt that I didn’t get so much reward for my work and I asked for some pain relief. I received half a dose (5 mg) Nalbuphin (a morphine derivate). Nalbuphin helped absolutely nothing against the pain, but Nalbuphin made me at least able to relax between the contractions and I was now able to rest.


Jag vaknade 06.30 av en värk och var glad över att jag fått sova hela natten. Nästa värk kom inte förrän 07.40 och jag lyckades slumra till mellan dessa värkar. Efter det så kom värkarna var tionde minut och varade runt 50 sekunder fram till att vattnet och slemproppen gick 13.30. Då ändrade värkarna karaktär till att komma var 5:e minut och värktid till 1 minut.
Jag hade kontakt med min barnmorska Marketa och vi bestämde att vi skulle åka till sjukhuset runt 15.00 för att undvika rusningstrafiken i Prag. Strax innan vi anländer till Rakovnik så blir värkarna tätare och kommer nu med runt 2-2.5 minuters mellanrum. Vi blir inskrivna, CTG-mätning görs, för att kolla hur Othilia mår och vid 16.30 blir jag undersökt och har bara öppnat mig 2-3 centimeter.

Timmarna går och jag tar värk efter värk utan någon smärtlindring, vi provar pool och det ger inte så mycket smärtlindring, bara ont i mina knän, och att duscha. Vid 23 så undersöks jag igen och då har jag öppnat mig till 5-6 centimeter. Då kände jag att jag inte fick någon belöning för mitt arbete och bad om lite smärtlindring så att jag fick vila lite. Jag fick en halv dos (5 mg) Nalbuphin (ett morfinderivat). Det hjälpte absolut inget mot smärtan, men Nalbuphin gjorde så att jag åtminstone kunde slappna av mellan värkarna och där kunna få vila.

We used the Pregnancy Week by Week app (by Amila) to follow the pregnancy and record the contractions during labour.

September 5th, Wednesday (Due date)

I worked with the contractions during the night, they were still around 3 minutes apart and Pontus was a big support for me. He gently stroked and massaged me hour by hour, gave me water and made sure I got some rose hip soup. He handled the music and recorded all contractions until 3 minutes before Othilia was born.
I tried nitrous oxide for the pain, but it did nothing for me not even a feeling of being “high”, so I stopped using nitrous oxide quite fast.

At 05:00, I was open 9 centimeters. However, the time between the contractions had increased to 5 minutes. This was the first time (of two) that I expressed that I would not manage this much longer. I received my second half dose of Nalbuphin and once again felt that I could relax between the contractions. At 6 am, the obstetrician wanted to give me oxytocin to make my contractions come closer again, as it felt like the contraction work was about to stop. Thankfully, I received a low dose of oxytocin. I was glad about that, because we found out during the night that I was sensitive to oxytocin. I had already been vomiting by my own oxytocin levels, so adding more meant that I was nauseous constantly until Othilia came out.

My midwife was amazing during my entire labour, she made me work with gravity even though I could barely stand up, she reminded me to breathe as soon as the panic began to creep on me and she let me rest when she saw that there was no more energy left in my eyes. We three (me, Pontus and Marketa) were really a team throughout the labour.

It was during this time that it was decided which surname Othilia would have. The pediatricians were really eager to know Othilia’s surname in order to prepare for her arrival and they had repeatedly asked for one during the night. At 4 am in the morning, they really wanted a surname and I, who were completely exhausted after all these hours in labour, told Pontus to choose which surname she would have, because I couldn’t care less about it at that time.


Jag arbetade med värkarna under natten, fortfarande runt 3 minuter mellan värkarna och Pontus var ett stort stöd för mig. Han smekte och masserade mig timme för timme, gav mig vatten och såg till att jag fick i mig lite nyponsoppa. Han skötte musiken och klockade alla värkar fram till 3 minuter innan Othilia föddes.
Jag provade lustgas, men det gjorde absolut inget för mig, inte en tillstymmelse till att känna mig “hög” eller minska på smärtan, så jag valde bort lustgas rätt så snabbt.

Klockan 05.00 så var jag öppen 9 centimeter, dock började tiden mellan värkarna öka till 5 minuter mellan varje värk. Det var här för första gången (av två) som jag uttryckte att jag inte skulle orka det här. Jag fick min andra halva dos av Nalbuphin och fick återigen känna att jag kunde slappna av mellan värkarna. När klockan var 06.00 så kom förlossningsläkaren och ville ge mig oxytocin för att få mina värkar att komma tätare igen, då det kändes som om värkarbetet höll på att stanna av. Jag fick en låg dos oxytocin och det var skönt, då det hade visat sig att jag var känslig för oxytocin. Jag hade redan kräkts av mina egna oxytocinnivåer, så en tillförsel av mer gjorde att jag var illamående och ville kräkas ända tills Othilia kom ut.

Min barnmorska var helt fantastisk under hela förlossningen, hon fick mig att arbeta med gravitationen trots att jag knappt kunde stå upp, hon påminde mig att andas så fort som paniken började krypa på mig och hon lät mig vila när hon såg att det inte fanns mer energi i mina ögon. Vi tre (jag, Pontus och Marketa) var verkligen ett team under hela förlossningsarbetet.

Det var under den här tiden som det bestämdes vilket efternamn Othilia skulle få. Barnläkarna ville absolut ha ett efternamn för att kunna förbereda för Othilias ankomst och de hade flera gånger frågat efter ett. Vid 04.00 på morgonen så ville de verkligen ha ett efternamn och jag, som var helt slut efter alla dessa timmar, sade åt Pontus att välja vilket efternamn hon skulle ha då jag fullkomligt struntade i vilket av våra efternamn Othilia skulle få.

Othilia just a few minutes old, showing her skeptical and determined personality.

The descent

At 8 am in the morning I had been awake and in labour for 24 hours and now I was told that I was open 10 cm. However, she was still far up in the uterus, so for the next 1.5 hours, I was in an upright position as much as I could to help Othilia get down to the birth canal. Around 09.15 am, I finally began to feel the famous pressure that tells the body to start pushing. With a lot of help from my midwife, I started to understand how to deal with this new feeling. I asked my midwife to show me how to breathe and I just imitated her.

I was standing upright, hanging in a piece of cloth, and I could follow the contractions on a monitor. I took some contractions on the toilet as the pressure caused the stool to squeeze out (I even pooped on the floor when I stood upright). About 9.45 am, I began to feel that the head was on its way out, so we switched to the knee position where I could lean my upper body against the pool and take the contractions, all while the oxytocin went in to my system giving me nausea. I was so exhausted, so I no longer could understand English. Pontus translated everything that my midwife told me to Swedish during the last hour and that was a huge help for me. Othilia was so strong during the entire labour, but we were now in the 27th hour and her recovery between the contractions began to take longer time so we decided that Othilia had to come out now. I would push with everything I got and my midwife would do everything to prevent me from rupturing.


Klockan 08.00 på morgonen hade jag varit uppe i 24 timmar och arbetat med att få ut Othilia i lika många timmar. Då fick jag beskedet att jag nu var öppen 10 cm, dock så låg hon väldigt högt upp så de nästkommande 1.5 timmarna så var jag upprätt så mycket jag kunde för att hjälpa Othilia att komma ned till födelsekanalen. Runt 09.15 på morgonen så började jag äntligen känna av det berömda trycket som säger åt kroppen att börja krysta och det tog några krystvärkar och en hel del hjälp från min barnmorska för att jag skulle förstå hur jag skulle tackla denna nya situation. Jag bad min barnmorska visa mig hur jag skulle andas och så härmade jag henne.

Vid det här laget så stod jag upp, lätt hängandes i ett tygstycke och kunde själv se när nästa värk var på väg med hjälp av en monitor. Jag tog några värkar på toaletten då trycket gjorde att avföring började pressas ut (jag bajsade även på golvet när jag stod upprätt). Cirka 09.45 så började jag känna att huvudet var på väg ut, så då bytte vi till knäposition där jag kunde luta överkroppen mot poolen och ta värkarna, allt medan oxytocinet droppade och jag ville kräkas. Jag var så slut att jag inte längre förstod engelska, så det hjälpte mycket att Pontus översatte allt vad min barnmorska sade till mig under den sista timmen. Othilia var jättestark under hela förlossningen, men vi var nu inne på den 27:e timmen och nu började hennes återhämtning mellan krystvärkarna ta längre tid så vi bestämde att Othilia behövde komma ut nu. Jag skulle trycka allt vad jag kunde och så skulle min barnmorska göra allt för att jag inte skulle spricka.

Ulrika was really pale because of the blood loss and hard labour process. Here, we were waiting for the umbilical cord to stop pulsating so the doctors could put Ulrika under narcosis.

The birth of Othilia – 10.15 am, 180905

Othilias head came out at 10.10  and I didn’t rupture. She immediately gave us a big cry, but we had to wait for the next contraction, because I had no strength left. The contractions were still only coming every 5 minutes, so it was a long wait until the last contraction came that helped me push out the rest of Othilia’s body. This wait made the obstetricians very nervous, so when the contraction finally came, they stepped in and “helped” her to get out. However, she had not been able to finish her rotation so her shoulder got stuck and so it was during this time I ruptured a bit, even though my midwife was trying to prevent it.

I received Othilia between my legs and I immediately saw that I was sitting in a pool of my own blood. With the birthing of Othilia, almost one liter of blood came out with her. Pontus described it as a scene from the Texas chainsaw massacre movie and I was lifted up to the birthing bed. I did not stop bleeding so while we waited for the umbilical cord to stop pulsating, a medical team prepared to put me under narcosis to find and stop the bleeding. For 15 minutes I held Othilia while we waited for me to give Pontus the signal to cut the umbilical cord. Othilias umbilical cord was very short so she lay on my stomach instead of on my chest. Once the umbilical cord was cut, the anesthesiologists put me under narcosis all while our favorite composer’s (Kai Engel) music was playing in the room.
The music made my awakening out of the narcosis like the movie Inception, where I awoke from unconsciousness aware of several levels of unconsciousness, which were heavily colored by the film in question.


Othilias huvud kom ut 10.10 och hon gav genast ifrån sig ett par skrik och jag hade inte spruckit något när huvudet kom ut. Jag var dock tvungen att invänta nästa värk, för jag hade inga krafter kvar. Värkarna kom fortfarande bara var 5:e minut och det blev en lång väntan tills sista värken kom som gjorde att jag kunde trycka ut resten av Othilias kropp. Denna väntan gjorde förlossningsläkarna väldigt nervösa så när värken äntligen kom så “hjälpte” de till att få ut henne. Hon hade dock inte hunnit rotera klart så hennes axel fastnade lite och gjorde så jag jag sprack lite grann, trots att min barnmorska höll emot.

Jag tog emot Othilia mellan mina ben och såg genast att jag satt i en sjö av mitt egna blod. Med Othilia kom även nästan en liter blod ut på en gång. Pontus beskrev det som en scen ur motorsågsmassakern och jag blev genast upplyft på förlossningsstolen då jag inte slutade blöda. Medan vi väntade på att navelsträngen skulle sluta pulsera, så förberedde ett läkarteam för att söva ned mig för att hitta och stoppa blödningen. I 15 minuter fick jag hålla i Othilia medan vi väntade på att Pontus kunde klippa navelsträngen. Othilias navelsträng var väldigt kort så hon fick ligga på min mage istället för på bröstet.  När väl klippningen av navelsträngen skedde så var anestesiläkarna direkt där och sövde ned mig allt medan vår favoritkompositörs (Kai Engel) musik spelade i rummet.
Musiken gjorde att mitt uppvaknade ur narkosen kändes som filmen Inception där jag steg upp ur medvetslösheten väldigt medveten om flera nivåer på väg mot medvetande, vilka dock var väldigt färgade av filmen i fråga.

Pontus bonding with Othilia

After the birth

It was a part of the placenta that had detached and caused the bleeding, so it was taken out and they also stitched the ruptures together while I was under narcosis. I felt like I had been hit by a truck when I woke up and it took 4 hours for me to get strong enough so I could finally have Othilia in my arms and start bonding with her. She had been in safe arms during all this time with her dad, Pontus, that had the important task of bonding with Othilia during her first hours outside the womb.

It would later show that the blood loss and these four hours affected the breastfeeding and milk production a lot. More about it in the next blog post.


Det var en del av placentan som hade lossnat och som orsakade blödningen, så den plockades ut och de sydde även mig under narkosen. Det tog 4 timmar för mig att bli tillräckligt pigg så att jag äntligen kunde hålla i Othilia och börja “ bonda” med henne. Hon hade dock varit i en säker famn och Pontus hade fått den viktiga uppgiften att bonda med Othilia under hennes första timmar utanför livmodern.

Det skulle visa senare att blodförlusten och dessa fyra timmar påverkade amningen och mjölkproduktionen en hel del. Mer om det i nästa blogginlägg.

Othilia after her first bath the day after the birth.

Why we have chosen to give birth in Prague

We have decided to welcome our child here in the Czech Republic after months of research. Our research started with the whole world and ended with Prague in Czech Republic. The reasons behind this can be summed up in a few sentences

  • It is our first child so we decided to be in Europe, it is a bit closer to our families compared to Asia and Central America.
  • We looked for good quality medical services which was covered by Ulrika’s maternity insurance.
  • We wanted to either be really close to Sweden, but not in Sweden, or have a community surrounding us (Tallinn, Prague and Malta was added to our list)
  • We wanted to be able to have private options, especially when it came to midwifes. (Lissabon was added to our list)
  • Prague became our main choice mainly due to that we have our good friends the King family here. They have already gone through giving birth to a child here and they have connections that we could use.
  • The Czech Republic has one of the world’s lowest maternal mortality rates and they also have a good prenatal care.
  • It’s cheap to give birth here, about six times cheaper than Sweden and you get a lot for the money here. For example, you can have a private midwife and the hospital you choose is actually the hospital you are going to give birth at. This is not you what you can expect giving birth in for instance, Sweden.
  • The final argument to give birth in Prague was when the speaker list of this year’s version of Hacker’s Congress was released and we managed to get tickets to it.

Vi har beslutat att välkomna vårt barn här i Tjeckien efter månader av efterforskning. Vi utgick från hela världen och det  slutade med Prag i Tjeckien. Anledningen till detta kan sammanfattas med några få meningar

  • Det är vårt första barn så vi bestämde oss för att vara i Europa, det är lite närmare till våra familjer jämfört med Asien och Centralamerika.
  • Vi letade efter högkvalitativa medicinska tjänster och som täcktes av Ulrikas graviditetsförsäkring.
  • Vi ville antingen vara riktigt nära Sverige, men inte i Sverige, eller ha en grupp av frihetliga vänner som omger oss (Tallinn, Prag och Malta lades till på vår lista)
  • Vi ville ha privata alternativ, särskilt när det gäller barnmorskor. (Lissabon lades till vår lista)
  • Prag blev vårt främsta val på grund av att vi har våra goda vänner, familjen King här. De har redan gått igenom att föda ett barn här och de har kontakter som vi kan använda.
  • Tjeckien har en av de lägsta mödradödlighetsiffrorna i världen och väldigt bra neonatalvård.
  • Det är billigt att föda här, ungefär sex gånger billigare än Sverige och du får väldigt mycket för pengarna här. Exempelvis kan du ha privat barnmorska och sjukhuset du väljer är faktiskt det sjukhus som du kommer föda på. Det är något du inte kan förvänta dig när du föder i till exempel Sverige.
  • Det sista argumentet för att föda i Prag var när talarlistan av årets version av Hacker’s Congress släpptes och vi lyckades få biljetter till det.

The hospital we have chosen is located outside Prague – there are at least seven different maternity hospitals that we have found in and around Prague and some have better reputation than others. From the expat community here in Prague, three hospitals stood out (Rakovnik, Neratovice and Horovice) as being the most woman-friendly where birthing a child to a large extent is not looked  upon as a medical problem and where the “assembly line”-principle is not applied.

Another important thing for Ulrika was to have her own private midwife, who she can get to know before the delivery and be sure that the person who is going to be responsible for the birth has good knowledge about birthing techniques and has the personality that is complementary to Ulrika.  All this can be found in Prague, there is a big market for private midwifes and doulas here, and we were fortunate to have contacts that could help us find a good midwife.


Sjukhuset som vi har valt ligger utanför Prag – det finns minst sju olika förlossningssjukhus som vi hittat i och runt Prag och vissa sjukhus har ett bättre rykte än andra. Från “Expat”-gruppen här i Prag fick vi veta att tre sjukhus stod ut (Rakovnik, Neratovice och Horovice) som de mest kvinnovänliga sjukhusen där en födsel till stor del inte betraktas som ett medicinskt problem och löpandebandprincipen inte tillämpas

En annan viktig sak för Ulrika var att ha sin egen privata barnmorska, som hon kan lära känna innan förlossningen och vara säker på att personen som ska vara ansvarig för födelsen har goda kunskaper om förlossningstekniker, samt har en personlighet som är komplementär till Ulrika. Detta går att hitta i Prag, det finns en stor marknad för privata barnmorskor och doulas här, och vi hade tur att ha kontakter som kunde hjälpa oss att hitta en bra barnmorska.

Marketa is showing us one of two birthing rooms at the hospital.

Marketa is our midwife and she works part time at one of the top ranked hospitals (by the expat community) around Prague, and she was the one who could get us in to the most popular one Rakovnik. All hospitals here works differently, most require you to do a pre-registration at twelve weeks of pregnancy and some as late as week 36. Our hospital was of the first kind, but our midwife works here so we could do the pre-registration at week 28 when we where in Prague last time (in June). We got a guided tour around the hospital and Marketa went through step by step what happens here during birthing and what options Ulrika has.

Ulrika’s Czech midwife has worked 15 years as a midwife in a natural birthing center in Australia so she speaks excellent English and is also very knowledgeable about alternatives to both pharmacological pain relief and routine C-sections due to breech positioning.  In some hospitals in Prague, you’re not even allowed to choose the birthing position, but here you can even choose to give birth in a pool. This hospital suits our midwife the best and we hope that it will suit us too.


Marketa är vår barnmorska och hon arbetar deltid på en av de högst rankade sjukhusen (enligt expatgruppen) runt Prag, och hon var den som kunde ta oss in på det populäraste av dem Rakovnik. Alla sjukhus fungerar olika, de flesta kräver att du gör en förregistrering vid vecka tolv av graviditeten och några så sent som i vecka 36. Vårt sjukhus är av den första sorten, men vår barnmorska jobbar här så vi kunde göra förregistreringen i vecka 28 när vi var i Prag förra gången (i juni). Vi fick en guidad tur runt sjukhuset och Marketa gick igenom steg för steg vad som händer här under födseln och vilka alternativ som Ulrika har.

Ulrikas tjeckiska barnmorska har arbetat 15 år som barnmorska i ett naturligt födelsecenter i Australien så hon talar utmärkt engelska och är också mycket kunnig om alternativ till både farmakologisk smärtlindring och rutin kejsarsnitt på grund av sätesbjudning. På vissa sjukhus i Prag får du inte ens välja födelseposition själv, men här kan du till och med välja att föda i en pool. Detta sjukhus passar vår barnmorska bäst och vi hoppas att det passar oss också.

Our hospital requires a week 36 examination to be completely registered for birth here, so that was why we needed to be in Prague before Ulrika entered week 36. Our midwife met us at the hospital and went through important hospital policy documents and did the CTG-monitoring (a procedure where you monitor the baby’s heartbeat for a longer time). We also did an ultrasound and the last blood work and other tests Ulrika needed to do before the birth. We got to see one of the doctors working at the maternity ward and filling in all the necessary data in Ulrika’s journal.

Our midwife is the one who takes care of Ulrika and all the necessary check ups the last weeks of the pregnancy and she is the one we will call when the delivery starts. She will be the one handling the delivery at the hospital with doctors standing by, if an acute situation would occur, and she will also be handling the postnatal care and do home visits after the birth.


Vår sjukhus kräver en undersökning vid vecka 36 för att man ska vara helt registrerad för födelse här. Därför behövde vi vara i Prag innan Ulrika gick in i vecka 36. Vår barnmorska träffade oss på sjukhuset och gick igenom viktiga policy dokument från sjukhuset och gjorde CTG- mätning (en metod där man övervakar barnets hjärtslag under längre tid). Vi gjorde också ett ultraljud och de sista blodtesterna och andra test som Ulrika behövde göra före födseln. Vi träffade en av de läkare som arbetar på förlossningsavdelningen och fick fylla i alla nödvändiga uppgifter i Ulrikas journal.

Vår barnmorska är den som tar hand om Ulrika, barnet och alla veckokontroller de sista veckorna av graviditeten och hon är den vi ska ringa till när förlossningen startar. Hon kommer att vara den som är ansvarig för förlossningen på sjukhuset där läkare står “stand by”, om en akut situation skulle inträffa, och hon kommer också att hantera eftervården och göra hembesök efter födseln.

Everything looked great and our girl has not been fixated yet, but she is head down at the moment.
A link to the brochure about creating a positive birth experience and knowing your rights in the Czech Republic can be found here. It is a very important document which can also be found in Czech, Russian, Vietnamese and Romani.


Allt såg bra ut och vår flicka har ännu inte fixerat sig, men hon har huvudet nedåt just nu.
En länk till broschyren om att skapa en positiv födelseupplevelse och att veta dina rättigheter i Tjeckien finner du här. Det är ett mycket viktigt dokument som även finns på tjeckiska, ryska, vietnamesiska och romska.

© 2018 Ankor på vift

Theme by Anders NorenUp ↑