Ankor på vift

A freedom-oriented travel blog

Tag: nomadfamilj

Deciding on a name for our daughter

Our family has finally come out of the bubble that we have been in since the beginning of the year and so much has happened in Othilia’s development which I would like to write down for her to read when she gets older. I will try to do this now and in coming blog posts to save for the future.

First I want to write a few lines about her name Othilia (Svea Margit) Englund and why we chose just that name. Names are difficult and we have had a boy’s name decided for a long time, so when it was clear to us that we were going to welcome a girl to our family, we were completely blank. The middle names were pretty easy to decide as we wanted to take them from our respective families (from our respective paternal grandmothers). The challenge now was to find out what our little girl would be called.


Nu har vår familj kommit ur den bubbla som vi befunnit oss i sedan årsskiftet och det har hänt så mycket i Othilias utveckling som jag skulle vilja skriva ned för henne att läsa när hon blir äldre. Jag ska försöka göra detta nu i kommande inlägg för att spara till framtiden.

Först vill jag skriva några rader om hennes namn Othilia (Svea Margit) Englund och varför vi valde just det. Namn är svårt och vi hade sedan länge ett pojknamn bestämt, så när det stod klart för oss att vi skulle få en flicka så var vi helt blanka. Mellannamnen var rätt så lätta då vi ville ta dem från våra respektive familjer (från våra respektive farmödrar). Utmaningen nu var att komma på vad vår lilla tjej skulle heta.

Othilia on her 6 month’s photo shoot!

Girl names are difficult especially since we have a boy name that we wanted to relate to and we wanted the girl name to match the boy name to both meaning and feeling. We wanted to find an equal girl name for the boy name that fits into our family.

I was mainly looking for older Swedish women’s names, but we didn’t exclude newer names, as well as international names, because we wanted something that can be pronounced in the English-speaking part of the world. Pontus and I also had somewhat different opinions about what kind of names we thought was pretty. When it was only a few weeks left until labour, we had managed to agree on six names: Othilia, Liv, Livia, Olivia, Smilla and Astrid, where Othilia finally, for various reasons, became our first choice just a few days before the birth. We first wanted to see if our little girl suited to be called Othilia before we finally decided on a name and when she arrived it was obvious from the first moment, it was an Othilia who had come to us.


Flicknamn är svårt speciellt då vi har ett pojknamn som vi ville förhålla oss till och jag ville att flicknamnet skulle matcha pojknamnet både till betydelse och känsla. Vi ville hitta ett jämbördigt flicknamn till pojknamnet som passar in i vår familj.

Jag letade främst bland äldre svenska kvinnonamn, men uteslöt ej heller nyare namn, samt internationella namn, då vi ville ha något som går att uttala i den anglosaxiska delen av världen. Sedan hade Pontus och jag lite skilda åsikter om vad för sorts namn vi tyckte var fina. När det bara var någon vecka kvar till förlossningen så hade vi lyckats komma överens om sex stycken namn: Othilia, Liv, Livia, Olivia, Smilla och Astrid, där Othilia av olika anledningar tillslut blev vårt förstahandsval några dagar innan förlossningen. Vi ville först se om vår lilla flicka passade att heta Othilia innan vi slutgiltigt bestämde oss och när hon väl tittade ut så var det självklart, det var en Othilia som hade kommit till oss.

Othilia on her 6 month’s photo shoot!

The reason why we decided on Othilia, except for that we think it is a really lovely name and that it fits the boy name we like, is the meaning of the name.
Othilia comes from the Old High German name Odila, whose origin is derived from several women’s names that begin with Ot-, which has the meaning property and wealth which suits our family very well.


Anledningen till att det blev Othilia, förutom att vi tycker att det är ett jättefint namn och att det passar till pojknamnet, är betydelsen.
Othilia kommer från det fornhögtyska namnet Odila, vars ursprung härleds till flera kvinnonamn som börjar på Ot-, där förleden har betydelsen “egendom”, “rikedom” och vilket passar vår värdegrund väldigt bra.

Othilia on her 6 month’s photo shoot!

Othilia can be spelled in three different ways: Othilia, Ottilia and Otilia. First, we wanted Othilia to be a name without a lot of frills, hence our first choice was the spelling Otilia, but we chose to put in a silent h (in Swedish) in the name when we noticed that our English-speaking friends and acquaintances pronounced Othilia with a clear h when we told about our name choices. It was important for us that it would be quite easy to pronounce the name in English, Ulrika (often becomes “Eureka”) and Pontus (often becomes “Pho-n-thuss”) are more difficult to pronounce for a lot of people in the world.

Othilia and its spelling variants are an old Germanic name so even though it is unusual, both Swedes, British and Czechs believe that this name comes from their respective region. Othilia has, however, occurred in Sweden since the mid-17th century, but became quite popular in the 19th century and in the early 1900s, so I would also say that Othilia is an old Swedish name.


Othilia kan stavas på tre olika sätt: Othilia, Ottilia och Otilia. Först ville vi att Othilia skulle vara ett namn utan en massa krusiduller, därav var vårt förstaval stavningen Otilia, men vi valde tillslut att sätta in ett tyst h (på svenska) i namnet då vi märkte att våra engelsktalande vänner och bekanta uttalade Othilia med ett tydligt h när vi berättade om våra namnval. Det var viktigt för oss att det skulle vara hyfsat lätt att uttala namnet på engelska, Ulrika (blir ofta “Eureka”) och Pontus (blir ofta “Pho-n-thuss”) är betydligt svårare för den större delen av världen att uttala.

Othilia och dess stavningsvarianter är ett gammalt germanskt namn så även om det är ovanligt så verkar både svenskar, britter och tjecker tro att det namnet kommer från deras respektive region. Othilia har dock förekommit i Sverige sedan mitten av 1600-talet, men blev hyfsat populärt på 1800-talet och i början av 1900-talet, så enligt mig så är Othilia ett gammalt svenskt namn.    

Othilia on her 6 month’s photo shoot!

The surname is another story that also includes Czech culture and laws, because it was the country we chose to welcome our daughter in.


Efternamnet får bli en annan historia som även inbegriper tjeckisk kultur och lagar eftersom det var landet som vi valde att välkomna vår dotter i.

The birth of Othilia Svea Margit Englund

Sensitive readers are warned in advance. I want to write down what happened when Othilia decided to come to us and this story comes with specific details.

On September 5th, our beloved daughter came to the world after a long, hard and intense birth that ended in a bloodbath. We have decided that her name is Othilia Svea Margit Englund and she was 49 cm tall and weighed 3770 grams. Svea and Margit are after our paternal grandmothers, two women both born around the start of the First World War and they both were strong women from another time, so we wanted her to carry their names into the future.


Känsliga läsare varnas på förhand. Jag vill skriva ned hur det gick till när Othilia bestämde sig för att komma till oss och denna historia kommer med specifika detaljer

Den 5:e september kom vår älskade dotter till världen efter ett lång, hård och intensiv förlossning som slutade i ett blodbad. Vi har bestämt att hon ska heta Othilia Svea Margit Englund och hon var 49 cm lång och vägde 3770 gram. Svea och Margit är efter våra farmödrar, två kvinnor båda födda runt starten av första världskriget och de båda var starka kvinnor av en annan tid, så vi ville att hon skulle bära med sig deras namn in i framtiden.

Our Othilia Svea Margit Englund!

September 3rd, Monday

September 3rd was the calculated date of birth according to the first day of my last menstruation and this is the method used here in the Czech Republic, but I think that September 5th is the more correct date that we got from the week 20 ultrasound.

I have barely had any pre-contractions and they were definitely not regular, so when three contractions appeared in a row around 10 pm in the evening I began to track them. Over the next hour I measured 30 second contractions that came every 10 minutes, so I thought something was about to happen. I decided to take paracetamol and sleep to gather energy for a possible start of the birth.


3:e september var beräknat födelsedatum enligt uträkningen från sista mensens första dag och det är så det beräknas här i Tjeckien, men jag anser att 5:e september är den mer korrekta då vi fick det datumet vid vecka 20 ultraljudet.  
Jag har knappt haft några förvärkar och ännu mindre några regelbundna sådana, så när tre stycken värkar dök upp runt kl 22 på kvällen, så började jag mäta värktiderna. Under kommande timme mätte jag 30 sekunders värkar med 10 minuters mellanrum, så jag anade att något var på gång. Jag bestämde mig för att ta paracetamol och sova för att samla kraft inför en eventuell start på förlossningen.

Picture taken September 3rd (39+5)

September 4th, Tuesday

I woke up at 6.30 am by a contraction and I was glad I got to sleep all night. Next contraction did not come until 07.40 and I managed to close my eyes between the two contractions. After that, the contractions came every 10 minutes and lasted about 50 seconds until 1.30 pm when the water broke and the mucus plug was pushed out. After that, the contractions changed character to appearing every 5 minutes and continued for 1 minute.
I had contact with my midwife Marketa and we decided to go to the hospital around 3 pm to avoid the afternoon traffic in Prague. Just before we arrived at Rakovnik, the contractions started coming closer together (2-2.5 minutes apart). At Rakovnik, a CTG measurement was done to check how Othilia was doing and at 4.30 pm, I was examined and I was only open 2-3 centimeters.

Hours went by and I was taking each contraction without any pain relief. we did try the birthing pool, it didn’t help much for the pain (I only got pain in my knees), and  showering. At 11 pm, I was examined again and at that time I was 5-6 centimeters opened. I felt that I didn’t get so much reward for my work and I asked for some pain relief. I received half a dose (5 mg) Nalbuphin (a morphine derivate). Nalbuphin helped absolutely nothing against the pain, but Nalbuphin made me at least able to relax between the contractions and I was now able to rest.


Jag vaknade 06.30 av en värk och var glad över att jag fått sova hela natten. Nästa värk kom inte förrän 07.40 och jag lyckades slumra till mellan dessa värkar. Efter det så kom värkarna var tionde minut och varade runt 50 sekunder fram till att vattnet och slemproppen gick 13.30. Då ändrade värkarna karaktär till att komma var 5:e minut och värktid till 1 minut.
Jag hade kontakt med min barnmorska Marketa och vi bestämde att vi skulle åka till sjukhuset runt 15.00 för att undvika rusningstrafiken i Prag. Strax innan vi anländer till Rakovnik så blir värkarna tätare och kommer nu med runt 2-2.5 minuters mellanrum. Vi blir inskrivna, CTG-mätning görs, för att kolla hur Othilia mår och vid 16.30 blir jag undersökt och har bara öppnat mig 2-3 centimeter.

Timmarna går och jag tar värk efter värk utan någon smärtlindring, vi provar pool och det ger inte så mycket smärtlindring, bara ont i mina knän, och att duscha. Vid 23 så undersöks jag igen och då har jag öppnat mig till 5-6 centimeter. Då kände jag att jag inte fick någon belöning för mitt arbete och bad om lite smärtlindring så att jag fick vila lite. Jag fick en halv dos (5 mg) Nalbuphin (ett morfinderivat). Det hjälpte absolut inget mot smärtan, men Nalbuphin gjorde så att jag åtminstone kunde slappna av mellan värkarna och där kunna få vila.

We used the Pregnancy Week by Week app (by Amila) to follow the pregnancy and record the contractions during labour.

September 5th, Wednesday (Due date)

I worked with the contractions during the night, they were still around 3 minutes apart and Pontus was a big support for me. He gently stroked and massaged me hour by hour, gave me water and made sure I got some rose hip soup. He handled the music and recorded all contractions until 3 minutes before Othilia was born.
I tried nitrous oxide for the pain, but it did nothing for me not even a feeling of being “high”, so I stopped using nitrous oxide quite fast.

At 05:00, I was open 9 centimeters. However, the time between the contractions had increased to 5 minutes. This was the first time (of two) that I expressed that I would not manage this much longer. I received my second half dose of Nalbuphin and once again felt that I could relax between the contractions. At 6 am, the obstetrician wanted to give me oxytocin to make my contractions come closer again, as it felt like the contraction work was about to stop. Thankfully, I received a low dose of oxytocin. I was glad about that, because we found out during the night that I was sensitive to oxytocin. I had already been vomiting by my own oxytocin levels, so adding more meant that I was nauseous constantly until Othilia came out.

My midwife was amazing during my entire labour, she made me work with gravity even though I could barely stand up, she reminded me to breathe as soon as the panic began to creep on me and she let me rest when she saw that there was no more energy left in my eyes. We three (me, Pontus and Marketa) were really a team throughout the labour.

It was during this time that it was decided which surname Othilia would have. The pediatricians were really eager to know Othilia’s surname in order to prepare for her arrival and they had repeatedly asked for one during the night. At 4 am in the morning, they really wanted a surname and I, who were completely exhausted after all these hours in labour, told Pontus to choose which surname she would have, because I couldn’t care less about it at that time.


Jag arbetade med värkarna under natten, fortfarande runt 3 minuter mellan värkarna och Pontus var ett stort stöd för mig. Han smekte och masserade mig timme för timme, gav mig vatten och såg till att jag fick i mig lite nyponsoppa. Han skötte musiken och klockade alla värkar fram till 3 minuter innan Othilia föddes.
Jag provade lustgas, men det gjorde absolut inget för mig, inte en tillstymmelse till att känna mig “hög” eller minska på smärtan, så jag valde bort lustgas rätt så snabbt.

Klockan 05.00 så var jag öppen 9 centimeter, dock började tiden mellan värkarna öka till 5 minuter mellan varje värk. Det var här för första gången (av två) som jag uttryckte att jag inte skulle orka det här. Jag fick min andra halva dos av Nalbuphin och fick återigen känna att jag kunde slappna av mellan värkarna. När klockan var 06.00 så kom förlossningsläkaren och ville ge mig oxytocin för att få mina värkar att komma tätare igen, då det kändes som om värkarbetet höll på att stanna av. Jag fick en låg dos oxytocin och det var skönt, då det hade visat sig att jag var känslig för oxytocin. Jag hade redan kräkts av mina egna oxytocinnivåer, så en tillförsel av mer gjorde att jag var illamående och ville kräkas ända tills Othilia kom ut.

Min barnmorska var helt fantastisk under hela förlossningen, hon fick mig att arbeta med gravitationen trots att jag knappt kunde stå upp, hon påminde mig att andas så fort som paniken började krypa på mig och hon lät mig vila när hon såg att det inte fanns mer energi i mina ögon. Vi tre (jag, Pontus och Marketa) var verkligen ett team under hela förlossningsarbetet.

Det var under den här tiden som det bestämdes vilket efternamn Othilia skulle få. Barnläkarna ville absolut ha ett efternamn för att kunna förbereda för Othilias ankomst och de hade flera gånger frågat efter ett. Vid 04.00 på morgonen så ville de verkligen ha ett efternamn och jag, som var helt slut efter alla dessa timmar, sade åt Pontus att välja vilket efternamn hon skulle ha då jag fullkomligt struntade i vilket av våra efternamn Othilia skulle få.

Othilia just a few minutes old, showing her skeptical and determined personality.

The descent

At 8 am in the morning I had been awake and in labour for 24 hours and now I was told that I was open 10 cm. However, she was still far up in the uterus, so for the next 1.5 hours, I was in an upright position as much as I could to help Othilia get down to the birth canal. Around 09.15 am, I finally began to feel the famous pressure that tells the body to start pushing. With a lot of help from my midwife, I started to understand how to deal with this new feeling. I asked my midwife to show me how to breathe and I just imitated her.

I was standing upright, hanging in a piece of cloth, and I could follow the contractions on a monitor. I took some contractions on the toilet as the pressure caused the stool to squeeze out (I even pooped on the floor when I stood upright). About 9.45 am, I began to feel that the head was on its way out, so we switched to the knee position where I could lean my upper body against the pool and take the contractions, all while the oxytocin went in to my system giving me nausea. I was so exhausted, so I no longer could understand English. Pontus translated everything that my midwife told me to Swedish during the last hour and that was a huge help for me. Othilia was so strong during the entire labour, but we were now in the 27th hour and her recovery between the contractions began to take longer time so we decided that Othilia had to come out now. I would push with everything I got and my midwife would do everything to prevent me from rupturing.


Klockan 08.00 på morgonen hade jag varit uppe i 24 timmar och arbetat med att få ut Othilia i lika många timmar. Då fick jag beskedet att jag nu var öppen 10 cm, dock så låg hon väldigt högt upp så de nästkommande 1.5 timmarna så var jag upprätt så mycket jag kunde för att hjälpa Othilia att komma ned till födelsekanalen. Runt 09.15 på morgonen så började jag äntligen känna av det berömda trycket som säger åt kroppen att börja krysta och det tog några krystvärkar och en hel del hjälp från min barnmorska för att jag skulle förstå hur jag skulle tackla denna nya situation. Jag bad min barnmorska visa mig hur jag skulle andas och så härmade jag henne.

Vid det här laget så stod jag upp, lätt hängandes i ett tygstycke och kunde själv se när nästa värk var på väg med hjälp av en monitor. Jag tog några värkar på toaletten då trycket gjorde att avföring började pressas ut (jag bajsade även på golvet när jag stod upprätt). Cirka 09.45 så började jag känna att huvudet var på väg ut, så då bytte vi till knäposition där jag kunde luta överkroppen mot poolen och ta värkarna, allt medan oxytocinet droppade och jag ville kräkas. Jag var så slut att jag inte längre förstod engelska, så det hjälpte mycket att Pontus översatte allt vad min barnmorska sade till mig under den sista timmen. Othilia var jättestark under hela förlossningen, men vi var nu inne på den 27:e timmen och nu började hennes återhämtning mellan krystvärkarna ta längre tid så vi bestämde att Othilia behövde komma ut nu. Jag skulle trycka allt vad jag kunde och så skulle min barnmorska göra allt för att jag inte skulle spricka.

Ulrika was really pale because of the blood loss and hard labour process. Here, we were waiting for the umbilical cord to stop pulsating so the doctors could put Ulrika under narcosis.

The birth of Othilia – 10.15 am, 180905

Othilias head came out at 10.10  and I didn’t rupture. She immediately gave us a big cry, but we had to wait for the next contraction, because I had no strength left. The contractions were still only coming every 5 minutes, so it was a long wait until the last contraction came that helped me push out the rest of Othilia’s body. This wait made the obstetricians very nervous, so when the contraction finally came, they stepped in and “helped” her to get out. However, she had not been able to finish her rotation so her shoulder got stuck and so it was during this time I ruptured a bit, even though my midwife was trying to prevent it.

I received Othilia between my legs and I immediately saw that I was sitting in a pool of my own blood. With the birthing of Othilia, almost one liter of blood came out with her. Pontus described it as a scene from the Texas chainsaw massacre movie and I was lifted up to the birthing bed. I did not stop bleeding so while we waited for the umbilical cord to stop pulsating, a medical team prepared to put me under narcosis to find and stop the bleeding. For 15 minutes I held Othilia while we waited for me to give Pontus the signal to cut the umbilical cord. Othilias umbilical cord was very short so she lay on my stomach instead of on my chest. Once the umbilical cord was cut, the anesthesiologists put me under narcosis all while our favorite composer’s (Kai Engel) music was playing in the room.
The music made my awakening out of the narcosis like the movie Inception, where I awoke from unconsciousness aware of several levels of unconsciousness, which were heavily colored by the film in question.


Othilias huvud kom ut 10.10 och hon gav genast ifrån sig ett par skrik och jag hade inte spruckit något när huvudet kom ut. Jag var dock tvungen att invänta nästa värk, för jag hade inga krafter kvar. Värkarna kom fortfarande bara var 5:e minut och det blev en lång väntan tills sista värken kom som gjorde att jag kunde trycka ut resten av Othilias kropp. Denna väntan gjorde förlossningsläkarna väldigt nervösa så när värken äntligen kom så “hjälpte” de till att få ut henne. Hon hade dock inte hunnit rotera klart så hennes axel fastnade lite och gjorde så jag jag sprack lite grann, trots att min barnmorska höll emot.

Jag tog emot Othilia mellan mina ben och såg genast att jag satt i en sjö av mitt egna blod. Med Othilia kom även nästan en liter blod ut på en gång. Pontus beskrev det som en scen ur motorsågsmassakern och jag blev genast upplyft på förlossningsstolen då jag inte slutade blöda. Medan vi väntade på att navelsträngen skulle sluta pulsera, så förberedde ett läkarteam för att söva ned mig för att hitta och stoppa blödningen. I 15 minuter fick jag hålla i Othilia medan vi väntade på att Pontus kunde klippa navelsträngen. Othilias navelsträng var väldigt kort så hon fick ligga på min mage istället för på bröstet.  När väl klippningen av navelsträngen skedde så var anestesiläkarna direkt där och sövde ned mig allt medan vår favoritkompositörs (Kai Engel) musik spelade i rummet.
Musiken gjorde att mitt uppvaknade ur narkosen kändes som filmen Inception där jag steg upp ur medvetslösheten väldigt medveten om flera nivåer på väg mot medvetande, vilka dock var väldigt färgade av filmen i fråga.

Pontus bonding with Othilia

After the birth

It was a part of the placenta that had detached and caused the bleeding, so it was taken out and they also stitched the ruptures together while I was under narcosis. I felt like I had been hit by a truck when I woke up and it took 4 hours for me to get strong enough so I could finally have Othilia in my arms and start bonding with her. She had been in safe arms during all this time with her dad, Pontus, that had the important task of bonding with Othilia during her first hours outside the womb.

It would later show that the blood loss and these four hours affected the breastfeeding and milk production a lot. More about it in the next blog post.


Det var en del av placentan som hade lossnat och som orsakade blödningen, så den plockades ut och de sydde även mig under narkosen. Det tog 4 timmar för mig att bli tillräckligt pigg så att jag äntligen kunde hålla i Othilia och börja “ bonda” med henne. Hon hade dock varit i en säker famn och Pontus hade fått den viktiga uppgiften att bonda med Othilia under hennes första timmar utanför livmodern.

Det skulle visa senare att blodförlusten och dessa fyra timmar påverkade amningen och mjölkproduktionen en hel del. Mer om det i nästa blogginlägg.

Othilia after her first bath the day after the birth.

© 2019 Ankor på vift

Theme by Anders NorenUp ↑