A freedom-oriented lifestyle blog

Tag: pregnancy

Third pregnancy and Alvar’s birth story

This pregnancy has been surprisingly easy despite being diagnosed with gestational diabetes at 28 weeks (which I was able to manage with diet) and a flare of pelvic girdle pain in the second trimester that went away at the beginning of the third trimester.

I only gained 13 kg this time and I was very mobile right up until the last weeks of pregnancy.

Alvar was born on the 28th of November and up until the 27th of November I had no feeling that a birth would be imminent.


Denna graviditet har varit förvånansvärt lätt trots diagnosen graviditetsdiabetes i vecka 28 (som jag kunde sköta med kosten) och en sväng av foglossning i andra trimestern som försvann i början av den tredje trimestern. 

Jag gick bara upp 13 kg denna gång och jag var väldigt rörlig ända upp till de sista graviditetsveckorna. 

Alvar är född den 28:e november och upp till den 27:e november hade jag inga känningar att en förlossning skulle vara nära förestående.

Monday 27th November

On this day, I had reached 40 full weeks of pregnancy and I went for a check-up at the maternity hospital Bulovka, where I had registered for the birth of our little one (the same hospital as with Ossian.) As I had gestational diabetes, I had booked an induction on Thursday, November 30. I would prefer a spontaneous start of the birth so I agreed to perform a membrane sweep then and there.

The membrane sweep didn’t do much so in the afternoon I ate some yogurt containing the L-reuteri bacteria (which increases your oxytocin levels) and about two hours later I felt that something was going on and I started to feel contractions that came every 10-15 minutes.

At 11 pm in the evening I was very tired and had a headache so I needed to rest. That’s why I took paracetamol and that meant that I got 4.5 lovely hours of sleep before everything started. I am incredibly grateful to have had this sleep before the contractions took off.


Jag hade denna dag gått 40 hela graviditetsveckor och var på kontroll på förlossningssjukhuset Bulovka där jag även denna gång hade registrerat mig för födseln av vår minsting (samma sjukhus som med Ossian.) I och med att jag hade graviditetsdiabetes så hade jag bokat in en igångsättning torsdagen den 30:e november. Jag skulle föredra en spontan igångsättning så jag tackade ja till att utföra en hinnsvepning.

Hinnsvepningen gjorde inte så mycket så på eftermiddagen åt jag lite yoghurt innehållandes L-reuteri bakterien (som ökar ens oxytocinnivåer) och cirka två timmar senare kände jag att något var på gång och jag började känna värkar som kom var 10-15 minut. 

Vid 23 tiden på kvällen var jag väldigt trött och hade huvudvärk så jag behövde vila. Därför tog jag paracetamoltabletter och det gjorde att jag fick 4.5 härliga sovtimmar innan allt drog igång. Denna sömn är jag otroligt tacksam över att ha fått innan värkarna tog fart.

Tuesday 28th November

The contractions started at four in the morning and I got up to prepare to go to the hospital during the day (had breakfast and finished packing). At five o’clock I called my doula to warn her that labor had started and at half past five I woke up Pontus.

I had been instructed to come in to the hospital if either the water broke or if the contractions were 45-60 seconds long, coming every 5 minutes and really strong, so that’s what I was waiting for.

The problem was that throughout the morning and forenoon I had irregular contractions that shifted between very strong 1-min contractions (every 5-6 min) lying down and fairly weak 30-sec contractions (every 3-4 min) standing up without any downward pressure. By lunch, this pattern of labor had lasted for 8 hours and I really didn’t think that anything had happened and I was expecting a long labor past midnight. Just before 2 pm, me and my doula decided to meet up at the hospital so I could get some help from her and see where I was in the opening phase.

We took a Bolt taxi to the hospital and I was admitted at 14.35. I was connected to the CTG monitor and given my first IV-bag of antibiotics. I was GBS positive this time, so I was supposed to get two bags of antibiotics a few hours before the birth of our son, but we didn’t have time for that.

I was very surprised to hear that I was 6 cm dilated at 14.50 and after that it went quickly without me knowing it. We were allowed into the delivery room that my doula had booked for me when we were on our way. There are normal birthing rooms and then there are “above standard” birthing rooms that you have to pay for yourself and those rooms are larger, have a kitchen and a sofa, and very nice bathrooms.


Värkarna startade fyra på morgonen och då gick jag upp för att förbereda oss för att åka till förlossningen denna dag (åt frukost och packade klart).  Vid klockan fem ringde jag min doula för att förvarna henne om att förlossningen hade startat och vid halv sex väckte jag Pontus. 

Jag hade fått instruktioner om att komma till förlossningen om antingen vattnet gick eller om värkarna var 45-60 sekunder långa, kom var 5:e minut och var ordentligt starka, så det var det jag väntade på. 

Problemet var att under hela morgonen och förmiddagen så hade jag oregelbundna värkar som skiftade mellan väldigt starka 1-min värkar (var 5-6 min) liggandes och hyfsat svaga 30-sek värkar (var 3-4 min) ståendes utan något tryck nedåt. Vid lunch hade jag haft detta värkmönster i 8 timmar och då trodde jag verkligen inte att något hade hänt och väntade mig en lång förlossning över midnatt. Strax innan klockan 14 bestämde jag med min doula att mötas på sjukhuset så att jag kunde få lite hjälp av henne och se var jag var i öppningsfasen.

Vi tog en Bolt till sjukhuset och jag blev inskriven kl 14.35. Jag blev uppkopplad till CTG-mätaren och fick min första intravenösa påse antibiotika. Jag var GBS-positiv denna gång så därför skulle jag få två påsar med antibiotika några timmar innan krystvärkarna var planen, men det hann vi inte med. 

Jag blev väldigt förvånad att höra att jag var öppen 6 cm vid 14.50 och därefter gick det fort utan att jag visste om det. Vi fick komma in till förlossningsrummet, som min doula hade bokat åt mig när vi var på väg in. Det finns vanliga förlossningsrum och sedan finns det “above standard” förlossningsrum som man får betala för själv och de rummen är större, har kök och en soffa, samt väldigt fina badrum.

The CTG measurement was to continue in the room so I took a few contractions standing up hooked up to the CTG monitor, but felt tired in my legs so I asked to lie down for a while. I had just finished the first bag of antibiotics and was about to get the second bag when the next phase suddenly started.

In the middle of a contraction, the water suddenly broke and the contraction turned into a strong urge to push. I shouted to the midwife that I needed to push and in this first push our son’s head came out. Almost the entire shoulders came out on the second push and little brother was out on the third one. The water broke at 15.53 and Alvar was born at 15.55, so the whole work pushing him out only took 2 minutes.

It went so fast that the midwife had to run and shout for the doctor to come and she only had time to put on one glove to catch little brother before he was out.

Little brother was big. He weighed 4250 grams and was 51 cm long, so our little one turned out to be the biggest one I have given birth to. 


CTG-mätningen skulle fortsätta inne på rummet så jag tog några värkar stående där, men kände mig väldigt trött i benen så jag bad om att få lägga mig på britsen. Jag hade precis blivit klar med första antibiotikapåsen och skulle få en andra när nästa fas plötsligt startade.
Mitt i en värk så gick plötsligt vattnet och värken förvandlades till en krystvärk. Jag ropade till barnmorskan att jag behövde krysta och i denna första krystvärk så kom huvudet ut. Vid nästa krystvärk så kom nästan hela axlarna ut och på den tredje krystvärken var lillebror ute. Vattnet gick 15.53 och Alvar är född 15.55 så hela krystvärksarbetet tog 2 minuter. 

 Det gick så fort att barnmorskan fick springa och ropa på att läkaren skulle komma och hon hann bara få på sig en handske för att ta emot lillebror innan han var ute. 

Lillebror var stor och han vägde 4250 gram och var 51 cm lång så vår minsting visade sig vara den störste som jag fött ut. Trots den snabba förlossningen så sprack jag nästan inget. Bara två små stygn blev resultatet av att föda ut en 4.2 kilos pojke på 2 minuter.

We had two names for our little brother before the birth and we both thought it was an Alvar who had come to us so that is his name. We stayed for seven hours after he was born because the doctors wanted to check his blood sugar hours after the birth as I had gestational diabetes in the last trimester. His blood sugar was good so we could go home at 10.30 pm to big sister, big brother, grandmother and Nattaj.


Vi hade två namn till lillebror inför förlossningen och vi båda tyckte att det var en Alvar som hade kommit till oss så det är hans namn. Vi stannade i sju timmar efter att han fötts för att läkarna ville kolla hans blodsocker timmarna efter förlossningen då jag hade graviditetsdiabetes under sista trimestern. Blodsockret var bra så vi fick åka hem igen kl 22.30 till storasyster, storebror, mormor och Nattaj. 

Increasing our family – the third pregnancy

The first trimester is over and the countdown to when baby number 3 is joining our family has begun. We have now announced that we are expecting a child again, so then it felt right to also dust off our old blog to be able to keep the same documentation of this pregnancy as for our first two children.


Första trimestern är över och nedräkningen till att nummer 3 ansluter till vår barnaskara har börjat. Vi har nu gått ut med att vi väntar barn igen så då kändes det rätt att även damma av vår gamla blogg för att kunna föra en likadan dokumentation över denna graviditet som för våra två första barn.

The first twelve weeks

The first thing that happened was that I thought I was having an anovulatory cycle (one month without ovulation, which is normal) so twelve days passed before I even took a pregnancy test and I was pretty sure the test would be negative as well. It didn’t take many seconds before the test showed positive and that shock cannot be described. I didn’t believe the test at first and it took a few days before the test response had sunk in and I dared to trust the result.

I had no obvious symptoms this time, other than that I swelled up and put on a lot of weight very early (+5 kg in just a week or so). Then came the nausea and vomiting in week 7 and it was almost as bad as when I was expecting our first born, Othilia. It lasted until the twelfth week. The food aversion also came and it lasted as long as the nausea and vomiting. Now I’ve been able to start longing for certain dishes again, before it was mostly about finding something to eat that didn’t trigger vomiting.

Me and the children got sick when I was in week 7 and it was a prolonged illness that ravaged for two weeks and it was not fun to be sick at the same time as I was early in the pregnancy. The days were all about phlegm, snot, cough, fever and vomiting, as well as a fatigue that was not of this world.


Det första som hände var att jag trodde att jag hade en anovulatorisk cykel (en månad utan ägglossning, vilket är normalt) så det hann gå tolv dagar över tiden innan jag ens tog ett graviditetstest och jag var tvärsäker på att testet skulle bli negativt också. Det tog inte många sekunder innan testet visade positivt och den chocken går inte att beskriva. Jag trodde först inte på testet och det tog några dagar innan testsvaret hade sjunkit in och jag vågade lita på det.

Jag hade inga tydliga symtom denna gång, mer än att jag svullnade upp och lade på mig mycket vikt väldigt tidigt (+5 kg på bara någon vecka). Sedan kom illamåendet och kräkningarna i vecka 7 och det var nästan lika illa som när jag väntade vår förstfödda, Othilia. Det höll i sig ända till den tolfte veckan. Mataversionen kom också och det höll i sig lika länge som illamåendet och kräkningarna. Nu har jag kunna börja längta lite efter vissa maträtter igen, innan var det mest att hitta något att äta som inte triggade kräkningar.

Jag och barnen blev sjuka när jag var i vecka 7 och det var en långdragen sjuka som härjade i två veckor och det var inte roligt att vara sjuk samtidigt som jag var tidigt inne i graviditeten. Dagarna handlade bara om slem, snor, hosta, feber och kräkningar, samt en trötthet som inte var av denna värld.

Ultrasound week 9

I made an initial appointment with my OB/GYN at week 9 and there this slightly unbelievable pregnancy was finally confirmed to be real and that the fetus was growing in the right part of the belly and had a heartbeat. I go to the same doctor I went to when I carried Ossian in my womb. Partly because I think he is thorough, but also because he is listed as one of the doctors you can contact if you want to do a Panorama test, a so-called NIPT (Non-invasive prenatal test). Considering my age at the time of this pregnancy, it is something that I want to have performed and then I can do the test with someone I trust. More on that in the next post.

Hello little bean! We are so glad that you have chosen to come to us this winter!
Hello little bean! We are so glad that you have chosen to come to us this winter!

Jag bokade in ett första träff hos min OB/GYN i vecka 9 och där kunde denna smått otroliga graviditet äntligen bekräftas att den var verklig och att det fostret växte i rätt del på magen och hade ett hjärtljud. Jag går till samma läkare som jag gick till när jag bar Ossian i magen. Dels för att jag tycker att han är noggrann, men också för att han är listad som en av läkarna man kan kontakta om man vill göra ett Panoramatest, ett så kallat NIPT (Non-invasive prenataltest). Med tanke på min ålder vid denna graviditet så är det något som jag vill göra och då kan jag göra testet hos någon som jag har förtroende för. Mer om det i nästa inlägg.

The second pregnancy part VII – The last weeks of pregnancy and weeks of hard anxiety finally disappeared

It’s the last week before the due date and this blog post will be the last one before little brother is here. I would like to briefly tell you about the weeks after the turning attempt and what it has done for my mental health.

In the end of February, the Czech Republic closed down even more than they had already done and the weeks went by. March came and I went into the last month of pregnancy and felt that the coming birth had become even more uncertain than it had been before and the big question was who would take care of Othilia when it was time to go to the hospital. The heavy lockdown was extended in mid-March and now it looked highly uncertain whether our plan A for Othilia could be implemented at all. Our Plan B had already been locked out from the Czech Republic and it all depended on when the hard restrictions would ease for  them to return home. We had received a helping hand at the beginning of March when I was so anxious about what to do with Othilia, so by then we at least also had a plan C, but no plan D.

In mid-March, Plan C announces that the mother in the family tested positive for corona and they were now in quarantine until the end of March. We simply had to wait and see if the rest of the family would be tested positive and thus the quarantine would be extended until mid-April if that was the case.

It was extremely uncertain what it would look like in April for us and I had to choose the nearest hospital to try to reduce my anxiety and mentally start preparing for the birth, but this also meant that it was a foreign place for me to give birth in as this was not the hospital we welcomed Othilia to the world. The hard lockdown had also meant that no tours were made at the Bulovka Hospital before the birthing, so there were no opportunities to get acquainted with the premises or meet the staff who work there beforehand. However, the Bulovka hospital has a 3D-tour of the maternity ward that I used, but the biggest anxiety comes from not knowing what kind of people are working there.

The big question was who would take care of Othilia while we were at the hospital.

Nu är det den sista veckan innan beräknat födelsedatum och detta inlägg blir det sista innan lillebror är här. Jag skulle vilja kort berätta om veckorna efter vändningsförsöket och vad det har gjort för min mentala hälsa. 

I slutet av februari så stängde Tjeckien ned ännu mer än vad de redan hade gjort och veckorna gick. Mars kom och jag gick in i sista gravida månaden och kände att den kommande förlossningen hade blivit ännu mer osäker än vad den redan varit innan angående vem det var som skulle ta hand om Othilia när det väl var dags. Den hårda nedstängningen förlängdes i mitten av Mars och nu såg det högst osäkert ut om vår plan A för Othilia skulle kunna genomföras överhuvudtaget. Vår plan B hade redan blivit utestängda från Tjeckien och allt berodde på när de hårda restriktionerna skulle lätta för att de skulle kunna återvända hem. Vi hade fått hjälp i början av mars då jag hade sådan ångest över hur vi skulle göra med Othilia, så vi hade iallafall en plan C, men ingen plan D.

I mitten av mars meddelar plan C att mamman i familjen testat positivt för corona och var nu i karantän till slutet av mars. Vi fick helt enkelt vänta och se om resten av familjen skulle testas positivt och därmed skulle karantänen förlängas in till mitten av april om så var fallet.

Det var oerhört ovisst för hur det skulle se ut i april för oss och jag blev tvungen att välja det närmaste sjukhuset för att försöka minska på min ångest och mentalt börja förbereda mig för förlossningen, men detta innebar också att det var främmande mark att föda på då detta inte var det sjukhus som vi välkomnade Othilia vid. Den hårda nedstängningen hade också gjort att inga rundvisningar gjordes på Bulovkasjukhuset innan förlossning, så det fanns inga möjligheter att bekanta sig med lokalerna eller träffa personalen som arbetar där innan. Bulovkasjukhuset har dock en 3D-rundtur av förlossningsavsdelningen som jag använt mig av, men den stora ångesten kommer från att inte veta vad för sorts personer det är som arbetar där. 

The anxiety is lifted and the pieces falls into place

The Week 37 registration came and little brother was still in the breech position, which in itself also contributed to my anxiety, but it was in the end this situation that finally resolved much of my anxiety. The turning attempt was made in the maternity ward and thus I had the opportunity to spend 1.5 days there and get a feeling of the atmosphere and meet doctors and midwives who work there. 

There was a very calm atmosphere in the maternity ward and the energy between the staff who work there contributes completely to this calmness. I do not understand much Czech, but I have spent enough time in the country to be able to listen to body language and tone of their voices when Czech people speak and what I felt was a friendly and familiar atmosphere between the staff members and also towards me as a non-Czech speaking patient in the ward. It felt very promising.

The turning attempt was successful and now a calmness manifested in me which got even deeper when our plan C happily informed us that the whole family was now out of quarantine. The pieces fell slowly into place.

Now it seems that the hard restrictions in the Czech Republic will be lifted on April 12 and that means that our plan B now could come home. The closer we get to the estimated date of birth without set backs, the greater the possibilities that plan A also can come.

April came and we could have a calm Easter knowing that everything had come together for us before the birth.

Vecka 37 registreringen kom och lillebror låg fortfarande i säte, som i sig också bidrog till ångesten, men det var tillslut denna situation som till slut löste upp mycket av min stress. Vändningsförsöket gjordes på förlossningsavdelningen och därmed fick jag möjlighet att spendera 1.5 dagar där och känna av atmosfären och möta läkare och barnmorskor som arbetar där. Det var en väldigt lugn stämning i förlossningsavdelningen och energin mellan personalen som arbetar där bidrar helt till detta lugn. Jag förstår inte så mycket tjeckiska, men jag har spenderat tillräckligt mycket tid i landet för att kunna lyssna av kroppsspråk och tonläge när tjecker pratar och vad jag kände var en vänlig och familjär stämning mellan personalen och även gentemot mig som patient på avdelningen. Det kändes väldigt lovande.
Vändningsförsöket för lillebror lyckades och nu inföll sig ett lugn i mig som cementerades när vår plan C glatt meddelade oss att hela familjen nu var ute ur karantänen. Bitarna föll sakta på plats.

Nu verkar det som om de hårda restriktionerna i Tjeckien lyfts den 12:e april och det betyder att vår plan B skulle kunna komma hem. Ju närmare vi kommer beräknat födelsedatum utan motgångar så ökar även möjligheterna för att plan A även kan komma. 

My status weeks 37-40

The last weeks of pregnancy have been really good for my mind when the anxiety went away. I’m not in any pain, I can still move around easily and I sleep well. The turning of little brother triggered some painful pre-contractions, which were not regular or frequent, but since this week they have completely disappeared. This week I have also entered week 40 and with that, my belly has dropped significantly and the activity inside has decreased.

Tired look, but feeling strong!

De sista veckorna av graviditeten har varit riktigt bra för mitt mående då ångesten släppt. Jag har inte ont någonstans, har lätt att röra på mig fortfarande och får sova ordentligt. Vändningen av lillebror triggade lite smärtsamma förvärkar, som dock inte var regelbundna eller frekventa, men sedan denna vecka så har de helt försvunnit. Denna vecka har jag även gått in i vecka 40 och med det så har magen sjunkit betydligt och aktiviteten där inne har gått ned.

It feels as if it is the calm before the storm and that we are now playing the waiting game. Soon little brother will be here.
Parts I, II , III, IV , V and VI of this pregnancy story are now available as links.


Det känns som om det är lugnet före stormen och att vi nu går i väntans tider. Snart är lillebror här. 
Del I, II, III, IV , V och VI av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.

The second pregnancy part VI – turning of a breech baby

I registered at the Bulovka hospital in week 37 and on this registration it turned out that little brother was still in breech position despite all the housewife and yoga tips I have tried in recent weeks.

This, together with the large blood loss that occurred during Othilia’s delivery, meant that I was now classified as a high-risk pregnancy and had to go to the high-risk ward in the delivery part of the hospital until the birth.


Jag registrerade mig vid Bulovka i vecka 37 och på denna registrering visade det sig att lillebror fortfarande låg i sätesbjudning trots alla husmors- och yogatips jag har provat under de senaste veckorna. 

Detta tillsammans med den stora blodförlusten under Othilias förlossning gjorde att jag nu klassas som en högriskgraviditet och får fram till förlossningen gå till högriskavdelningen på förlossningsdelen av sjukhuset. 

The entrance to the birthing ward and high risk pregnancy facility at Bulovka.

To turn a breech baby

My midwife has connected me with a lovely doula who works at Bulovka, and she was with me at the registration and could hear that I was referred to the high-risk department. The doula made sure that I got an appointment booked at the high-risk ward that day of the week when a well-known and highly skilled doctor is stationed at the high-risk ward. That doctor has a very good reputation for his careful and successful turns of breech babies so I was happy to have my doula with me who knows the staff in the maternity ward.

One week after my  registration appointment, it was time to come back to be assesed if a turning attempt would be possible. I really liked the doctor, I received a very good treatment and the examination went smoothly. The doctor gave me a 70% chance of succeeding with the turn so the next day (in week 37+1) it was time to try to turn little brother to a head down position.

The turning appointment began with a ctg-monitoring, then a peripheral venous catheter was put in, blood samples were taken and a corona test was performed, which was negative. Then I had to lie down on the hospital bed and a drug was continousely put in my peripheral venous catheter to relax the abdominal muscles during the actual turn. Then there were two doctors, of which the doctor who was responsible for the turn was the one I met in the high-risk ward and the other doctor was holding the ultrasound device so that they could constantly follow what was happening inside the uterus.

My responsibility was, despite palpitations (from the drug) and enormous pressure, just to be calm, relax and breathe, which was easier said than done when someone digs their hands deep into your stomach from the outside. It was a huge pressure in the abdomen and the closest I come to a description of the feeling is a really hard Thai massage, one that you just wait for to be over. However, this procedure should not hurt and it didn’t for me.

The doctor was incredibly gentle and took small steps in the movements so I felt well taken care of. First, the doctor had to dig his hand under little brother’s butt, which was deep in my pelvis. Thereafter, a movement of little brother’s lower body parts upwards in the abdomen began. Then the doctor took his other hand and buried it between my left rib cages and little brother’s head. This movement was the one that took the longest, to get little brother’s head off from under my left chest. When little brother’s head was loose, the doctor began to gently rotate little brother 180 degrees and then let little brother’s head slide downward in the abdomen. Little brother’s head ended up in my left groin so the last thing that happened was that the doctor had to center little brother’s head in my pelvis. Then the turn was complete. A final sweep with the ultrasound was done to see the status of little brother (who slept through the entire turn), placenta and umbilical cord. It all took 10 minutes, but it felt much longer for me.

Ctg-monitoring before the turn.

Min barnmorska har kopplat ihop mig med en trevlig doula som själv arbetar på Bulovka, och hon var med mig vid registreringen och fick höra att jag blev vidareskickad till högriskavdelningen. Då såg hon till att jag fick tid inbokad vid högriskavdelningen den dagen i veckan då en erkänt duktig läkare är stationerad på högriskavdelningen. Den läkaren har ett väldigt gott rykte med varsamma och lyckade vändningar så jag var glad att ha min doula med mig som känner personalen på förlossningsavdelningen. 

En vecka efter registreringen så var det dags att komma tillbaka och bli bedömd om ett vändningsförsök skulle vara möjligt. Jag fick träffa denna läkare och jag fick ett väldigt bra bemötande och undersökningen gick smidigt. Läkaren gav mig 70% chans att lyckas med vändningen, så dagen efter ( i vecka 37+1) var det dags att försöka vända lillebror rätt. 

Vändningsbesöket började med en ctg-mätning, sedan sattes en infart, blodprover togs och ett coronatest gjordes som var negativt. Sedan fick jag lägga mig på britsen och ett dropp med läkemedel sattes i infarten för att relaxera bukmuskulaturen under själva vändningen. Sedan var det två läkare, varav den läkaren som var ansvarig för vändningen var den jag träffade på högriskavdelningen och den andra höll i ultraljudsapparaten för att hela tiden följa vad som hände inne i livmodern.

Mitt ansvar, trots hjärtklappning (orsakad av läkemedlet) och ett enormt tryck, var bara att vara lugn, slappna av och andas, vilket var lättare sagt än gjort när någon gräver ned sina händer djupt in i ens mage utifrån. Det var ett enormt tryck i buken och det närmaste jag kommer i beskrivning av känslan är en riktigt hård thailändsk massage, en sådan som man bara väntar på ska vara över. Detta ska dock inte göra ont och det gjorde det inte heller för mig. 

Läkaren var otroligt varsam och tog steg för steg i små rörelser så jag kände mig väl omhändertagen. Först fick läkaren gräva ned sin hand under lillebrors rumpa som låg djupt nere i mitt bäcken. Därefter påbörjades en förflyttning av lillebrors nedre kroppsdelar uppåt i magen. Sedan tog läkaren sin andra hand och grävde ned den mellan mitt vänstra revben och lillebrors huvud. Detta var det som tog längst tid, att få loss lillebrors huvud från under min vänstra bröstkorg. När lillebrors huvud var loss så började läkaren försiktigt att rotera lillebror 180 grader och sedan låta lillebrors huvud glida nedåt i magen. Lillebrors huvud hamnade i min vänstra ljumske så det sista som hände var att läkaren fick centrera lillebrors huvud i mitt bäcken. Sedan var vändningen klar. Ett sista svep med ultraljudet gjordes för att se status på lillebror (som sov sig igenom hela vändningen), placenta och navelsträng. Det hela tog 10 minuter, men det kändes mycket längre för mig.  

Monitoring of me and little brother

I was put under observation after the successful turn with two rolled up sheets on each side of my abdomen. The sheets were there to physically prevent little brother from turning back. I got a bed in the waiting room at the maternity ward and was connected to a ctg the first hour after the turn.

A turn is not risk-free, the statistics said that 1/200 turn attempts ends with an emergency caesarean section and the birth itself starts for about 1/1000 pregnant women after turning of breech babies. This is also why they wait to make the turn to these weeks of pregnancy. The child must be sufficiently developed to cope well outside, but not large enough so that a turn cannot be carried out because the space in the uterus is too small and the amount of amniotic fluid has decreased.

After the first ctg measurement, which went without complications, I had to rest for 2 hours. I was allowed to leave the hospital if I wanted to, but I gratefully stayed. It was a huge effort for my heavily pregnant body to make the turn so I just wanted to rest during this time. Then it was time for a second ctg measurement and it also lasted for an hour. It went without any complications and now it was 4 hours after the turning of little brother and I showed no signs that the birth would have started or any bleeding, so then I was allowed to go home to sleep. The next day I went back to the hospital for a visit in the morning and there was another ctg monitoring, this time for only 40 minutes. A doctor then did an ultrasound and saw that little brother’s head was still down and then they could finally declare that little brother’s turn was successful and without complications.

Exhausted and shaking, but I was happy to be here and with little brother successfully turned head down.

Jag blev satt under observation efter den lyckade vändningen med två ihoprullade lakan på varsin sida av magen. Lakanen var där för att fysiskt hindra lillebror från att vända tillbaka. Jag fick en säng i förlossningsavdelningens väntsal och var uppkopplad till en ctg första timmen efter vändningen.
En vändning är inte riskfri, statistiken sa att 1/200 vändningsförsök slutar med ett akut kejsarsnitt och själva förlossningen startar för ca 1/1000 gravida vid vändningsförsök. Det är också därför de väntar med att göra vändningen till dessa veckor av graviditeten. Barnet ska vara tillräckligt utvecklat för att klara sig bra utanför, men inte tillräckligt stor för att en vändning inte ska kunna genomföras för att utrymmet är för litet och mängden fostervatten är lägre. 

Efter första ctg-mätningen som var utan komplikationer så fick jag vila 2 timmar. Jag fick lämna sjukhuset om jag ville, men jag stannade tacksamt kvar. Det var en enorm ansträngning för min höggravida kropp att göra vändningen så jag ville bara vila under denna tid. Sedan var det dags för ctg-mätning nr 2 och den varade också i en timme. Den skedde också utan några komplikationer och nu hade det också gått 4 timmar efter vändningen och jag visade inga tecken på att förlossningen skulle ha startat eller någon blödning, så då fick jag åka hem för att sova hemma denna natt. Dagen efter var jag kallad på återbesök på morgonen och där blev det ännu en ctg-övervakning, denna gång i endast 40 minuter. En läkare gjorde sedan ultraljud och såg att lillebrors huvud fortfarande låg nedåt därefter konstaterade de att lillebrors vändning varit lyckad utan komplikationer.

Now spring is here and the birth month of little brother. I can start to look forward to the coming birthing now when a lot of my anxiety has been dissolved.

Several worries had now disappeared for me and I began to feel ready for the birthing. More about my worries in the next post.

Parts I, II , III, IV and V of this pregnancy story are now available as links.


Flera orosmoment hade nu försvunnit och jag började känna mig redo för en förlossning. Mer om orosmomenten i nästa inlägg.

Del I, II, III, IV och V av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.

The second pregnancy part IV – Vitamin D, Corona lock down and a 3D ultrasound

I didn’t feel so good when we went into December and the Christmas month. The nausea and aversions had returned and now a great fatigue also returned. I suspected that I was not getting enough iron because I couldn’t eat that much meat, but I was too tired to go test myself. I found iron deficiency to most likely be the cause of my fatigue so I started with iron supplements and already after a week on iron supplements I felt fit enough to take me to a test site. It was not just iron levels I want to keep track of now during this pregnancy.

Christmas decorations and preparing for yule at our home.

Jag mådde inte så bra när vi gick in i december och julmånaden. Illamåendet och aversionerna hade kommit tillbaka och nu kom även den stora tröttheten tillbaka. Jag misstänkte att jag inte fick i mig tillräckligt med järn då jag inte kunde äta så mycket kött, men jag var för trött för att gå att testa mig. Jag fann järnbrist mest sannolikt så jag började med järntillskott och redan efter en vecka på järntillskott kände jag mig tillräckligt pigg för att ta mig till ett testställe. Det var inte bara järnnivåer jag vill hålla koll på nu under graviditeten.

Week 24 examination and vitamin D

When it was time for the week 24 check-up, I had declined to do it through my obgyn clinic. It was just a general check of blood pressure and blood tests that would be done in that case and I felt that I could arrange this myself. I measure blood pressure and blood glucose levels from home, as well as protein in urine at a slightly later stage in the pregnancy, and a blood test I can do through a private company (Prevedig) where it goes quickly and smoothly (have written about the whole procedure in a previous post).
The fatigue turned out to be iron deficiency and everything else looked good so I could go into the Christmas holidays with a clear conscience.

The most important test for me was to see that I eat enough vitamin D3, it is both for protection against Corona and my immune system, but also for the baby’s development and my aging.

I have been eating 6000 IU vitamin D3 (150 micrograms) per day since the beginning of the autumn and the important thing is not the amount of supplement you eat, but what concentration you have in the blood of 25-hydroxyvitamin D3 (the metabolite of vitamin D3 that is actually transported in the blood). Both me and Pontus carry mutations that result in our livers not converting vitamin D3 to 25-hydroxyvitamin D3 in the same amount as in others. Some of the vitamin D3 we eat or get through the sun goes straight through the liver via the bile out with the feces.

I have eaten 6000 IU (150 micrograms) of vitamin D3 per day during the darker part of the year and it has been shown that this dose is good for me. I have been stable at about 42 ng/ml over this time and I’m exactly where I want to be with the concentration of 25-hydroxyvitamin D3 in the blood as the optimal dose is between 40-60 ng/ml. For protection against Corona, you should also be above 40 ng/ml and absolutely not below 30 ng/ml, so it is important to look at your levels ​​in the blood over time and adjust your intake of vitamin D3 so that it suits you. Excessive levels of vitamin D are also harmful.

December and the sun will not give you any vitamin D in this part of the world!

När det var dags för vecka 24-kontrollen så hade jag tackat nej till att göra den via min obgyn-klinik. Det vara bara en allmän kontroll av blodtryck och blodprov som isåfall skulle göras och det kände jag att jag kunde ordna själv. Blodtryck och glukosmätningar sköter jag hemifrån, samt även protein i urin vid ett lite senare stadie i graviditeten, och ett blodprov kan jag göra via ett privat företag (Prevedig) där det går snabbt och smidigt (har skrivit om hela proceduren i ett tidigare inlägg).
Tröttheten visade sig vara järnbrist och allt annat såg bra ut så jag kunde gå in i julhelgerna med gott samvete.


Det viktigaste testet för mig var att se att jag äter tillräcklig mängd vitamin D3, det är både för skydd mot Corona och mitt immunförsvar, men också för barnets utveckling och mitt åldrande. 

Jag har sedan början på hösten ätit 6000 IU vitamin D3 (150 mikrogram) per dag och det viktiga är inte mängden du stoppar i dig utan vad för koncentration du har i blodet av  25-hydroxyvitamin D3 (metaboliten av vitamin D3 som faktiskt transporteras i blodet). Både jag och Pontus bär på mutationer som gör att vår lever inte omvandlar vitamin D3 till 25-hydroxyvitamin D3 i samma mängd som hos andra. En del av det vitamin D3 vi äter eller får genom solen åker rätt igenom levern via gallan ut med avföringen.

Jag har ätit 6000 IU (150 mikrogram) vitamin D3 per dag under mörkare delen av året och det har visat sig att den dosen är bra för mig. Jag har legat stabilt på ca 42 ng/ml över denna tid och jag är precis där jag vill vara med koncentrationen av 25-hydroxyvitamin D3 i blodet då den optimala dosen ligger på mellan 40-60 ng/ml. För skydd mot Corona ska du även ligga på över 40 ng/ml och absolut inte under 30 ng/ml, så det är viktigt att titta på dina värden i blodet över tid och justera ditt intag av vitamin D3 så att det passar dig. För höga doser vitamin D är också skadligt.

Being pregnant during Corona lock down

For me, the Corona Restrictions have not affected me that much. Although the Czech Republic has been more or less closed since October, all visits by my midwife or to my obgyn clinic have worked smoothly and Pontus has been present on all visits. The mask restrictions are only in spaces where you can not keep more than 2 meters between each other and in our part of Prague it means we only need to use a mask in the public transportation system or in the shops. The worst thing is what a lock down is doing to the psyche and we get depressed from being trapped for this long.
The big question will be the birth as it has gone back and forth here in the Czech Republic whether one’s partner can attend or not. We will see what the situation looks like in April and I have some options depending on what any restrictions look like then. I want both my husband and my midwife with me to the birthing center so we have to see which alternative I decide to go with in the end.

This is what lock down is for us right now.

För mig har Coronarestriktionerna inte påverkat mig så mycket. Även om Tjeckien har varit mer eller mindre nedstängt sedan oktober så har alla besök av barnmorska eller hos obgynkliniken fungerat smidigt och Pontus har varit med på alla besök. Masktvånget är bara i utrymmen där man inte kan hålla mer än 2 meter mellan varandra och i vår del av Prag betyder det av vi bara behöver använda mask i lokaltrafik eller i affärer. Det som är värst  är psyket och man blir deprimerad av att vara instängd så här länge.
Det stora frågetecknet kommer vara förlossningen då det gått fram och tillbaka här i Tjeckien om ens partner kan vara med eller inte. Vi får se hur läget ser ut i April och jag har en del alternativ beroende på hur eventuella restriktioner ser ut då. Jag vill ju ha både min man och min barnmorska med mig så vi får se vilket alternativ jag bestämmer mig för i slutändan. 

The end of the second trimester and 3D ultrasound

The nausea and aversions eased again after week 24 and I was able to enjoy the last part of the second trimester. Little brother is active in the stomach now and I have been able to feel proper movements since week 18. Othilia was also calm in the stomach, but I think that little brother is calmer than her. It is rare that I feel proper kicks from him and the activity from little brother comes from the fact that he occasionally moves in his cocoon. We’ll see if he keeps that personality outside the womb as well.

I ended the second trimester with a +8 kg (17.6 lbs) on the scale, a blood pressure on its way to normal and a 3D ultrasound in week 28 to see if we could see more of little brother than we did during the week 20 ultrasound. Unfortunately, little brother didn’t want to reveal his face this time either. At least we got to see a nice heart, hands and feet, as well as an ear. Everything looked good in his development and that is the most important thing. Now there are only three months, or less than 100 days, left before we get to see him anyway.

I’ve been so bad at taking pictures during this pregnancy, so I have to make it up in writing. This is me at 27 weeks pregnant with our second child and the scale says +8 kg.

Illamåendet och aversionerna lättade igen efter vecka 24 och jag kunde njuta av sista delen av den andra trimestern. Lillebror är aktiv i magen nu och jag har kunnat känna ordentliga rörelser sedan vecka 18. Othilia var också lugn i magen, men jag anser nog att lillebror är lugnare. Det är sällan som jag känner ordentliga sparkar utan aktiviteten från lillebror kommer med från att han då och då rör sig i sin kokong. Vi får se om han behåller den personligheten även utanför livmodern.  

Jag avslutade den andra trimestern med ett +8 kg på vågen, ett blodtryck på väg till det normala  och ett 3D-ultraljud i vecka 28 för att se om vi kunde få se av lillebror än vad vi gjorde under vecka 20 ultraljudet. Tyvärr ville lillebror inte visa sig denna gången heller. Vi fick iallafall se ett fint hjärta, händer och fötter, samt ett öra. Allt såg bra ut i hans utveckling och det är vad som är huvudsaken. Nu är det bara tre månader eller mindre än 100 dagar kvar innan vi får se honom ändå. 

Little brother at week 28 and hiding his face with both hands and feet.

We say hello to the third trimester and I have at least caught up to present time here on our blog. Parts I, II and III of this pregnancy story are now available as links.


Vi säger hej till tredje trimestern och nu är jag iallafall ifatt tidsmässigt på vår blogg. Del I, II och III av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar. 

The second pregnancy part II – it is a boy and choosing a maternity hospital

I left you in the previous post with a ticking heart in week 9 and a loose plan for this pregnancy. I came back to the obgyn clinic the following week to take a blood sample before the KUB test (combined ultrasound and biochemical test) to see the risk of carrying a child with, among other things, trisomy 21.


Jag lämnade er i förra inlägget med ett tickande hjärta i vecka 9 och en lös plan för graviditeten. Jag kom tillbaka till obgyn-kliniken veckan efter för att ta ett blodprov inför KUB-testet för att se risken för att bära ett barn med bland annat trisomi 21.

Week 12 ultrasound

The week 12 ultrasound went very well and I had an obgyn doctor who was very knowledgeable and thorough. It was also at this ultrasound that we clearly saw that it was a little boy lying in there growing. Let’s just say that we were not able to avoid seeing what gender our baby had.

As I’m 37 years old when I’m expecting child number 2, I had plans to do the Panorama test, an extended genetic test, if the week 12 ultrasound did not look excellent. The calculated risk of trisomy 21 in this case was 1:10 000 (it is 1:190 for my age) and I was also told by my obgyn that he rarely met pregnant women my age who had such good values ​​on all the markers they look at. I felt that the Panorama test was unnecessary after hearing all that. Instead, I would agree to do the triple test through my obgyn clinic to investigate the risks of the other two trisomies (13 and 18), among a few other genetic defects, a few weeks later.

Now that everything looked good, we could also go public with the happy news that we were expecting a little brother to join our family in the spring of 2021.

Little brother at week 12!

Vecka 12 ultraljudet gick väldigt bra och jag hade en obgyn-läkare som var väldigt kunnig och noggrann. Det var även vid detta ultraljud som vi klart och tydligt såg att det var en liten pojke som låg där inne och växte. Låt oss bara säga att vi inte kunde undvika att se vilket kön vår bebis hade.

Då jag är 37 år nu när jag väntar barn nummer 2 så hade jag planer på att göra Panoramatestet, ett utökat genetiskt test, om vecka 12 ultraljudet inte såg utmärkt ut. Jag kände dock att det inte behövdes efter att få reda på att den uppmätta risken för trisomi 21 i detta fall var 1:10 000 (ligger på 1:190 för min ålder) och att jag från min obgyn fick höra att det var sällan han träffade gravida kvinnor i min ålder som hade så bra värden på alla markörer de tittar på. Istället skulle jag acceptera att göra trippeltestet via min obgyn-klinik för att undersöka riskerna för de två andra trisomierna (13 och 18), samt några andra genetiska defekter, några veckor senare. 

Nu när allt såg bra ut så kunde vi även gå ut med den glada nyheten att vi till våren 2021 väntade en liten bror till familjen.

Ulrika’s family came to visit us in late September and Othilia got the honor of telling them that she would become a big sister! Thank you Rebecca for this lovely photo!

My status during the first trimester

Between week 6 and week 12/13 I felt very low. I experienced another type of nausea and aversion that I didn’t experience with my previous pregnancy. With Othilia, I vomited every day and was triggered by many odors, but the nausea was not constant. After vomiting, I usually felt pretty good. This time I didn’t vomit once, but had nausea that was far up my throat all the time. This time I didn’t have a problem with the smell of coffee, however, I could not stand either the smell or taste of red meat. I have had more aversions this time around, but the strongest was the one towards red meat.

The fatigue was not of this world this time either. But now I had a two-year-old as well, so I want to say that I was much more tired this time than when I carried Othilia.
I started to feel better after week 12/13 and I got a few weeks of well-being before the nausea struck again. More about that in the next blog post.

Othilia turned two during those days of nausea and fatigue. We managed to create a lovely birthday party for her even though I wasn’t feeling well. Thank you Caroline for such a lovely photo of our daughter.

Mellan vecka 6 och vecka 12/13 mådde jag väldigt dåligt. Jag upplevde en annan typ av illamående och aversion som jag inte upplevde med förra graviditeten. Med Othilia kräktes jag varje dag och triggades av många lukter, men illamåendet var inte konstant. Efter en kräkning mådde jag rätt så bra. Denna gång kräktes jag inte en enda gång, men hade ett illamående som satt långt upp halsen hela tiden. Denna gång hade jag inte problem med kaffedoften, däremot klarade jag inte av varken lukt eller smak av rött kött. Jag har betydligt fler aversioner denna gång, men den starkaste var den mot rött kött.  

Tröttheten var inte av denna värld heller denna gång. Nu hade jag dock en tvååring också, så jag vill säga att jag var mycket tröttare denna gång än när jag bar på Othilia. 
Jag började må bättre efter vecka 12/13 och jag fick några veckor av välmående innan illamåendet slog till igen. Mer om det i nästa blogginlägg.

Register at a maternity hospital

Depending on where in the Czech Republic the maternity hospital is located, the rules for registration may be different. For all maternity hospitals in Prague, registration opens on the day you enter week 14+0. You can not register earlier. For hospitals outside the Prague area, later registrations apply and I had to make a choice before week 14+0 which hospital I want to give birth to little brother in. I have so far counted 7 maternity hospitals located in or near Prague so I had research to do.

With Othilia, I had chosen Rakovnik, a hospital about an hour from where we live in Prague. Rakovnik is the maternity hospital with the absolute best reputation for what I was looking for. This time Rakovnik must be my second choice as I want to stay at home as long as possible before we go in as we now also have a little Othilia at home. Rakovnik also has a later registration, so depending on what the Corona situation looks like in April, I can always fall back on Rakovnik as a maternity hospital.

What I’m looking for is a place to give birth to a child that feels like a home birth, but that is located in a hospital area. I got that feeling at Rakovnik, but this time I needed to find a place closer to our home to welcome our little brother.

My first choice this time has fallen on Bulovka and their birthing center. There is a newly opened ward in the hospital area where midwives are responsible for the birth. At the same time, you are only a short way from the maternity ward at the hospital, where doctors are responsible for the birth and where you go if your birth suffers from complications. At the maternity center you can rent a maternity apartment and this is where I hope to go if no complications arise. I hope to have as good an experience here as I had at Othilia’s birth at Rakovnik.


Beroende på var i Tjeckien förlossningssjukhuset ligger så kan reglerna för inskrivning vara olika. För alla förlossningssjukhus i Prag så öppnar registreringen den dag du går in i vecka 14+0. Du kan inte skriva in dig tidigare. För sjukhus utanför Pragområdet gäller senare registreringar och jag behövde innan vecka 14+0 göra ett val för vilket sjukhus jag vill föda lillebror i. Jag har hittills räknat till 7 förlossningssjukhus som finns i eller i närheten av Prag så jag hade lite att göra. 

Med Othilia hade jag valt Rakovnik, ett sjukhus cirka en timme från Prag. Rakovnik är det förlossningssjukhus med absolut bäst rykte för vad jag letade efter. Denna gång får Rakovnik vara mitt andrahandsval då jag vill stanna så länge som möjligt hemma innan vi åker in då vi nu även har en liten Othilia hemma. Rakovnik har även en senare registrering så beroende på hur Corona-situationen ser ut i April så kan jag alltid falla tillbaka på Rakovnik som förlossningssjukhus

Det jag letar efter är en plats att föda barn på som känns som en hemförlossning, men som är på ett sjukhusområde. Den känslan fick jag på Rakovnik, men denna gång behövde jag finna en plats närmare vårt hem att välkomna vår lillebror.

Mitt försthandsval denna gång har fallit på Bulovka och deras förlossningscenter (birthing center). Det är en nyöppnad avdelning på sjukhusområdet där det är barnmorskor som är ansvariga för förlossningen. Samtidigt som du är ett stenkast från förlossningsavdelningen på sjukhuset där läkare är ansvariga för förlossningen och dit du kommer om din förlossning drabbas av komplikationer. På förlossningscentret kan man hyra en förlossningslägenhet och det är dit jag hoppas på att få komma om inga komplikationer uppstår. Jag hoppas på att få lika bra upplevelse här som jag hade vid Othilias födelse vid Rakovnik.

Bye for now! During a few weeks in October and beginnning of November I felt good and we could be outdoors exploring rural parts of the Czech Republic.

In order not to make the texts too long, I say goodbye for this post and welcome you to continue reading in part III a little later.


För att inte göra texterna för långa så säger jag hejdå för detta inlägg och välkomnar er att lite senare läsa fortsättningen i del III. 

 

The second pregnancy part I – Finding out and the first weeks of pregnancy

I want to try to document little brother’s pregnancy in the same way I did for Othilia, so I’m going to try my best to dust off our old blog. I’m now in the last days of the second trimester so it is time to write down what has happened in the last 27 weeks. Not easy, but I’ll give it a try.

With Othilia, it was pretty quick to get pregnant once we started trying and the nice plus on the stick came during the Christmas weekend in 2017 when we were in Cyprus and an expectant time began. With little brother it has taken a bit longer to get pregnant. Unfortunately, I had to stop breastfeeding Othilia when she was 19 months in the hope that my monthly cycle would return to normal. This time around, both ovulation tests and temperature measurements were used and they showed that I was on the verge of a too short luteal phase for a pregnancy to start (it was usually only 9 days for me). Even after I stopped breastfeeding, it did not get better, but the same cycle that I decided to support my luteal phase with a progesterone cream, what we wanted to happen would happened.

We were starting to wonder when a sibling would show up during the summer of 2020.

Jag vill försöka dokumentera lillebrors graviditet på samma sätt som jag gjorde för Othilia, så jag ska försöka damma av vår gamla blogg. Jag är nu i de sista dagarna av andra trimestern så det är dags nu att skriva ned vad som har hänt de senaste 27 veckorna. Inte lätt, men jag ska göra ett försök.

Med Othilia gick det rätt så snabbt att bli gravid när vi väl började försöka och det fina plusset på stickan kom under julhelgen 2017 när vi befann oss på Cypern och en förväntansfull tid började. Med lillebror har det tagit lite längre tid, vi fick tyvärr avsluta amningen för Othilia när hon var 19 månader i hopp att min cykel därefter skulle återgå till det normala. Denna gång användes både ägglossningstest och temperaturmätningar och de visade att jag hade på gränsen till för kort lutealfas (den var oftast bara 9 dagar) för att en graviditet skulle ske. Även efter avslutad amning så blev det inte bättre och samma cykel som jag bestämt mig för att hjälpa lutealfasen på traven med progesteronkräm så hände det vi ville skulle hända.

Finding out – August 1st

I had, by mistake, purchased a larger amount of extra sensitive pregnancy tests, so I started testing this cycle already at 8 days after ovulation. I wanted to see if it was the case that I became pregnant, but that it resulted in early miscarriages when my luteal phase was so short that a fertilized egg never had time to attach before it was flushed out with the endometrium (i.e menstruation).

Already in the morning of August 1 and day 9 after ovulation, we saw a faint positive pregnancy test and we were cautiously happy. Now we waited a few hours and then days to see if the “lilla fröet” (little seed) would be able to stay. The days went by and the pregnancy tests became more and more positive. We could breathe out for the moment, we had at least overcome the first obstacle in our way to a baby.

So hopeful, but also so cautious.

Jag hade råkat införskaffa en större mängd extra känsliga graviditetstest och jag började denna cykel testa redan från 8 dagar efter ägglossning. Jag ville se om det var så att jag blev gravid, men att det resulterade i tidiga missfall då min lutealfas var så kort så att ett befruktat ägg aldrig hann fästa innan det spolades ut med endometriet (dvs mens). 

Redan morgonen den 1 augusti och dag 9 efter ägglossning så fick vi se ett mycket svagt positivt graviditetstest och vi blev försiktigt glada. Nu väntade några timmar och sedan dagar för att se om det lilla fröet skulle klara av att stanna kvar. Dagarna gick och graviditetstesten blev bara mer och mer positiva. Vi kunde för tillfället andas ut, vi hade åtminstone klarat det första hindret i vår väg till ett litet barn.

First weeks of pregnancy with “ Lilla fröet” (the little seed)

With Othilia we had a spontaneity when we lived as nomads and we did the week 9 appointment in Athens (Greece) and the week 12 ultrasound in Torrevieja (Spain), but now we live in the Czech Republic so this time I will partly follow the Czech system.
Othilia was born in the Czech Republic and with her I had a wonderful private midwife who helped me through the end of pregnancy, birth and even afterwards with breastfeeding.
This time I wanted her by my side again so the first thing I did, when we could be sure that a pregnancy had started, was to contact and book her.

My first pregnancy-related meeting was with my midwife Marketá and she did go through and tell us what the Czech system looked like and how it worked. With that information, I was then able to make a loose plan on how I wanted the pregnancy to proceed.

Discussing the Czech system and planning my second pregnancy with my midwife.

Med Othilia så hade vi en spontanitet då vi levde som nomader och vi gjorde vecka 9 undersökningen i Athen (Grekland) och vecka 12-undersökningen i Torrevieja (Spanien), men nu bor vi i Tjeckien så denna gång kommer jag delvis följa Tjeckiens system. 
Othilia är född i Tjeckien och med henne så hade jag en underbar privat barnmorska som hjälpte mig igenom hela slutet av graviditeten, förlossningen och även efteråt med amningen.
Denna gång ville jag ha henne vid min sida igen så det första jag gjorde, när vi kunde vara säkra på att en graviditet hade startat, var att kontakta och boka henne.

Mitt första graviditetsrelaterade möte var med min barnmorska Marketá och hon fick gå igenom och berätta för oss hur det tjeckiska systemet såg ut och fungerade. Med den informationen kunde jag sedan göra upp en lös plan för hur jag ville att graviditeten skulle fortskrida. 

Private self-check up

In connection with the meeting with my midwife, I had also gone to a private lab to take an arsenal of tests, where especially vitamin d and thyroid status was most interesting at this point in the pregnancy. I carry a mutation that makes me need extra vitamin D supplement to get optimal blood levels of this vitamin, so it is extra important to review my vitamin D levels now during pregnancy and not just for protection against Corona or general aging.

When you come from Sweden, you appreciate the simplicity here in Prague when it comes to taking blood tests that you can do by yourself. Just print out the price list at the Prevedig website, mark the tests you want to order and then visit one of their blood test facilites during blood collecting hours and take a queue note. No appointment required (required though for Corona tests), it is cheap and you will receive your test result the same day. Some tests require you to be fasting beforehand so that is what you need to keep in mind before going there.

Corona times and blood samples are taken outdoors during the summer months.

I samband med mitt möte med barnmorskan så hade jag även tagit mig till ett privat labb för att ta en arsenal av prover, där speciellt vitamin d och tyreoidea (sköldkörtel) status var intressantast. Jag bär på en mutation som gör att jag behöver extra vitamin d för att få optimala blodnivåer av denna vitamin, så det är extra viktigt att se över mina vitamin d nivåer nu under graviditeten och inte bara för skydd mot corona eller allmänt åldrande. 

När man kommer från Sverige så uppskattar man enkelheten i att ta blodprover som man kan göra här i Prag. Det är bara att skriva ut prislistan hos Prevedig, pricka för de tester du vill beställa och sedan åka dit under deras provtagningstider och ta en kölapp. Ingen tidsbokning krävs (gäller dock ej för Corona-tester), det är billigt och du får ditt provsvar samma dag. Vissa prover kräver att man är fastande så det är det man måste tänka på. 

First Obgyn appointment – week 9

My midwife Marketá could recommend an Obgyn clinic in Prague 1 that had a good reputation and was known for knowing English so I turned to them to book a first meeting in pregnancy week 9 for enrollment and ultrasound to ensure a ticking heart in the right place in the abdomen. It was very quick and easy and since then I have booked one visit at a time with them.

It is normal in the Czech Republic that you have booked examinations every four weeks after pregnancy week 8 until it is time for the birth, then the hospital you have chosen takes over. Below is a chart of how a pregnancy is monitored here in the Czech Republic. However, I have chosen to have some of my check ups with my private midwife instead of my obgyn.

The first look at “lilla fröet” (the little seed) as we started to call our growing life.

Min barnmorska Marketá kunde rekommendera en Obgyn-klinik i Prag 1 som hade gott rykte och var kända för att kunna bra engelska så det var dit jag vände mig för att boka i mig för ett första möte i graviditetsvecka 9 för inskrivning och ultraljud för att säkerställa ett tickande hjärta på rätt plats i buken. Det gick väldigt snabbt och enkelt och därefter har jag bokat in ett besök i taget. 

Normalt i Tjeckien är att man har inbokade undersökningar var fjärde vecka efter graviditetsvecka 8 fram till att det är dags för förlossningen och då tar det sjukhus man har valt över. Nedan finns ett schema över hur en graviditet monitoreras här i Tjeckien. Jag har dock valt att lägga vissa undersökningar med min privata barnmorska istället för min obgyn.

The Czech pregnancy schedule

Week 8/9 Ultrasound, enrollment obgyn
Week 10 Blood test for NIPT-test (trisomy 21 etc)
Week 12 Big routine ultrasound
Week 16 blood test, extended genetic test (trisomy 13, 18, cleft palate, neural tube defect etc)
Week 20 Big anatomy scan, ultrasound
Week 24 Regular standard examination (blood pressure, urine test etc)
Week 28 Glucose challenge test etc
Week 32 Ultrasound appointment, including placenta and umbilical cord examination
Week 36 Enrollment and examination at the maternity hospital. Then check up every week until birth.

Registering at the Obgyn in September 2020

This is part I of my pregnancy follow-up story for 2020/2021. More about how I’ve been feeling, pregnancy insurance, maternity hospital choice, Corona lock-downs and the end of the first trimester will be in part II and other future blog posts.

Detta får bli del I av min graviditetsföljetång anno 2020/2021. Mer om mitt mående, graviditetsförsäkring, sjukhusval, Coronanedstängningar och slutet av första trimestern kommer i del II och andra framtida blogginlägg. 

Being a pregnant traveler – first 15 weeks

We thought it would be interesting to write a blog post about our experiences being pregnant and nomads traveling the world. We are not doing this pregnancy the traditional way, so at least we can tell you about our pregnancy journey so far.
We are still in the planning stage for the rest of the pregnancy so we will update you about the future when we know more. For now, here is how the first 15 weeks have been for us.

Vi tänkte att det vore intressant att skriva ett blogginlägg om våra erfarenheter av att vara gravid och nomader som reser runt i världen. Vi gör inte denna graviditet på det traditionella sättet, så vi kan åtminstone berätta om vår graviditetsresa hittills.
Vi är fortfarande i planeringsstadiet för resten av graviditeten, så vi kommer att uppdatera er om framtiden när vi vet mer. Just nu kan vi berätta hur de första 15 veckorna har varit för oss.

Ulrika’s belly appeared last week and some days it is bigger than other days (like this day).  The picture is taken around week 15 in sunny Barcelona.

Ulrikas mage visade sig förra veckan och vissa dagar är den större än andra dagar (som denna dag). Bilden är tagen runt vecka 15 i soliga Barcelona.

We got a positive pregnancy test after Christmas while we still where in Paphos (Cyprus) and we were excited to celebrate the new year being three humans in our family team. Just before we left the island Ulrika started bleeding just a little, so we wanted to do a check up to see what was causing the bleeding. It is nice being in countries with easy health care systems, here in Cyprus we went to a  private hospital and got an emergency appointment just one hour after our arrival.

Vi fick ett positivt graviditetstest efter jul medan vi fortfarande var i Paphos (Cypern) och vi var glada över att kunna fira in det nya året som tre människor i vår familj. Strax innan vi lämnade ön började Ulrika blöda lite så vi ville göra en kontroll för att se vad som orsakade blödningen. Det är trevligt att vara i länder med bra vårdsystem, här på Cypern åkte vi till ett privat sjukhus och fick en akuttid bara en timme efter vår ankomst.

We got to see a tiny “worm” with one pixel blinking, confirming that we did have a heart beating inside Ulrika’s uterus, in week 7. The bleeding came from a rupture in the endometrium (black area above the amniotic sac). The doctor prescribed rest and two shots of progesterone, two days apart, and we could move on if no more bleeding occurred. The cost was 84 Euro for everything (emergency-visit, ultrasound, examination and two progesterone shot appointments).

Vi fick se en liten “mask” med en pixel som blinkande, vilket bekräftade att vi hade ett hjärta som slog i Ulrikas livmoder, i vecka 7. Blödningen kom från en bristning i endometriet (svart område ovanför fosterhinnan). Läkaren ordinerade vila och två sprutor progesteron, två dagar mellan sprutorna, och vi kunde resa vidare om ingen mer blödning inträffade. Kostnaden för allt blev 84 Euro (akut-besök, ultraljud, undersökning och progesteron administrerat vid två tillfällen).

Ulrika started feeling nauseous just before we left Cyprus, but the full storm of  nauseousness and vomiting came when we had arrived to Athens (Greece). The first week in Athens was so bad that Ulrika barely could leave the apartment. We had a lovely park with pine trees next door that we could visit those hours when Ulrika felt a little bit better. Most smells of food and drinks were repulsive to Ulrika and Pontus had to be in another room if he wanted to drink coffee. The only things Ulrika could eat were choco pops or strawberries with milk, and raw carrots.

Ulrika började känna sig illamående strax innan vi lämnade Cypern, men den fulla stormen av illamående och kräkningar kom när vi anlänt till Aten (Grekland). Den första veckan i Aten var Ulrika så dålig att hon knappt kunde lämna lägenheten. Vi hade en härlig park med tallar bredvid som vi kunde besöka de timmar när Ulrika kände sig lite bättre. De flesta lukter av mat och drycker var  motbjudande för Ulrika och Pontus var tvungen att vara i ett annat rum om han ville dricka kaffe. Det enda som Ulrika kunde äta var choco pops eller jordgubbar med mjölk, samt råa morötter.

Our great airbnb-hosts in Athens could recommend a gynecologist, so we could do a follow up in week 9 to see if we could actually hear a heart beating this time. The Greek health care system is as dysfunctional as the Swedish health care system, but in one way the Greek system is better. A lot of the Greek doctors have a private practice after the state working hours, where they see patients during evenings and weekends. So if you pay privately, it is quite easy to see a doctor in Athens. The cost was 30 Euro for ultrasound, examination and pictures.

Våra härliga airbnb-värdar i Aten kunde rekommendera en gynekolog, så att vi kunde göra en uppföljning i vecka 9 för att se om vi faktiskt kunde höra ett hjärta som slog den här gången. Det grekiska hälsovårdssystemet är lika dysfunktionellt som det svenska hälsovårdssystemet, men på ett sätt är det grekiska systemet bättre. Många av de grekiska läkarna har en privat mottagning efter de statliga arbetstimmarna där de träffar patienter på kvällar och helger. Om du betalar privat, så är det ganska lätt att träffa en läkare i Aten. Kostnaden var 30 Euro för ultraljud, undersökning och bilder.

Here is the first real picture of “det lilla livet”, 1.4 cm from crown to rump and now we heard a beating heart.
Another thing that we love and that you can’t find in Sweden is private labs where you can go to get your body fluids analysed without having to go through a doctor. Most countries we’ve traveled to has this kind of system. In Athens, the labs have a drop-in system in the morning when they draw your blood and for most analysis you come back in the afternoon to get your result. Ulrika’s gynecologist wanted Ulrika to see how her thyroidea was working, so the morning after we went to one of the labs nearby and got the results back a few hours later. This kind of easy system is what we like. The lab analysis of TSH-levels costed 15 Euro.

Här är den första riktiga bilden av det lilla livet, 1,4 cm från huvud till rumpa och nu hörde vi ett slående hjärta.
En annan sak som vi älskar, och som du inte kan hitta i Sverige, är privata labb dit du kan gå för att få dina kroppsvätskor analyserade utan att behöva träffa en läkare först. De flesta länder som vi har rest till har den typen av system. I Aten har laboratorierna drop-in på morgonen när de drar ditt blod och för de flesta analyser kommer du tillbaka på eftermiddagen för att få ditt resultat. Ulrikas gynekolog ville att Ulrika skulle kolla hur hennes tyroidea (sköldkörtel) fungerade, så morgonen efter åkte vi till ett av laboratorierna i närheten och fick resultatet några timmar senare. Sådana smidiga system gillar vi. Labbanalysen av TSH-nivåer kostade 15 Euro.

The routine check-up around 12 weeks where done in Torrevieja (Spain). Ulrika had been feeling nauseous up to this point, but around week 12 it finally stopped and Ulrika’s “vomiting in restaurant toilets”-tour, which where especially bad in Torremolinos (Spain), went away.
The Quiron Salud private Hospital in Torrevieja is an internationally known hospital and people come here from all over Europe for surgery, cancer treatments, IVF’s etc. It was really easy to get an appointment here and we got to experience a modern, service-minded and customer-centered health care.

Den rutinmässiga vecka 12-kontrollen gjorde vi i Torrevieja (Spanien). Ulrika var illamående fram till denna punkt och omkring vecka 12 slutade det äntligen och Ulrikas “kräkas i restaurangtoaletter”-turné, som var särskilt intensiv i Torremolinos (Spanien), försvann.
Det privata sjukhuset Quiron Salud i Torrevieja är ett internationellt erkänt sjukhus och människor kommer hit från hela Europa för kirurgiska ingrepp, cancerbehandlingar, IVF etc. Det var väldigt enkelt att få en tid här och vi fick uppleva en modern, serviceinriktad och kundcentrerad hälsovård.

We were even asked if we wanted a Swedish or English interpreter with us and we heard Dutch and Norwegian interpreters in the waiting room, so the language barrier isn’t a problem here. We wanted to do a number of different tests, including the NIP-Test where you get to know the risk for a trisomy pregnancy, and it was possible to do here.

Vi blev även tillfrågade om vi ville ha en svensk eller engelsk tolk med oss och vi hörde även holländska och norska tolkar i väntrummet, så språkbarriären är inte ett problem här. Vi ville göra ett antal olika tester, inklusive KUB-testet där man får veta risken för en trisomigraviditet, och det var möjligt att göra här.

They had just gotten a new ultrasound machine, so the details we could see was incredible. Here is “det lilla livet” in week 12 of the pregnancy about 5 cm from rump to crown. She was quite active during this ultrasound so we got to see her ninja skills, her sucking her thumb and some waving of arms.  It was after this ultrasound we could announce to the world that our family now consists of three humans.

De hade precis fått en ny ultraljudsmaskin, så detaljerna vi kunde se var otroliga. Här är “det lilla livet” i vecka 12 av graviditeten, ca 5 cm från huvud till rumpa. Hon var ganska aktiv under detta ultraljud så vi fick se hennes ninjafärdigheter, se henne suga på tummen och lite vevande med armarna. Det var efter detta ultraljud som vi kunde tillkännage för världen att vår familj nu består av tre människor.

In addition to the NIP-Test, Ulrika also got a full body analysis: hematology, microbiology, biochemistry, serology etc. We had to wait for the results so we extended our stay in Torrevieja.

Förutom KUB-testet fick Ulrika också en fullständig kroppsanalys: hematologi, mikrobiologi, biokemi, serologi etc. Vi fick vänta på resultaten så att vi förlängde vår vistelse i Torrevieja.

The nice nurses at the blood analysis station. Ulrika was happy to give away some blood to find out the status of her pregnant body. The vitamin D-concentration is one of the tests she has wanted to do for a long time.
We’ve paid 568 Euro for two doctors visits with English interpreters, two ultrasounds (one with the 3D ultrasound feature), blood and urine work and the NIP-Test. Ulrika has a maternity add-on insurance coupled to her international medicine and accident insurance,  an insurance we recommend to have if you want to live as a nomad.

De snälla sjuksköterskorna vid blodanalysstationen. Ulrika var glad att ge bort lite blod för att få reda på statusen för hennes gravida kropp. Vitamin D-koncentrationen i blodet är en av de tester som hon har velat göra länge.
Vi betalade 568 euro för två doktorsbesök med engelska tolkar, två ultraljud (ett med 3D-ultraljudsfunktion), blod och urinanalyserna, samt KUB-testet. Ulrika har ett graviditetstillägg kopplad till hennes internationella medicin- och olycksfallsförsäkring, en försäkring som vi rekommenderar att ha om du vill leva som nomad.

We came back a few weeks later for the second visit where we got our results and to see our little Gollum using the 3D-feature on the ultrasound machine. Ulrika was now pregnant in week 15 so “det lilla livet” was now 9 cm from crown to rump. She was sleeping with her face towards Ulrika’s spine so we could only see her back and she didn’t move this time around.  We got confirmation that it is a girl we are expecting and everything looked good for both our girl and Ulrika. 
We carry  Ulrika’s own journal with us wherever we go, because our life style doesn’t permit us to stick to one doctor. So this far Ulrika’s journal consists of Greek and Spanish papers, so we will see which other languages will be included in the journal before “det lilla livet” enters the world. We prefer to be in full control ourselves and we don’t want to be dependent on one doctor or health care system, but we are welcome to contact our Greek doctor any time if we have questions. 

Vi återvände några veckor senare för det andra besöket där vi fick våra resultat och möjligheten att se vår lilla Gollum med hjälp av 3D-funktionen på ultraljudsmaskinen. Ulrika var nu i vecka 15 i graviditeten så “det lilla livet” var 9 cm från huvud till rumpa. Hon sov med ansiktet mot Ulrikas ryggrad, så vi kunde bara se hennes baksida och hon rörde sig inte denna gång. Vi har fått bekräftelse på att det är en tjej som vi väntar på och allt såg bra ut för både vår tjej och Ulrika.
Ulrikas egen journal bär vi med oss vart vi än reser för vår nomadiska livsstil tillåter oss inte att hålla oss till en läkare. Ulrikas journal består så här långt av grekiska och spanska papper och vi får se vilka andra språk som kommer att ingå i journalen innan “det lilla livet” kommer till världen. Vi föredrar att själva ha full kontroll och vi vill inte vara beroende av en läkare/vårdcentral eller vårdsystem, men vi är välkomna att kontakta vår grekiska läkare när som helst om vi skulle ha frågor.

 We traveled to Barcelona and Ulrika’s belly just appeared over night so we went to H&M to buy Ulrika’s first set of maternity jeans in week 15 of the pregnancy. Now we are patiently waiting for our girl to grow big enough to come out and join us. 

If you have any questions about pregnancy and nomad life, please feel free to send us a message on our social media accounts or email.

Vi reste till Barcelona och Ulrikas mage visade sig över en natt så vi gick till H&M för att köpa Ulrikas första uppsättning av graviditetsjeans i vecka 15 av graviditeten. Nu väntar vi tålmodigt på att vår tjej ska bli stor nog att komma ut och slå följe med oss.

Har ni några frågor om hur det är att vara gravid och nomad så får ni gärna skicka ett meddelande till oss på på några av våra sociala medier eller maila.

© 2024 Ankor på vift

Theme by Anders NorenUp ↑