Tag: birthing story

Third pregnancy and Alvar’s birth story

February 2, 2024 / Ulrika / 0 Comments

This pregnancy has been surprisingly easy despite being diagnosed with gestational diabetes at 28 weeks (which I was able to manage with diet) and a flare of pelvic girdle pain in the second trimester that went away at the beginning of the third trimester.

I only gained 13 kg this time and I was very mobile right up until the last weeks of pregnancy.

Alvar was born on the 28th of November and up until the 27th of November I had no feeling that a birth would be imminent.

Denna graviditet har varit förvånansvärt lätt trots diagnosen graviditetsdiabetes i vecka 28 (som jag kunde sköta med kosten) och en sväng av foglossning i andra trimestern som försvann i början av den tredje trimestern.

Jag gick bara upp 13 kg denna gång och jag var väldigt rörlig ända upp till de sista graviditetsveckorna.

Alvar är född den 28:e november och upp till den 27:e november hade jag inga känningar att en förlossning skulle vara nära förestående.

Monday 27th November

On this day, I had reached 40 full weeks of pregnancy and I went for a check-up at the maternity hospital Bulovka, where I had registered for the birth of our little one (the same hospital as with Ossian.) As I had gestational diabetes, I had booked an induction on Thursday, November 30. I would prefer a spontaneous start of the birth so I agreed to perform a membrane sweep then and there.

The membrane sweep didn’t do much so in the afternoon I ate some yogurt containing the L-reuteri bacteria (which increases your oxytocin levels) and about two hours later I felt that something was going on and I started to feel contractions that came every 10-15 minutes.

At 11 pm in the evening I was very tired and had a headache so I needed to rest. That’s why I took paracetamol and that meant that I got 4.5 lovely hours of sleep before everything started. I am incredibly grateful to have had this sleep before the contractions took off.

Jag hade denna dag gått 40 hela graviditetsveckor och var på kontroll på förlossningssjukhuset Bulovka där jag även denna gång hade registrerat mig för födseln av vår minsting (samma sjukhus som med Ossian.) I och med att jag hade graviditetsdiabetes så hade jag bokat in en igångsättning torsdagen den 30:e november. Jag skulle föredra en spontan igångsättning så jag tackade ja till att utföra en hinnsvepning.

Hinnsvepningen gjorde inte så mycket så på eftermiddagen åt jag lite yoghurt innehållandes L-reuteri bakterien (som ökar ens oxytocinnivåer) och cirka två timmar senare kände jag att något var på gång och jag började känna värkar som kom var 10-15 minut.

Vid 23 tiden på kvällen var jag väldigt trött och hade huvudvärk så jag behövde vila. Därför tog jag paracetamoltabletter och det gjorde att jag fick 4.5 härliga sovtimmar innan allt drog igång. Denna sömn är jag otroligt tacksam över att ha fått innan värkarna tog fart.

Tuesday 28th November

The contractions started at four in the morning and I got up to prepare to go to the hospital during the day (had breakfast and finished packing). At five o’clock I called my doula to warn her that labor had started and at half past five I woke up Pontus.

I had been instructed to come in to the hospital if either the water broke or if the contractions were 45-60 seconds long, coming every 5 minutes and really strong, so that’s what I was waiting for.

The problem was that throughout the morning and forenoon I had irregular contractions that shifted between very strong 1-min contractions (every 5-6 min) lying down and fairly weak 30-sec contractions (every 3-4 min) standing up without any downward pressure. By lunch, this pattern of labor had lasted for 8 hours and I really didn’t think that anything had happened and I was expecting a long labor past midnight. Just before 2 pm, me and my doula decided to meet up at the hospital so I could get some help from her and see where I was in the opening phase.

We took a Bolt taxi to the hospital and I was admitted at 14.35. I was connected to the CTG monitor and given my first IV-bag of antibiotics. I was GBS positive this time, so I was supposed to get two bags of antibiotics a few hours before the birth of our son, but we didn’t have time for that.

I was very surprised to hear that I was 6 cm dilated at 14.50 and after that it went quickly without me knowing it. We were allowed into the delivery room that my doula had booked for me when we were on our way. There are normal birthing rooms and then there are “above standard” birthing rooms that you have to pay for yourself and those rooms are larger, have a kitchen and a sofa, and very nice bathrooms.

Värkarna startade fyra på morgonen och då gick jag upp för att förbereda oss för att åka till förlossningen denna dag (åt frukost och packade klart). Vid klockan fem ringde jag min doula för att förvarna henne om att förlossningen hade startat och vid halv sex väckte jag Pontus.

Jag hade fått instruktioner om att komma till förlossningen om antingen vattnet gick eller om värkarna var 45-60 sekunder långa, kom var 5:e minut och var ordentligt starka, så det var det jag väntade på.

Problemet var att under hela morgonen och förmiddagen så hade jag oregelbundna värkar som skiftade mellan väldigt starka 1-min värkar (var 5-6 min) liggandes och hyfsat svaga 30-sek värkar (var 3-4 min) ståendes utan något tryck nedåt. Vid lunch hade jag haft detta värkmönster i 8 timmar och då trodde jag verkligen inte att något hade hänt och väntade mig en lång förlossning över midnatt. Strax innan klockan 14 bestämde jag med min doula att mötas på sjukhuset så att jag kunde få lite hjälp av henne och se var jag var i öppningsfasen.

Vi tog en Bolt till sjukhuset och jag blev inskriven kl 14.35. Jag blev uppkopplad till CTG-mätaren och fick min första intravenösa påse antibiotika. Jag var GBS-positiv denna gång så därför skulle jag få två påsar med antibiotika några timmar innan krystvärkarna var planen, men det hann vi inte med.

Jag blev väldigt förvånad att höra att jag var öppen 6 cm vid 14.50 och därefter gick det fort utan att jag visste om det. Vi fick komma in till förlossningsrummet, som min doula hade bokat åt mig när vi var på väg in. Det finns vanliga förlossningsrum och sedan finns det “above standard” förlossningsrum som man får betala för själv och de rummen är större, har kök och en soffa, samt väldigt fina badrum.

The CTG measurement was to continue in the room so I took a few contractions standing up hooked up to the CTG monitor, but felt tired in my legs so I asked to lie down for a while. I had just finished the first bag of antibiotics and was about to get the second bag when the next phase suddenly started.

In the middle of a contraction, the water suddenly broke and the contraction turned into a strong urge to push. I shouted to the midwife that I needed to push and in this first push our son’s head came out. Almost the entire shoulders came out on the second push and little brother was out on the third one. The water broke at 15.53 and Alvar was born at 15.55, so the whole work pushing him out only took 2 minutes.

It went so fast that the midwife had to run and shout for the doctor to come and she only had time to put on one glove to catch little brother before he was out.

Little brother was big. He weighed 4250 grams and was 51 cm long, so our little one turned out to be the biggest one I have given birth to.

CTG-mätningen skulle fortsätta inne på rummet så jag tog några värkar stående där, men kände mig väldigt trött i benen så jag bad om att få lägga mig på britsen. Jag hade precis blivit klar med första antibiotikapåsen och skulle få en andra när nästa fas plötsligt startade.
Mitt i en värk så gick plötsligt vattnet och värken förvandlades till en krystvärk. Jag ropade till barnmorskan att jag behövde krysta och i denna första krystvärk så kom huvudet ut. Vid nästa krystvärk så kom nästan hela axlarna ut och på den tredje krystvärken var lillebror ute. Vattnet gick 15.53 och Alvar är född 15.55 så hela krystvärksarbetet tog 2 minuter.

Det gick så fort att barnmorskan fick springa och ropa på att läkaren skulle komma och hon hann bara få på sig en handske för att ta emot lillebror innan han var ute.

Lillebror var stor och han vägde 4250 gram och var 51 cm lång så vår minsting visade sig vara den störste som jag fött ut. Trots den snabba förlossningen så sprack jag nästan inget. Bara två små stygn blev resultatet av att föda ut en 4.2 kilos pojke på 2 minuter.

We had two names for our little brother before the birth and we both thought it was an Alvar who had come to us so that is his name. We stayed for seven hours after he was born because the doctors wanted to check his blood sugar hours after the birth as I had gestational diabetes in the last trimester. His blood sugar was good so we could go home at 10.30 pm to big sister, big brother, grandmother and Nattaj.

Vi hade två namn till lillebror inför förlossningen och vi båda tyckte att det var en Alvar som hade kommit till oss så det är hans namn. Vi stannade i sju timmar efter att han fötts för att läkarna ville kolla hans blodsocker timmarna efter förlossningen då jag hade graviditetsdiabetes under sista trimestern. Blodsockret var bra så vi fick åka hem igen kl 22.30 till storasyster, storebror, mormor och Nattaj.

The birth of Ossian Lars Olof Englund

May 31, 2021 / Ulrika / 1 Comment

Estimated date of birth was April 15th and that date came and went and little brother was now baking on overtime. I had an appointment at the hospital booked on Thursday the 15th and there the doctor could see that the body was ready and that the birth could start at any time. I started to feel pre-contractions during the weekend and every day I hoped that the birth would start, but it always ended with the contractions stopping later in the night. The advantage was that I got proper sleep the days before, but I also felt quite tired of being pregnant and I just wanted to meet our son.

Examination at the risk pregnancy ward at Bulovka hospital in week 41.

Beräknat födelsedatum var den 15:e April och det datumet kom och gick och lillebror bakades nu på övertid. Jag hade ett besök på sjukhuset inbokat torsdagen den 15:e och där kunde läkaren se att kroppen var redo och att förlossningen kund starta närsomhelst. Jag började känna av förvärkar under helgen och varje dag hoppades jag att förlossningen skulle dra igång, men det slutade alltid med att förvärkarna stannade av framåt natten. Fördelen var att jag fick ordentligt med sömn dagarna innan, men jag kände mig även rätt less på att vara gravid och jag ville bara få träffa vår son nu.

Monday April 19th

On Monday I had another examination at the hospital and at that point I had gone 4 days over the estimated date of birth, but according to the hospital I was 6 days passed due date because they calculated it differently. In the Czech Republic, you are not allowed to go more than 10 days passed the due date, so it was during this visit that we would plan a day to induce the birth. The appointment was at lunch time and a ctg-measurement was done and I was examined. I had pre-contractions before the examination and in connection with the doctor examining me, I felt that the birth started properly. As the examination also showed that I was open 3 cm, we planned that I would come to the birthing ward in the evening if I felt that I needed help with the progression.

På måndagen hade jag ännu en undersökning på sjukhuset och då hade jag gått 4 dagar över tiden från beräknat födelsedatum, men enligt sjukhuset så var jag 6 dagar över tiden då de räknade annorlunda. I Tjeckien får man ej gå mer än 10 dagar över tiden så det var vid detta besök vi skulle planera in en dag för att sätta igång förlossningen. Besöket var vid lunchtid och då gjordes en ctg-mätning och jag blev undersökt igen. Jag hade förvärkar innan undersökningen gjordes och i samband med att läkaren undersökte mig så kände jag att förlossningen drog igång ordentligt. I och med att undersökningen även visade att jag var öppen 3 cm så planerade vi in att jag skulle komma in på förlossningen till kvällen om jag kände att jag behövde hjälp med progressionen.

At home

Pontus and I went home and I informed my doula and midwife that everything was up and running. I took relatively hard labor contractions for a few hours myself at home before my midwife came by at 5pm to see how it went and help me with the labor. We worked together until 8 pm when my midwife examined me and then it turned out that I was still only open 3 cm.

Now I felt I was facing a big decision. I wanted to stay home as long as possible, but I was also afraid of having another long and difficult birthing experience. I had a lot of energy at this point and I was afraid of having to stay awake all night without getting any reward for the work I did and then be completely exhausted as I was with Othilia in the final stages of childbirth. So I chose to go to the birthing ward at 8.30 pm to get some help from the hospital to be able to start progressing.

Othilia took over as my doctor at home monitoring my contractions with her doctor’s kit.

Jag och Pontus åkte hem och jag meddelade min doula och barnmorska att allt nu var igång. Jag tog relativt jobbiga värkar i några timmar själv hemma innan min barnmorska kom förbi vid 17-tiden för att se hur det gick och hjälpa mig i förlossningsarbetet. Vi arbetade tillsammans fram till 20-tiden och då min barnmorska undersökte mig visade det sig att jag fortfarande bara var öppen 3 cm.

Nu kände jag att jag stod inför ett stort beslut. Jag ville helst vara så länge som möjligt hemma, men jag var också rädd för att få ännu en lång och jobbig förlossning. Jag var pigg vid denna tidpunkt då jag fått ordentligt med sömn dagarna innan och jag var rädd att behöva vara vaken hela natten utan att få någon belöning för arbetet jag gjorde och sedan vara helt slut så som jag var med Othilia i förlossningens slutskede. Så jag valde att åka in till förlossningen vid 20.30 för att få lite hjälp på traven nu när jag ändå var pigg.

At Bulovka

Once inside the birthing ward, Pontus had to go and buy a Corona antigen test while I was admitted, being connected to a Ctg-machine and tested for corona. We were both negative for Corona so that meant that Pontus could come in and be by my side during the birth.

The birthing could not have started better in the hospital. The obstetrician was very nice and open to discussing alternatives. My own midwife was not allowed to come, but my doula (you can find her here) met us at the birth to help me through the night. I also got a very nice midwife by my side who spoke good English and who also knew my midwife Marketa and had worked with her before at Rakovnik. I was also the only one at the birthing ward at that time so I could choose which delivery room I wanted. I had previously asked for an “above standard” maternity apartment and I knew exactly which room I wanted as I had previously used Bulovka’s virtual tour to look around in the ward.

The doctor and I had agreed to start lightly with aids, so at 9.30 pm I received an enema and this caused my pain to reach new levels. The pains now were worse than any of the pains I had with Othilia. I can not describe the pains more than that they were right at the border of what I could manage without losing my mind completely. To help me, I had my doula Lenka who kept me in my bubble and helped me breathe through every contraction. Pontus took care of the music and a bath was poured and soon I was in the bath and took contraction after contraction with great calm. I was in good spirits and I thought that these strong contractions and my relaxed inward bubble would do the trick.

Pontus had to wait outside these doors until I’ve had tested negative for Corona. Then it was his turn to take the antigen test to see if he could be by my side during the birth.

Väl inne på förlossningen så fick Pontus gå och köpa ett corona antigentest medan jag blev insläppt, kopplad till en ctg-maskin och testad för corona. Vi båda var negativa så det betydde att Pontus fick komma in och vara vid min sida under förlossningen.
Förlossningen kunde inte ha börjat bättre på sjukhuset. Förlossningsläkaren var väldigt trevlig och öppen för att diskutera alternativ. Min egna barnmorska fick inte följa med, men min doula (du hittar henne här) mötte upp oss vid förlossningen för att hjälpa mig genom natten. Jag fick även en väldigt trevlig barnmorska vid min sida som pratade bra engelska och som även kände min barnmorska Marketa och hade arbetat tillsammans med henne tidigare på förlossningen på Rakovnik. Jag var även den enda på förlossningen just vid det tillfället så jag fick välja vilket förlossningsrum jag ville ha. Jag hade tidigare bett om en “above standard” förlossningslägenhet och jag visste precis vilket rum jag ville ha då jag innan använt mig av Bulovkas virtuella rundtur.

Jag och läkaren hade kommit överens om att starta lätt med hjälpmedel så vid 21.30 fick jag lavemang och det gjorde så att mina värkar nådde nya nivåer i smärta. Värkarna nu var värre än någon av värkarna som jag hade med Othilia. Jag kan inte beskriva värkarna mer än att de var på precis vid gränsen vad jag klarade av utan att tappa fattningen helt. Till min hjälp hade jag min doula Lenka som höll mig kvar i min bubbla och hjälpte mig andas genom varenda värk. Pontus skötte musiken och ett bad tappades upp och snart låg jag i badet och tog värk efter värk i ett stort lugn. Jag var vid gott mod då jag trodde att dessa starka värkar och min avslappnade bubbla skulle göra susen.

Tuesday April 20th

The clock was ticking and at 1 aḿ at night it had been 12 hours since the birth started and I was still only open 3 cm. All pain for nothing.

I was disappointed in my own body, all these hours were with incredible pain without any reward. I got concerned then, but decided with my doula to start taking contractions in different positions that could help me progress and for two hours we did this. I had also had a fever and during this point in the labor I started to feel sick and my energy levels dropped. At 03 am I was examined again and was then told that I was now open 4-5 cm and this made me lose all faith in myself. I had lasted for 14 hours and now everything seemed to be a 27 hours of childbirth experience again, so I asked for an epidural. I was very sad about to have to take an epidural and risk prolonging the birth even more, but I could not function with such strong contractions anymore without getting anything in return and I now doubted my body’s ability to give birth and sat and cried while we were waiting for the anesthesiologist.

I’m so glad that we could have the “above standard” apartment at the birthing ward. We had a cozy room, a lovely bathroom and a birthing pool. We could even cook some food in the kitchenette if we were up for it. My doula Lenka was a tremendous help during my labor helping me dealing with the painful contractions.

Klockan tickade på och vid 01 på natten så hade det gått 12 timmar sedan förlossningen startade och jag var fortfarande bara öppen 3 cm. All smärta för ingenting. Jag blev besviken på min egen kropp, alla dessa timmar med otrolig smärta utan någon som helst belöning. Jag blev lite less då, men bestämde mig med min doula att börja ta värkar i olika positioner som kunde hjälpa och under två timmar så höll vi på med detta. Jag hade också fått feber och under denna punkt i förlossningsarbetet så började jag känna mig sjuk och mina energinivåer sjönk. Vid kl 03 så blev jag undersökt igen och fick då veta att jag nu var öppen 4-5 cm och detta fick mig att tappa all tro på mig själv. Jag hade hållit på i 14 timmar och nu såg allt ut att bli en till 27 timmars förlossning, så där bad jag om en epidural. Jag var jätteledsen över att behöva ta en epidural och riskera att förlänga förlossningen ännu mer, men jag orkade inte arbeta med så starka värkar längre utan att få något i gengäld och jag tvivlade nu på min kropps förmåga att föda barn och satt och grät medan vi väntade på anestesiologen.

The epidural

The anesthesiologist came quickly and I was prepared to have a needle put right into my spine. At this point my body decided to get contraction spasms so waves of contractions now came with no more than 20-30 seconds between each contraction, which made the actual insertion of the epidural a difficult experience. I had to take several contractions in a sitting (bent forward) position with admonitions not to move a fin due to the fact that the needle was in my spine and they had to wait until a gap between the contractions came to be able to administer the drug.

At 03.40 the epidural had been administered and I could feel its effect and exhale in relief. Now I thought that I would get some rest, but it did not happen. The time between the epidural was put in place to our son was out, was 22 minutes. At 03.45 I was suddenly open 7-8 cm. At 03.50 I was open 9.5 cm and I felt the first pushing contraction.

The epidural was given in the birthing room of my birthing apartment and the anesthesiologist was there about 15 minutes after I had asked for an epidural.

Anestesiologen kom relativt snabbt och jag förbereddes på att få en nål inkörd i ryggraden. Då bestämmer sig min kropp att få värkspasmer så en våg av värkar kom nu med inte mer än 20-30 sekunder mellan varje värk, som gjorde själva sättandet av epiduralen till en jobbig upplevelse. Jag fick ta flera värkar i sittande position och med förmaningar om att inte röra en fena då nålen satt i ryggen, men de var tvungna att vänta tills en lucka mellan värkarna kom för att kunna administrera drogen.

Vid 03.40 så hade epiduralen satts och jag kunde känna dess effekt och andas ut. Nu skulle jag få vila lite trodde jag, men så blev det inte. Från att epiduralen var satt till att vår son var ute tog det 22 minuter. Kl 03.45 var jag helt plötsligt öppen 7-8 cm. Vid 03.50 så var jag öppen 9.5 cm och jag kände den första krystvärken.

Ossian is born

At the first pushing contraction, my doctor asked me to try to breathe through it due to that I was not fully open, but when the next pushing contraction came it was just a matter of join the feeling and I felt how our son was on his way out. Ossian was born on three contractions at 04.02 on April 20th and it felt as if he was coming out at rocket speed through a water slide. At the second pushing contraction the head was suddenly almost out and at the third pushing contraction the rest of his body came out and he could be laid on my chest. Now our son was finally here.

Vid den första krystvärken så bad läkaren mig att försöka andas igenom den då jag inte var öppen helt, men när nästa värk kom så var det bara att trycka och jag kände hur vår son var på väg ut. Ossian föddes på tre krystvärkar kl 04.02 den 20:e April och det kändes som om han kom ut i raketfart genom en vattenrutschkana. Vid den andra krystvärken så var huvudet helt plötsligt nästan ute och vid den tredje krystvärken kom resten av kroppen ut och han fick läggas på mitt bröst. Nu var vår son äntligen här.

The aftermath

With Othilia, I was anesthetized immediately after she was born to stop the bleeding and then the placenta was also removed, so this time I got to experience pushing out the placenta as well. It was surprisingly simple, I barely felt it and it went very fast. The placenta was heart-shaped and I have read that children who is born with a heart-shaped placenta are called heart babies.

I barely bled this time and I thought I would rupture as everything went so fast in the end, but my doctor examined me very carefully and we were both so surprised that it could go so fast without getting any injuries.

Then we got two hours together all three of us, where we decided on his name, before me and Ossian were rolled up to the neonatal ward and we had to say goodbye to dad who was not allowed to come with us due to the Corona restrictions.

Two hours together! The birthing experience at Bulovka was lovely, I can highly recommend going here to give birth!

Med Othilia så blev jag sövd direkt efter att hon fötts för att stoppa blödningen och då blev även moderkakan utopererad, så denna gång fick jag uppleva att föda ut moderkakan också. Det var förvånansvärt enkelt, kändes knappt och gick jättesnabbt. Moderkakan var hjärtformad och jag har läst att barn som kommer med en hjärtformad moderkaka kallas hjärtebarn.

Jag blödde knappt något denna gång och jag trodde att jag skulle spricka då allt gick så fort på slutet men min läkare undersökte mig väldigt noggrant och vi båda var så förvånade att det kunna gå så snabbt utan att få några bristningar.
Sedan fick vi två timmar tillsammans alla tre, där vi bestämde att Ossian skulle heta Ossian, innan jag och Ossian blev upprullade till neonatalen och vi fick säga hejdå till pappa som inte fick följa med oss pga coronarestriktioner.

Pontus leaving us at 6 am in the morning, the sun was rising and Ossian was now with us.

Me and Ossian spent two nights at the neonatal ward before we could go home to big sister, dad, grandma and “Nattaj”.

Home to be a family of four individuals!

Det blev två nätter på neonatalen innan jag och Ossian fick åka hem till storasyster, pappa, mormor och “Nattaj”

Hem för att vara en familj på fyra individer!

The birth of Othilia Svea Margit Englund

September 23, 2018 / Ulrika / 2 Comments

Sensitive readers are warned in advance. I want to write down what happened when Othilia decided to come to us and this story comes with specific details.

On September 5th, our beloved daughter came to the world after a long, hard and intense birth that ended in a bloodbath. We have decided that her name is Othilia Svea Margit Englund and she was 49 cm tall and weighed 3770 grams. Svea and Margit are after our paternal grandmothers, two women both born around the start of the First World War and they both were strong women from another time, so we wanted her to carry their names into the future.

Känsliga läsare varnas på förhand. Jag vill skriva ned hur det gick till när Othilia bestämde sig för att komma till oss och denna historia kommer med specifika detaljer

Den 5:e september kom vår älskade dotter till världen efter ett lång, hård och intensiv förlossning som slutade i ett blodbad. Vi har bestämt att hon ska heta Othilia Svea Margit Englund och hon var 49 cm lång och vägde 3770 gram. Svea och Margit är efter våra farmödrar, två kvinnor båda födda runt starten av första världskriget och de båda var starka kvinnor av en annan tid, så vi ville att hon skulle bära med sig deras namn in i framtiden.

Our Othilia Svea Margit Englund!

September 3rd, Monday

September 3rd was the calculated date of birth according to the first day of my last menstruation and this is the method used here in the Czech Republic, but I think that September 5th is the more correct date that we got from the week 20 ultrasound.

I have barely had any pre-contractions and they were definitely not regular, so when three contractions appeared in a row around 10 pm in the evening I began to track them. Over the next hour I measured 30 second contractions that came every 10 minutes, so I thought something was about to happen. I decided to take paracetamol and sleep to gather energy for a possible start of the birth.

3:e september var beräknat födelsedatum enligt uträkningen från sista mensens första dag och det är så det beräknas här i Tjeckien, men jag anser att 5:e september är den mer korrekta då vi fick det datumet vid vecka 20 ultraljudet.
Jag har knappt haft några förvärkar och ännu mindre några regelbundna sådana, så när tre stycken värkar dök upp runt kl 22 på kvällen, så började jag mäta värktiderna. Under kommande timme mätte jag 30 sekunders värkar med 10 minuters mellanrum, så jag anade att något var på gång. Jag bestämde mig för att ta paracetamol och sova för att samla kraft inför en eventuell start på förlossningen.

Picture taken September 3rd (39+5)

September 4th, Tuesday

I woke up at 6.30 am by a contraction and I was glad I got to sleep all night. Next contraction did not come until 07.40 and I managed to close my eyes between the two contractions. After that, the contractions came every 10 minutes and lasted about 50 seconds until 1.30 pm when the water broke and the mucus plug was pushed out. After that, the contractions changed character to appearing every 5 minutes and continued for 1 minute.
I had contact with my midwife Marketa and we decided to go to the hospital around 3 pm to avoid the afternoon traffic in Prague. Just before we arrived at Rakovnik, the contractions started coming closer together (2-2.5 minutes apart). At Rakovnik, a CTG measurement was done to check how Othilia was doing and at 4.30 pm, I was examined and I was only open 2-3 centimeters.

Hours went by and I was taking each contraction without any pain relief. we did try the birthing pool, it didn’t help much for the pain (I only got pain in my knees), and showering. At 11 pm, I was examined again and at that time I was 5-6 centimeters opened. I felt that I didn’t get so much reward for my work and I asked for some pain relief. I received half a dose (5 mg) Nalbuphin (a morphine derivate). Nalbuphin helped absolutely nothing against the pain, but Nalbuphin made me at least able to relax between the contractions and I was now able to rest.

Jag vaknade 06.30 av en värk och var glad över att jag fått sova hela natten. Nästa värk kom inte förrän 07.40 och jag lyckades slumra till mellan dessa värkar. Efter det så kom värkarna var tionde minut och varade runt 50 sekunder fram till att vattnet och slemproppen gick 13.30. Då ändrade värkarna karaktär till att komma var 5:e minut och värktid till 1 minut.
Jag hade kontakt med min barnmorska Marketa och vi bestämde att vi skulle åka till sjukhuset runt 15.00 för att undvika rusningstrafiken i Prag. Strax innan vi anländer till Rakovnik så blir värkarna tätare och kommer nu med runt 2-2.5 minuters mellanrum. Vi blir inskrivna, CTG-mätning görs, för att kolla hur Othilia mår och vid 16.30 blir jag undersökt och har bara öppnat mig 2-3 centimeter.

Timmarna går och jag tar värk efter värk utan någon smärtlindring, vi provar pool och det ger inte så mycket smärtlindring, bara ont i mina knän, och att duscha. Vid 23 så undersöks jag igen och då har jag öppnat mig till 5-6 centimeter. Då kände jag att jag inte fick någon belöning för mitt arbete och bad om lite smärtlindring så att jag fick vila lite. Jag fick en halv dos (5 mg) Nalbuphin (ett morfinderivat). Det hjälpte absolut inget mot smärtan, men Nalbuphin gjorde så att jag åtminstone kunde slappna av mellan värkarna och där kunna få vila.

We used the Pregnancy Week by Week app (by Amila) to follow the pregnancy and record the contractions during labour.

September 5th, Wednesday (Due date)

I worked with the contractions during the night, they were still around 3 minutes apart and Pontus was a big support for me. He gently stroked and massaged me hour by hour, gave me water and made sure I got some rose hip soup. He handled the music and recorded all contractions until 3 minutes before Othilia was born.
I tried nitrous oxide for the pain, but it did nothing for me not even a feeling of being “high”, so I stopped using nitrous oxide quite fast.

At 05:00, I was open 9 centimeters. However, the time between the contractions had increased to 5 minutes. This was the first time (of two) that I expressed that I would not manage this much longer. I received my second half dose of Nalbuphin and once again felt that I could relax between the contractions. At 6 am, the obstetrician wanted to give me oxytocin to make my contractions come closer again, as it felt like the contraction work was about to stop. Thankfully, I received a low dose of oxytocin. I was glad about that, because we found out during the night that I was sensitive to oxytocin. I had already been vomiting by my own oxytocin levels, so adding more meant that I was nauseous constantly until Othilia came out.

My midwife was amazing during my entire labour, she made me work with gravity even though I could barely stand up, she reminded me to breathe as soon as the panic began to creep on me and she let me rest when she saw that there was no more energy left in my eyes. We three (me, Pontus and Marketa) were really a team throughout the labour.

It was during this time that it was decided which surname Othilia would have. The pediatricians were really eager to know Othilia’s surname in order to prepare for her arrival and they had repeatedly asked for one during the night. At 4 am in the morning, they really wanted a surname and I, who were completely exhausted after all these hours in labour, told Pontus to choose which surname she would have, because I couldn’t care less about it at that time.

Jag arbetade med värkarna under natten, fortfarande runt 3 minuter mellan värkarna och Pontus var ett stort stöd för mig. Han smekte och masserade mig timme för timme, gav mig vatten och såg till att jag fick i mig lite nyponsoppa. Han skötte musiken och klockade alla värkar fram till 3 minuter innan Othilia föddes.
Jag provade lustgas, men det gjorde absolut inget för mig, inte en tillstymmelse till att känna mig “hög” eller minska på smärtan, så jag valde bort lustgas rätt så snabbt.

Klockan 05.00 så var jag öppen 9 centimeter, dock började tiden mellan värkarna öka till 5 minuter mellan varje värk. Det var här för första gången (av två) som jag uttryckte att jag inte skulle orka det här. Jag fick min andra halva dos av Nalbuphin och fick återigen känna att jag kunde slappna av mellan värkarna. När klockan var 06.00 så kom förlossningsläkaren och ville ge mig oxytocin för att få mina värkar att komma tätare igen, då det kändes som om värkarbetet höll på att stanna av. Jag fick en låg dos oxytocin och det var skönt, då det hade visat sig att jag var känslig för oxytocin. Jag hade redan kräkts av mina egna oxytocinnivåer, så en tillförsel av mer gjorde att jag var illamående och ville kräkas ända tills Othilia kom ut.

Min barnmorska var helt fantastisk under hela förlossningen, hon fick mig att arbeta med gravitationen trots att jag knappt kunde stå upp, hon påminde mig att andas så fort som paniken började krypa på mig och hon lät mig vila när hon såg att det inte fanns mer energi i mina ögon. Vi tre (jag, Pontus och Marketa) var verkligen ett team under hela förlossningsarbetet.

Det var under den här tiden som det bestämdes vilket efternamn Othilia skulle få. Barnläkarna ville absolut ha ett efternamn för att kunna förbereda för Othilias ankomst och de hade flera gånger frågat efter ett. Vid 04.00 på morgonen så ville de verkligen ha ett efternamn och jag, som var helt slut efter alla dessa timmar, sade åt Pontus att välja vilket efternamn hon skulle ha då jag fullkomligt struntade i vilket av våra efternamn Othilia skulle få.

Othilia just a few minutes old, showing her skeptical and determined personality.

The descent

At 8 am in the morning I had been awake and in labour for 24 hours and now I was told that I was open 10 cm. However, she was still far up in the uterus, so for the next 1.5 hours, I was in an upright position as much as I could to help Othilia get down to the birth canal. Around 09.15 am, I finally began to feel the famous pressure that tells the body to start pushing. With a lot of help from my midwife, I started to understand how to deal with this new feeling. I asked my midwife to show me how to breathe and I just imitated her.

I was standing upright, hanging in a piece of cloth, and I could follow the contractions on a monitor. I took some contractions on the toilet as the pressure caused the stool to squeeze out (I even pooped on the floor when I stood upright). About 9.45 am, I began to feel that the head was on its way out, so we switched to the knee position where I could lean my upper body against the pool and take the contractions, all while the oxytocin went in to my system giving me nausea. I was so exhausted, so I no longer could understand English. Pontus translated everything that my midwife told me to Swedish during the last hour and that was a huge help for me. Othilia was so strong during the entire labour, but we were now in the 27th hour and her recovery between the contractions began to take longer time so we decided that Othilia had to come out now. I would push with everything I got and my midwife would do everything to prevent me from rupturing.

Klockan 08.00 på morgonen hade jag varit uppe i 24 timmar och arbetat med att få ut Othilia i lika många timmar. Då fick jag beskedet att jag nu var öppen 10 cm, dock så låg hon väldigt högt upp så de nästkommande 1.5 timmarna så var jag upprätt så mycket jag kunde för att hjälpa Othilia att komma ned till födelsekanalen. Runt 09.15 på morgonen så började jag äntligen känna av det berömda trycket som säger åt kroppen att börja krysta och det tog några krystvärkar och en hel del hjälp från min barnmorska för att jag skulle förstå hur jag skulle tackla denna nya situation. Jag bad min barnmorska visa mig hur jag skulle andas och så härmade jag henne.

Vid det här laget så stod jag upp, lätt hängandes i ett tygstycke och kunde själv se när nästa värk var på väg med hjälp av en monitor. Jag tog några värkar på toaletten då trycket gjorde att avföring började pressas ut (jag bajsade även på golvet när jag stod upprätt). Cirka 09.45 så började jag känna att huvudet var på väg ut, så då bytte vi till knäposition där jag kunde luta överkroppen mot poolen och ta värkarna, allt medan oxytocinet droppade och jag ville kräkas. Jag var så slut att jag inte längre förstod engelska, så det hjälpte mycket att Pontus översatte allt vad min barnmorska sade till mig under den sista timmen. Othilia var jättestark under hela förlossningen, men vi var nu inne på den 27:e timmen och nu började hennes återhämtning mellan krystvärkarna ta längre tid så vi bestämde att Othilia behövde komma ut nu. Jag skulle trycka allt vad jag kunde och så skulle min barnmorska göra allt för att jag inte skulle spricka.

Ulrika was really pale because of the blood loss and hard labour process. Here, we were waiting for the umbilical cord to stop pulsating so the doctors could put Ulrika under narcosis.

The birth of Othilia – 10.15 am, 180905

Othilias head came out at 10.10 and I didn’t rupture. She immediately gave us a big cry, but we had to wait for the next contraction, because I had no strength left. The contractions were still only coming every 5 minutes, so it was a long wait until the last contraction came that helped me push out the rest of Othilia’s body. This wait made the obstetricians very nervous, so when the contraction finally came, they stepped in and “helped” her to get out. However, she had not been able to finish her rotation so her shoulder got stuck and so it was during this time I ruptured a bit, even though my midwife was trying to prevent it.

I received Othilia between my legs and I immediately saw that I was sitting in a pool of my own blood. With the birthing of Othilia, almost one liter of blood came out with her. Pontus described it as a scene from the Texas chainsaw massacre movie and I was lifted up to the birthing bed. I did not stop bleeding so while we waited for the umbilical cord to stop pulsating, a medical team prepared to put me under narcosis to find and stop the bleeding. For 15 minutes I held Othilia while we waited for me to give Pontus the signal to cut the umbilical cord. Othilias umbilical cord was very short so she lay on my stomach instead of on my chest. Once the umbilical cord was cut, the anesthesiologists put me under narcosis all while our favorite composer’s (Kai Engel) music was playing in the room.
The music made my awakening out of the narcosis like the movie Inception, where I awoke from unconsciousness aware of several levels of unconsciousness, which were heavily colored by the film in question.

Othilias huvud kom ut 10.10 och hon gav genast ifrån sig ett par skrik och jag hade inte spruckit något när huvudet kom ut. Jag var dock tvungen att invänta nästa värk, för jag hade inga krafter kvar. Värkarna kom fortfarande bara var 5:e minut och det blev en lång väntan tills sista värken kom som gjorde att jag kunde trycka ut resten av Othilias kropp. Denna väntan gjorde förlossningsläkarna väldigt nervösa så när värken äntligen kom så “hjälpte” de till att få ut henne. Hon hade dock inte hunnit rotera klart så hennes axel fastnade lite och gjorde så jag jag sprack lite grann, trots att min barnmorska höll emot.

Jag tog emot Othilia mellan mina ben och såg genast att jag satt i en sjö av mitt egna blod. Med Othilia kom även nästan en liter blod ut på en gång. Pontus beskrev det som en scen ur motorsågsmassakern och jag blev genast upplyft på förlossningsstolen då jag inte slutade blöda. Medan vi väntade på att navelsträngen skulle sluta pulsera, så förberedde ett läkarteam för att söva ned mig för att hitta och stoppa blödningen. I 15 minuter fick jag hålla i Othilia medan vi väntade på att Pontus kunde klippa navelsträngen. Othilias navelsträng var väldigt kort så hon fick ligga på min mage istället för på bröstet. När väl klippningen av navelsträngen skedde så var anestesiläkarna direkt där och sövde ned mig allt medan vår favoritkompositörs (Kai Engel) musik spelade i rummet.
Musiken gjorde att mitt uppvaknade ur narkosen kändes som filmen Inception där jag steg upp ur medvetslösheten väldigt medveten om flera nivåer på väg mot medvetande, vilka dock var väldigt färgade av filmen i fråga.

Pontus bonding with Othilia

After the birth

It was a part of the placenta that had detached and caused the bleeding, so it was taken out and they also stitched the ruptures together while I was under narcosis. I felt like I had been hit by a truck when I woke up and it took 4 hours for me to get strong enough so I could finally have Othilia in my arms and start bonding with her. She had been in safe arms during all this time with her dad, Pontus, that had the important task of bonding with Othilia during her first hours outside the womb.

It would later show that the blood loss and these four hours affected the breastfeeding and milk production a lot. More about it in the next blog post.

Det var en del av placentan som hade lossnat och som orsakade blödningen, så den plockades ut och de sydde även mig under narkosen. Det tog 4 timmar för mig att bli tillräckligt pigg så att jag äntligen kunde hålla i Othilia och börja “ bonda” med henne. Hon hade dock varit i en säker famn och Pontus hade fått den viktiga uppgiften att bonda med Othilia under hennes första timmar utanför livmodern.

Det skulle visa senare att blodförlusten och dessa fyra timmar påverkade amningen och mjölkproduktionen en hel del. Mer om det i nästa blogginlägg.

Othilia after her first bath the day after the birth.