I registered at the Bulovka hospital in week 37 and on this registration it turned out that little brother was still in breech position despite all the housewife and yoga tips I have tried in recent weeks.
This, together with the large blood loss that occurred during Othilia’s delivery, meant that I was now classified as a high-risk pregnancy and had to go to the high-risk ward in the delivery part of the hospital until the birth.
Jag registrerade mig vid Bulovka i vecka 37 och på denna registrering visade det sig att lillebror fortfarande låg i sätesbjudning trots alla husmors- och yogatips jag har provat under de senaste veckorna.
Detta tillsammans med den stora blodförlusten under Othilias förlossning gjorde att jag nu klassas som en högriskgraviditet och får fram till förlossningen gå till högriskavdelningen på förlossningsdelen av sjukhuset.
To turn a breech baby
My midwife has connected me with a lovely doula who works at Bulovka, and she was with me at the registration and could hear that I was referred to the high-risk department. The doula made sure that I got an appointment booked at the high-risk ward that day of the week when a well-known and highly skilled doctor is stationed at the high-risk ward. That doctor has a very good reputation for his careful and successful turns of breech babies so I was happy to have my doula with me who knows the staff in the maternity ward.
One week after my registration appointment, it was time to come back to be assesed if a turning attempt would be possible. I really liked the doctor, I received a very good treatment and the examination went smoothly. The doctor gave me a 70% chance of succeeding with the turn so the next day (in week 37+1) it was time to try to turn little brother to a head down position.
The turning appointment began with a ctg-monitoring, then a peripheral venous catheter was put in, blood samples were taken and a corona test was performed, which was negative. Then I had to lie down on the hospital bed and a drug was continousely put in my peripheral venous catheter to relax the abdominal muscles during the actual turn. Then there were two doctors, of which the doctor who was responsible for the turn was the one I met in the high-risk ward and the other doctor was holding the ultrasound device so that they could constantly follow what was happening inside the uterus.
My responsibility was, despite palpitations (from the drug) and enormous pressure, just to be calm, relax and breathe, which was easier said than done when someone digs their hands deep into your stomach from the outside. It was a huge pressure in the abdomen and the closest I come to a description of the feeling is a really hard Thai massage, one that you just wait for to be over. However, this procedure should not hurt and it didn’t for me.
The doctor was incredibly gentle and took small steps in the movements so I felt well taken care of. First, the doctor had to dig his hand under little brother’s butt, which was deep in my pelvis. Thereafter, a movement of little brother’s lower body parts upwards in the abdomen began. Then the doctor took his other hand and buried it between my left rib cages and little brother’s head. This movement was the one that took the longest, to get little brother’s head off from under my left chest. When little brother’s head was loose, the doctor began to gently rotate little brother 180 degrees and then let little brother’s head slide downward in the abdomen. Little brother’s head ended up in my left groin so the last thing that happened was that the doctor had to center little brother’s head in my pelvis. Then the turn was complete. A final sweep with the ultrasound was done to see the status of little brother (who slept through the entire turn), placenta and umbilical cord. It all took 10 minutes, but it felt much longer for me.
Min barnmorska har kopplat ihop mig med en trevlig doula som själv arbetar på Bulovka, och hon var med mig vid registreringen och fick höra att jag blev vidareskickad till högriskavdelningen. Då såg hon till att jag fick tid inbokad vid högriskavdelningen den dagen i veckan då en erkänt duktig läkare är stationerad på högriskavdelningen. Den läkaren har ett väldigt gott rykte med varsamma och lyckade vändningar så jag var glad att ha min doula med mig som känner personalen på förlossningsavdelningen.
En vecka efter registreringen så var det dags att komma tillbaka och bli bedömd om ett vändningsförsök skulle vara möjligt. Jag fick träffa denna läkare och jag fick ett väldigt bra bemötande och undersökningen gick smidigt. Läkaren gav mig 70% chans att lyckas med vändningen, så dagen efter ( i vecka 37+1) var det dags att försöka vända lillebror rätt.
Vändningsbesöket började med en ctg-mätning, sedan sattes en infart, blodprover togs och ett coronatest gjordes som var negativt. Sedan fick jag lägga mig på britsen och ett dropp med läkemedel sattes i infarten för att relaxera bukmuskulaturen under själva vändningen. Sedan var det två läkare, varav den läkaren som var ansvarig för vändningen var den jag träffade på högriskavdelningen och den andra höll i ultraljudsapparaten för att hela tiden följa vad som hände inne i livmodern.
Mitt ansvar, trots hjärtklappning (orsakad av läkemedlet) och ett enormt tryck, var bara att vara lugn, slappna av och andas, vilket var lättare sagt än gjort när någon gräver ned sina händer djupt in i ens mage utifrån. Det var ett enormt tryck i buken och det närmaste jag kommer i beskrivning av känslan är en riktigt hård thailändsk massage, en sådan som man bara väntar på ska vara över. Detta ska dock inte göra ont och det gjorde det inte heller för mig.
Läkaren var otroligt varsam och tog steg för steg i små rörelser så jag kände mig väl omhändertagen. Först fick läkaren gräva ned sin hand under lillebrors rumpa som låg djupt nere i mitt bäcken. Därefter påbörjades en förflyttning av lillebrors nedre kroppsdelar uppåt i magen. Sedan tog läkaren sin andra hand och grävde ned den mellan mitt vänstra revben och lillebrors huvud. Detta var det som tog längst tid, att få loss lillebrors huvud från under min vänstra bröstkorg. När lillebrors huvud var loss så började läkaren försiktigt att rotera lillebror 180 grader och sedan låta lillebrors huvud glida nedåt i magen. Lillebrors huvud hamnade i min vänstra ljumske så det sista som hände var att läkaren fick centrera lillebrors huvud i mitt bäcken. Sedan var vändningen klar. Ett sista svep med ultraljudet gjordes för att se status på lillebror (som sov sig igenom hela vändningen), placenta och navelsträng. Det hela tog 10 minuter, men det kändes mycket längre för mig.
Monitoring of me and little brother
I was put under observation after the successful turn with two rolled up sheets on each side of my abdomen. The sheets were there to physically prevent little brother from turning back. I got a bed in the waiting room at the maternity ward and was connected to a ctg the first hour after the turn.
A turn is not risk-free, the statistics said that 1/200 turn attempts ends with an emergency caesarean section and the birth itself starts for about 1/1000 pregnant women after turning of breech babies. This is also why they wait to make the turn to these weeks of pregnancy. The child must be sufficiently developed to cope well outside, but not large enough so that a turn cannot be carried out because the space in the uterus is too small and the amount of amniotic fluid has decreased.
After the first ctg measurement, which went without complications, I had to rest for 2 hours. I was allowed to leave the hospital if I wanted to, but I gratefully stayed. It was a huge effort for my heavily pregnant body to make the turn so I just wanted to rest during this time. Then it was time for a second ctg measurement and it also lasted for an hour. It went without any complications and now it was 4 hours after the turning of little brother and I showed no signs that the birth would have started or any bleeding, so then I was allowed to go home to sleep. The next day I went back to the hospital for a visit in the morning and there was another ctg monitoring, this time for only 40 minutes. A doctor then did an ultrasound and saw that little brother’s head was still down and then they could finally declare that little brother’s turn was successful and without complications.
Jag blev satt under observation efter den lyckade vändningen med två ihoprullade lakan på varsin sida av magen. Lakanen var där för att fysiskt hindra lillebror från att vända tillbaka. Jag fick en säng i förlossningsavdelningens väntsal och var uppkopplad till en ctg första timmen efter vändningen.
En vändning är inte riskfri, statistiken sa att 1/200 vändningsförsök slutar med ett akut kejsarsnitt och själva förlossningen startar för ca 1/1000 gravida vid vändningsförsök. Det är också därför de väntar med att göra vändningen till dessa veckor av graviditeten. Barnet ska vara tillräckligt utvecklat för att klara sig bra utanför, men inte tillräckligt stor för att en vändning inte ska kunna genomföras för att utrymmet är för litet och mängden fostervatten är lägre.
Efter första ctg-mätningen som var utan komplikationer så fick jag vila 2 timmar. Jag fick lämna sjukhuset om jag ville, men jag stannade tacksamt kvar. Det var en enorm ansträngning för min höggravida kropp att göra vändningen så jag ville bara vila under denna tid. Sedan var det dags för ctg-mätning nr 2 och den varade också i en timme. Den skedde också utan några komplikationer och nu hade det också gått 4 timmar efter vändningen och jag visade inga tecken på att förlossningen skulle ha startat eller någon blödning, så då fick jag åka hem för att sova hemma denna natt. Dagen efter var jag kallad på återbesök på morgonen och där blev det ännu en ctg-övervakning, denna gång i endast 40 minuter. En läkare gjorde sedan ultraljud och såg att lillebrors huvud fortfarande låg nedåt därefter konstaterade de att lillebrors vändning varit lyckad utan komplikationer.
Several worries had now disappeared for me and I began to feel ready for the birthing. More about my worries in the next post.
Parts I, II , III, IV and V of this pregnancy story are now available as links.
Flera orosmoment hade nu försvunnit och jag började känna mig redo för en förlossning. Mer om orosmomenten i nästa inlägg.
Del I, II, III, IV och V av denna graviditetsföljetong finns nu som länkar.
