It’s the last week before the due date and this blog post will be the last one before little brother is here. I would like to briefly tell you about the weeks after the turning attempt and what it has done for my mental health.
In the end of February, the Czech Republic closed down even more than they had already done and the weeks went by. March came and I went into the last month of pregnancy and felt that the coming birth had become even more uncertain than it had been before and the big question was who would take care of Othilia when it was time to go to the hospital. The heavy lockdown was extended in mid-March and now it looked highly uncertain whether our plan A for Othilia could be implemented at all. Our Plan B had already been locked out from the Czech Republic and it all depended on when the hard restrictions would ease for them to return home. We had received a helping hand at the beginning of March when I was so anxious about what to do with Othilia, so by then we at least also had a plan C, but no plan D.
In mid-March, Plan C announces that the mother in the family tested positive for corona and they were now in quarantine until the end of March. We simply had to wait and see if the rest of the family would be tested positive and thus the quarantine would be extended until mid-April if that was the case.
It was extremely uncertain what it would look like in April for us and I had to choose the nearest hospital to try to reduce my anxiety and mentally start preparing for the birth, but this also meant that it was a foreign place for me to give birth in as this was not the hospital we welcomed Othilia to the world. The hard lockdown had also meant that no tours were made at the Bulovka Hospital before the birthing, so there were no opportunities to get acquainted with the premises or meet the staff who work there beforehand. However, the Bulovka hospital has a 3D-tour of the maternity ward that I used, but the biggest anxiety comes from not knowing what kind of people are working there.
Nu är det den sista veckan innan beräknat födelsedatum och detta inlägg blir det sista innan lillebror är här. Jag skulle vilja kort berätta om veckorna efter vändningsförsöket och vad det har gjort för min mentala hälsa.
I slutet av februari så stängde Tjeckien ned ännu mer än vad de redan hade gjort och veckorna gick. Mars kom och jag gick in i sista gravida månaden och kände att den kommande förlossningen hade blivit ännu mer osäker än vad den redan varit innan angående vem det var som skulle ta hand om Othilia när det väl var dags. Den hårda nedstängningen förlängdes i mitten av Mars och nu såg det högst osäkert ut om vår plan A för Othilia skulle kunna genomföras överhuvudtaget. Vår plan B hade redan blivit utestängda från Tjeckien och allt berodde på när de hårda restriktionerna skulle lätta för att de skulle kunna återvända hem. Vi hade fått hjälp i början av mars då jag hade sådan ångest över hur vi skulle göra med Othilia, så vi hade iallafall en plan C, men ingen plan D.
I mitten av mars meddelar plan C att mamman i familjen testat positivt för corona och var nu i karantän till slutet av mars. Vi fick helt enkelt vänta och se om resten av familjen skulle testas positivt och därmed skulle karantänen förlängas in till mitten av april om så var fallet.
Det var oerhört ovisst för hur det skulle se ut i april för oss och jag blev tvungen att välja det närmaste sjukhuset för att försöka minska på min ångest och mentalt börja förbereda mig för förlossningen, men detta innebar också att det var främmande mark att föda på då detta inte var det sjukhus som vi välkomnade Othilia vid. Den hårda nedstängningen hade också gjort att inga rundvisningar gjordes på Bulovkasjukhuset innan förlossning, så det fanns inga möjligheter att bekanta sig med lokalerna eller träffa personalen som arbetar där innan. Bulovkasjukhuset har dock en 3D-rundtur av förlossningsavsdelningen som jag använt mig av, men den stora ångesten kommer från att inte veta vad för sorts personer det är som arbetar där.
The anxiety is lifted and the pieces falls into place
The Week 37 registration came and little brother was still in the breech position, which in itself also contributed to my anxiety, but it was in the end this situation that finally resolved much of my anxiety. The turning attempt was made in the maternity ward and thus I had the opportunity to spend 1.5 days there and get a feeling of the atmosphere and meet doctors and midwives who work there.
There was a very calm atmosphere in the maternity ward and the energy between the staff who work there contributes completely to this calmness. I do not understand much Czech, but I have spent enough time in the country to be able to listen to body language and tone of their voices when Czech people speak and what I felt was a friendly and familiar atmosphere between the staff members and also towards me as a non-Czech speaking patient in the ward. It felt very promising.
The turning attempt was successful and now a calmness manifested in me which got even deeper when our plan C happily informed us that the whole family was now out of quarantine. The pieces fell slowly into place.
Now it seems that the hard restrictions in the Czech Republic will be lifted on April 12 and that means that our plan B now could come home. The closer we get to the estimated date of birth without set backs, the greater the possibilities that plan A also can come.
Vecka 37 registreringen kom och lillebror låg fortfarande i säte, som i sig också bidrog till ångesten, men det var tillslut denna situation som till slut löste upp mycket av min stress. Vändningsförsöket gjordes på förlossningsavdelningen och därmed fick jag möjlighet att spendera 1.5 dagar där och känna av atmosfären och möta läkare och barnmorskor som arbetar där. Det var en väldigt lugn stämning i förlossningsavdelningen och energin mellan personalen som arbetar där bidrar helt till detta lugn. Jag förstår inte så mycket tjeckiska, men jag har spenderat tillräckligt mycket tid i landet för att kunna lyssna av kroppsspråk och tonläge när tjecker pratar och vad jag kände var en vänlig och familjär stämning mellan personalen och även gentemot mig som patient på avdelningen. Det kändes väldigt lovande.
Vändningsförsöket för lillebror lyckades och nu inföll sig ett lugn i mig som cementerades när vår plan C glatt meddelade oss att hela familjen nu var ute ur karantänen. Bitarna föll sakta på plats.
Nu verkar det som om de hårda restriktionerna i Tjeckien lyfts den 12:e april och det betyder att vår plan B skulle kunna komma hem. Ju närmare vi kommer beräknat födelsedatum utan motgångar så ökar även möjligheterna för att plan A även kan komma.
My status weeks 37-40
The last weeks of pregnancy have been really good for my mind when the anxiety went away. I’m not in any pain, I can still move around easily and I sleep well. The turning of little brother triggered some painful pre-contractions, which were not regular or frequent, but since this week they have completely disappeared. This week I have also entered week 40 and with that, my belly has dropped significantly and the activity inside has decreased.
De sista veckorna av graviditeten har varit riktigt bra för mitt mående då ångesten släppt. Jag har inte ont någonstans, har lätt att röra på mig fortfarande och får sova ordentligt. Vändningen av lillebror triggade lite smärtsamma förvärkar, som dock inte var regelbundna eller frekventa, men sedan denna vecka så har de helt försvunnit. Denna vecka har jag även gått in i vecka 40 och med det så har magen sjunkit betydligt och aktiviteten där inne har gått ned.
It feels as if it is the calm before the storm and that we are now playing the waiting game. Soon little brother will be here.
Parts I, II , III, IV , V and VI of this pregnancy story are now available as links.
Det känns som om det är lugnet före stormen och att vi nu går i väntans tider. Snart är lillebror här.
Del I, II, III, IV , V och VI av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.
